Förlorad pappa.

Jag har förlorat mkt djur som har varit mitt allt och jag tillät mig aldrig att sörja och bearbeta. Detta har blivit som ringar på vattnet och den ensamhet, saknad och förtvivlan jag har känt när jag har förlorat mina små har bara växt med åren och skapat ångest och depression. Jag går hos kurator nu och jag känner att jag blir tagen på allvar.

Din sorg och dina känslor är högst förståelig och din sambo ger dig kloka råd. Det är inte förens nu 7 år senare som jag kan börja se på bilder eller videos på mina djur.

Försök att se att du hade en underbar pappa och du är en del av honom. Han finns inom dig. Man ärver mkt av sina föräldrar och kanske har du ngt efter din far? :)

Ha inte dåligt samvete för att du inte besöker graven så ofta som du kanske skulle vilja. Jag är övertygad om att våra älskade som lämnat oss finns med oss hela tiden och ngn dag väntar på oss :)

Stora styrkekramar!

Hej, läs om läs rätt. Jag har inte jämfört sorgen mellan djur och förälder. Utan bara tagit upp att sorg är svårt att ta sig igenom. Att jag blivit väl bemött med min sorg gör mig övertygad och att TS kommer bli väl bemött.

Vem är du som är så oempatisk och dömmer folk? Jag har fått full förståelse från vänner, familj och vården. Djur betyder i många fall mer för mig än människor och det har med min bakgrund att göra. Vad vet du om vad jag har förlorat?