Förlorad pappa.

Kram! Kan tyvärr inte peppa dig.. Jag saknar min pappa med. Cancer är ett trauma:(

Joo lite har man nog gått vidare.. Men kämpar fortfarande med bearbetningen av allt som vi var med om på sjukhuset när vi vakade över honom :( precis som du säger så är det en obeskrivlig resa att se sin pappa sakta och plågsamt försvinna... Försöker tänka positivt, men man måste få tillåta sig att känna alla känslor. Nu ett år senare är ÄNTLIGEN arvskiftet klart, så nu kanske man kan fokusera på att läka.. Hoppas du slapp se släktingar bete sig vidrigt vid arvskiftet. Kram!