Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Förlorad pappa.

    Tor 9 jul 2015 12:53 Läst 6470 gånger Totalt 10 svar
    Tor 9 jul 2015 12:53

    För 8 år sedan förlorade jag min pappa, jag var nyss fyllda 16 år och gick sista terminen i nian. Pappa gick bort i cancer efter 9 månaders helvete. Jag såg min stora starka hjälte på 90 kilo brytas ner till ett lik på 60 kilo. Sista månaden i pappas liv tillbringades på sjukhuset och sista veckan gick inte längre att få kontakt med honom. Vi kände på oss att fredagen va den sista dagen och alla samlades hos pappa. Han klämde åt mammas hand när hon frågade om han visste att jag och min syster var där men det var det ända tecknet han gav oss som visade att han visste vad som skedde omkring honom. Jag bad dem klä honom i hans finaste kostym och när vi väl fick gå in i rummet efter att dem gjort iordning honom så kändes det som att han log åt oss, som att han mådde bra. Han sa alltid att han inte var rädd för att dö.

    Jag har aldrig låtit mig sörja, ett tag undvek jag hans grav. Men jag har under 8 års tid alltid drömt om honom. Ingen vet hur jag känner men trots 8 år senare så har jag inte lyckats gå vidare. Jag saknar min pappa så oändligt mycket och ofta känner jag bara ett svart mörker, ett djupt hål som han lämnade kvar. Igår tog jag fram kassetterna med filmer från uppväxt innan pappa blev dålig. Jag hörde hans fina mörka röst för första gången på över 8 år. Anledningen till varför jag valde att se på filmerna är för att jag skäms över att jag börjar glömma av min pappa, jag mår enormt dåligt av det men samtidigt att se och höra pappa igår drog mig nästan tillbaka till början av min sorg.

    Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta här, men jag känner att jag kommer gå under utav min sorg och saknad utav pappa snart. Vet inte vad jag ska ta mig till det ända jag vill är att få ha min pappa i livet, en kram är det ända jag begär!

  • Tor 9 jul 2015 16:05 #1

    Åker du till hans grav nu? Eller han ligger på minneslunden.Om du åker dit och sitter där en stund och pratar med han så tror jag det känns lite bättre.Man kommer ju lite närmare då på nått sätt.Att din pappa inte är ensam och inte du heller.

  • Tor 9 jul 2015 19:37 #2

    Kram! Kan tyvärr inte peppa dig.. Jag saknar min pappa med. Cancer är ett trauma:(

  • Tor 9 jul 2015 20:07 #3

    Jag


    sallybuse skrev 2015-07-09 16:05:16 följande:

    Åker du till hans grav nu? Eller han ligger på minneslunden.Om du åker dit och sitter där en stund och pratar med han så tror jag det känns lite bättre.Man kommer ju lite närmare då på nått sätt.Att din pappa inte är ensam och inte du heller.


    Jag åker ut dit när jag är påväg åt det hållet, har flyttat en bit ifrån pappas grav. Men när jag väl är där så kan jag inte stanna kvar, jag får ett slags obehag i hela kroppen och vill gå så fort jag bara kan. Min sambo anser att jag behöver få prata med en psykolog eftersom jag aldrig lyckades bearbera det som hände, jag vill men är rädd för att min sorg inte ska tas på allvar.
  • Tor 9 jul 2015 20:08 #4
    Teresiat skrev 2015-07-09 19:37:08 följande:

    Kram! Kan tyvärr inte peppa dig.. Jag saknar min pappa med. Cancer är ett trauma:(


    Det känns bra att du uppmärksammade mig, aldrig lätt att förlora någon. Hoppas att du har lyckats gå vidare någorlunda ????
  • Tor 9 jul 2015 20:27 #5

    Jag har förlorat mkt djur som har varit mitt allt och jag tillät mig aldrig att sörja och bearbeta. Detta har blivit som ringar på vattnet och den ensamhet, saknad och förtvivlan jag har känt när jag har förlorat mina små har bara växt med åren och skapat ångest och depression. Jag går hos kurator nu och jag känner att jag blir tagen på allvar.

    Din sorg och dina känslor är högst förståelig och din sambo ger dig kloka råd. Det är inte förens nu 7 år senare som jag kan börja se på bilder eller videos på mina djur.

    Försök att se att du hade en underbar pappa och du är en del av honom. Han finns inom dig. Man ärver mkt av sina föräldrar och kanske har du ngt efter din far? :)

    Ha inte dåligt samvete för att du inte besöker graven så ofta som du kanske skulle vilja. Jag är övertygad om att våra älskade som lämnat oss finns med oss hela tiden och ngn dag väntar på oss :)

    Stora styrkekramar!

  • Tor 9 jul 2015 20:31 #6
    LittleSunshine84 skrev 2015-07-09 20:27:26 följande:
    Jag har förlorat mkt djur som har varit mitt allt och jag tillät mig aldrig att sörja och bearbeta. Detta har blivit som ringar på vattnet och den ensamhet, saknad och förtvivlan jag har känt när jag har förlorat mina små har bara växt med åren och skapat ångest och depression. Jag går hos kurator nu och jag känner att jag blir tagen på allvar. Din sorg och dina känslor är högst förståelig och din sambo ger dig kloka råd. Det är inte förens nu 7 år senare som jag kan börja se på bilder eller videos på mina djur. Försök att se att du hade en underbar pappa och du är en del av honom. Han finns inom dig. Man ärver mkt av sina föräldrar och kanske har du ngt efter din far? :) Ha inte dåligt samvete för att du inte besöker graven så ofta som du kanske skulle vilja. Jag är övertygad om att våra älskade som lämnat oss finns med oss hela tiden och ngn dag väntar på oss :) Stora styrkekramar!
    Hur kan du jämföra sorgen efter djur med sorgen efter en förälders död?!  Om du verkligen  tycker att det är likvärdigt förstår jag att du har haft problem med att andra tar dit på allvar, för det är verkligen inte alls samma sak.
  • Tor 9 jul 2015 23:36 #7

    Hej, läs om läs rätt. Jag har inte jämfört sorgen mellan djur och förälder. Utan bara tagit upp att sorg är svårt att ta sig igenom. Att jag blivit väl bemött med min sorg gör mig övertygad och att TS kommer bli väl bemött.

    Vem är du som är så oempatisk och dömmer folk? Jag har fått full förståelse från vänner, familj och vården. Djur betyder i många fall mer för mig än människor och det har med min bakgrund att göra. Vad vet du om vad jag har förlorat?


    MajaVira skrev 2015-07-09 20:31:54 följande:

    Hur kan du jämföra sorgen efter djur med sorgen efter en förälders död?!  Om du verkligen  tycker att det är likvärdigt förstår jag att du har haft problem med att andra tar dit på allvar, för det är verkligen inte alls samma sak.


  • Lör 11 jul 2015 17:53 #8

    Joo lite har man nog gått vidare.. Men kämpar fortfarande med bearbetningen av allt som vi var med om på sjukhuset när vi vakade över honom :( precis som du säger så är det en obeskrivlig resa att se sin pappa sakta och plågsamt försvinna... Försöker tänka positivt, men man måste få tillåta sig att känna alla känslor. Nu ett år senare är ÄNTLIGEN arvskiftet klart, så nu kanske man kan fokusera på att läka.. Hoppas du slapp se släktingar bete sig vidrigt vid arvskiftet. Kram!

  • Mån 11 apr 2016 01:40 #9

    känner så väl igen det där! kram TS! jag förlorade själv min älskade pappa den 17november 15 och nu verkar det som alla tycker man borde ha "börjat leva igen" jag vet att det inte e så, men jag känner ofta att ingen direkt vill lyssna när jag vill prata om paps, trots att dom sagt att, "hör av dej när som helst!" men ändå trots jag har mamma, syrran kusinen å några äkta vänner, så känner jag mej ensam i min sorg. jag brakade även in i den berömda väggen så hårt å med sån fart att jag varken vill eller orka jobba! jag e dock inte anställd, utan har typ ett frivilligt jobb, så jag e "ledig" till efter sommar,n, men ändå! jag känner ofta att , oj, varför har ej paps skicket en kram idag, o så e det som nån slår till en å med elak röst säger"idiot din farsa e ju död" visst fan vet jag det! men det känns som jag ofta befinner mej i ett självömkande dike(taget från min "idol robbanbroberg,idol sen ett år tebax,förr oxå, men mer nu, då han hjälper mej stå ut!)

  • Fre 4 maj 2018 22:34 #10
    Teresiat skrev 2015-07-09 19:37:08 följande:
    Kram! Kan tyvärr inte peppa dig.. Jag saknar min pappa med. Cancer är ett trauma:(

    Jag känner igen det där Förlorade min pappa 69 år 2015 i KML
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll