Jag läser ofta här på fl om er som för att ta ett ex nattar era bonusar. Hur gick det till för att ni skulle komma dit? Jag har aldrig nattat bonus. Har alltid känt att pappa ska göra det så varför skulle jag ens försöka?! Varför skulle jag gå emellan?
Det här ser ju så olika ut för varje "nyfamilj", hur var det för er?
Jag har aldrig sett nån anledning att jag ska natta, bonus vill ju ha sin pappa där och då, en stund att ha pappa helt för sig själv. Varför skulle jag börja lägga mig i det? Min bonus var 7 när vi träffades och har jag försökt göra saker med bonus har jag oftast märkt att man vill helst vara med pappa i alla fall. Och varför inte, det är ju pappan som är föremålet för umgänge, inte jag.
Vill inte bonus ska du såklart inte tränga dig på. Skillnad för min del då jag har mitt barn på heltid.
Mitt barn var 7 när vi träffades och har aldrig haft en "pappa" i sitt liv.
"Natta" barnet. Vet inte så mycket vad de gjorde men låg och pratade tror jag. Kanske läste nåt ibland. Godnattkram kan jag tänka mig.
Bonustjejen (och min grabb) vill oftast att jag läser och nattar. Det var de som började fråga efter det... Sen har jag och bonustjejen en väldigt nära relation och hon är som en syster till min grabb (de är 7 och 8).
Ja självklart kan det vara så... Jag nattar väl 8 ggr av 10 ca.
Jag tror mest beror på vilken person man är och vilken relation man får med bonusen.. Jag älskar barn överlag och var tidigare (innan jag flyttade) den alla barn på gården lekte och stojade med, ibland mer än sina (stela) föräldrar... Det jag saknar mest med mitt gamla ställe är faktiskt att gårdarna var fulla med barn..
Brumma, ja, det var nog skillnad med din lilla bonus men du sätter fingret på några viktiga saker. "Jättesmå", menar du "jättesynd"?
Anledningen att jag undrar är att jag och min man har diskuterat på senare tid. Jag känner att förväntningarna på mig har förändrats men jag känner att jag under lång tid inte alls var förväntad (eller välkommen) att hjälpa till. Jag trodde min man var en av de där som tog helt och hållet eget ansvar för sitt barn. Men nu har något annat hänt. Jag menar att han har velat ta hand om sitt barn själv och att han aldrig har bjudit in mig. Han menar att jag i princip kunde ha ex nattat hans barn. Men jag kan för min värld inte se hur det skulle gått till. Därav min undran. Att natta är kanske inte det bästa exemplet på var man ska släppas in, det är något jag tycker är naturligt att man vill ha föräldern till men eftersom jag vet att andra kan så ville jag veta mer om hur det gick till.
I hans och min diskussion menar jag att man kan inte förvänta sig att jag ska ta mer ansvar nu när det passar dom (eller han). Jag menar ungefär som du säger att han har ett ansvar att få mig att känna mig delaktig. Sen säger du att man gemensamt får hitta en nivå. Jag saknar den diskussionen. Jag känner förväntningarna, anklagelser men saknar diskussionen, eller förfrågan om att hjälpa till. Det är nog en svår gräns att dra när man ber om hjälp och när man bara hjälps åt men nånting i mig får mig att göra motstånd och jag känner att jag tas för given.
Jag undrar också då jag bara borstar tänderna på mina egna barn säger godnatt i badrummet sedan går de ock lägger sig själva i sina sängar. Iof har jag många barn och skulle varje barn kräva en kvart av mig hade det tagit 1,5 timme på kvällen. Min bebis lägger jag bara i spjälsängen med napp så somnar hon.
Vi säger också bara godnatt till våra barn, fast efter de lagt sig i sängarna.
Jag har aldrig förstått meningen med att dra ut på läggningen i evighet.
Japp, menade såklart jättesynd. Min mobil vill tydligen inte skriva det och var nog inte helt noga med att kontrollera stavningen mitt i natten :D
Jag tror att detta är en vanlig anledning till att det blir konflikter i bonusfamiljer. Man har olika förväntningar och pratar inte tillräckligt mycket. Jag hade tur och träffade en man som hade samma åsikt som jag - full delaktighet. Det innebär inte att han inte tar ansvar utan att jag kännt mig utanför om jag inte fått en mer framträdande roll. Jag hade inte kunnat leva med ett barn jag inte involverade mig i, och hsn hade inte kunnat leva med ngn som inte var delaktig. Men självklart hade det varit skillnad om barnet varit äldre.. Hon har ju inga minnen från att det varit mamma o pappa. Och jag har varit i hennes liv nästan lika länge som föräldrarna.
Har funderat ganska mkt på hur jag velat ha det om jag träffade en ny msn. Och jag tror faktiskt inte jag hade förväntat mig att han var fullt delaktig. Däremot hade jag inte kunnat leva med ngn som inte märkbart tyckte om mina barn och som ibland tog en del av ansvaret. Inte dom ett måste utan för att vi varit en familj. Å andra sidan vet jag familjer där det fungerar utmärkt där föräldern har nästan allt ansvar.
Som sagt - det är svårt att få det att fungera och med tanke på hur olika människor tänker i detta så gäller det att hitta ngn som antingen redan tänker som en själv roller se till att ha bra kommunikation..
Sedan finns det ännu en aspekt på det hela.. När det gäller ens barn så ser msn inte alltid allt objektivt... Detta kan helt klart skapa konflikter eftersom en bonusförälder sällan har samma inneboende kärlek att luta sig tillbaka mot och dom även grumlar det objektiva seendet.
Jag tycker nog att din sambo får inse sin egen roll i det hela. Och kanske är ni tvungna att bortse hur det varit. Ingen idé att älta vem som gjort vad om det bara leder till konflikter. . . Fundera övee hur NI vill att det ska fungera i frsmtiden istället. Är det mkt viktigt gör honom att du är mer delaktig får du fundera över om det är ngt du vill vara. Och om du vill det måste ni gemensamt komma på hur NI ska få det att ske. Är det ngt du inte vill får din sambo fundera över hur viktigt det är för honom.