Planerad graviditet och nu ensam

Alltså jag är inte alls i samma sits men måste bara säga att stå på dig! Ingen annan ska lägg sig i det är ditt beslut till 100 %! Tycker absolut att du ska behålla ditt barn! Lycka till!

Om du är 27 år bör du ha tillräckligt mycket självinsikt för att veta vad du är redo för märkligt att så många anser sig ha rätt att uttala åsikter om vad andra ska göra...
Jag är frivilligt ensamstående med tre barn och har hjälp i vardagen när det uppstår kris, dvs 99% ensam, och tycker det funkar bra för oss! Jag var ett par år över 30 när jag fick mitt första barn och kan idag önska att jag börjat lite tidigare, mest för att ha kunnat få flera barn något tidigare än vad det blev.
Det finns massor med tips o råd men frågan är vad du egentligen är osäker på? Tycker det låter som att du har rätt bra ordning på det viktigaste

Tycker det låter som om du fattar ett väl genomtänkt beslut. Det enda jag funderar över är hur kontakten med pappan är. Kommer du berätta för honom? För barnet? Skall de ha kontakt och umgänge? Kan du tänka dig även varannan vecka? Kan ni samarbeta? Fundera igenom sådant här, och sedan är det väl bara att börja längta efter barnet :)

Egentligen vet jag inte heller vad jag är osäker på.. Blev både paff och förbannad att dem jag berättat för uttryckt sig så "brutalt" så jag började nojja och tänka att jag kanske är naiv och inte alls vet vad jag ger mig in på, men nu i skrivande stund så skrattar jag åt mig själv och inser hur dumt det låter. Blev nog väldigt nedslagen av att få den responsen av flera stycken på samma dag och hur dem kände att dem hade rätten att uttrycka sig så.

Pappan kommer förhoppningsvis finnas i bilden så småningom men när har jag inte en aning om.

Har varit ensam med min son hela vägen. Han blir 7 i år. Att behålla honom är det absolut bästa beslut jag tagit i livet. Pappan tog avstånd, mina föräldrar förnekade och betedde dig som barnungar. De berättade inte ens för min mormor förrän ja va i 7e mån (jag o min familj bor inte i samma del av landet)
Pappan har frivilligt tagit mer o mer plats, vilket är kul och de har en jättebra relation idag.
Jag o min son har haft så fantastiskt roligt o härligt. Alla dessa steg i utvecklingen. Alla bus och skratt. Vårt band är starkare än något i världen och jag älskar honom mest av allt. Han har växt upp till en något lillgammal, lugn och stabil kille. Ligger långt fram i utveckligen, är social och så omtänksam mot allt o alla. En fantastisk person. Skulle inte vilja ändra på någonting :D <3

Känns det rätt i hjärtat, så lita på dig själv.

Såg nu att det var längesen du skrev, så undrar hur de gått?