Förlorad pappa.
känner så väl igen det där! kram TS! jag förlorade själv min älskade pappa den 17november 15 och nu verkar det som alla tycker man borde ha "börjat leva igen" jag vet att det inte e så, men jag känner ofta att ingen direkt vill lyssna när jag vill prata om paps, trots att dom sagt att, "hör av dej när som helst!" men ändå trots jag har mamma, syrran kusinen å några äkta vänner, så känner jag mej ensam i min sorg. jag brakade även in i den berömda väggen så hårt å med sån fart att jag varken vill eller orka jobba! jag e dock inte anställd, utan har typ ett frivilligt jobb, så jag e "ledig" till efter sommar,n, men ändå! jag känner ofta att , oj, varför har ej paps skicket en kram idag, o så e det som nån slår till en å med elak röst säger"idiot din farsa e ju död" visst fan vet jag det! men det känns som jag ofta befinner mej i ett självömkande dike(taget från min "idol robbanbroberg,idol sen ett år tebax,förr oxå, men mer nu, då han hjälper mej stå ut!)