Höggravid och rädd för att bli mamma

det är normalt att känna sig osäker.Barn är ju stort ansvar och man växer in i sin mammaroll.Och jag har två barn och längtar efter sovmorgon eller bara vila i soffan,men livet går vidare och en dag får man ändå sovmorgon och vila.Ta det lugnt och tänk inte så mycket!

Nu är jag inte alls i samma siuation... Jag är 26 år, gravid med första barnet, men bara precis inkommen i 2:a trimestern, men jag känner också/redan precis som du gör nu. Jag tror inte det är ovanligt, faktiskt :)

Tack båda två! Den största rädslan är väl att känna så här är onormalt, och att få höra att jag inte är ensam hjälper, så TACK! 

Skulle nog säga att det är helt normalt. Jag gruvade mig jättemycket inför första barnet och fattade inte alls hur jag skulle fixa det. Jag var ingen barnkär människa och är fortfarande inte det.

Nu har jag tre barn som jag fullkomligt avgudar, jag lever bara för dom! Andras barn har jag fortfarande svårt för men mina egna är det helt annat med:)

Tack!

Helt normal reaktion inför den förändring som barn är och det stora ansvaret. Det hade nog varit mer oroande om du INTE tvekat och oroat dig. Lycka till och bli en alldeles perfekt mamma som gör lagom mycket fel och har en varm famn.

Jag har en månad kvar och jag är också nervös, tänk om jag inte känner nån anknytning alls och bara tycker att han är jobbig och krävande. :(

Har också väldigt dåligt samvete just nu för att jag längtar mycket efter att få min kropp tillbaka, kunna ta ett glas vin och sova ordentligt, vilket jag ändå inte kommer kunna göra.

Jag tror att de flesta är nervösa över ett så stort ansvar.

Du är normal! Det kommer blir bra, tro mig! Att du oroar dig för att inte räcka till är inte konstigt. Det är ett sätt att förbereda sig på det största åtagandet i livet, men samtidigt ett vi är gjorda för och som de flesta klarar bra! Efter ett par månader med den lille kommer du att älska den och aldrig vilja vara utan den!

Tack så mycket till er alla! Att få höra att det är normalt och hör till är precis vad jag behöver - nu kan jag släppa rädslan att det är något fel på mig för att jag känner så här.

Jag fick min son för ett halvår sen och gick hela graviditeten och bara väntade att jag skulle känna den där längtan och kärleken som man hör om men tänkte att den kommer när barnet kommer. Jag har verkligen aldrig varit barnkär eller ens speciellt intresserad av barn, har mest undvikit dem. Jag fick dock höra att så fort bebisen kom skulle kärleken komma, man skulle känna kärlek direkt när de la bebisen på bröstet. Jag kände inte ens kärlek då. Förlossningen var häftig att uppleva och att få se honom var kul men de där rosa molnen kom aldrig, då. Däremot kom kärleken när vi väl kom hem och fick landa lite och den växer sig starkare för varje dag. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är mamma men det börjar sjunka in. Det roliga är att jag helt plötsligt är jätteintresserad av barn, tycker det är kul att träffa barn i alla åldrar!

Jag pratade en del min vänner som fått barn och det är flera, faktiskt majoriteten som känner igen sig i hur jag kände. Med andra ord så skulle jag råda dig att inte oroa dig utan låt dig själv få växa in i din roll som mamma! Det kommer att gå alldeles galant ska du se. Visst kan man sakna egentid men som en klok vän sa till mig "ett barn ångrar man inte". Jag har tänkt på det många gånger mitt på natten när man är helt slut och inte får sova eller sitter i samma kläder för tredje dagen i rad (!) -"ångrar jag min son? Vill jag ha honom ogjord?" Och svaret blir alltid "nej". Lycka till!

Tack för att du delade med dig! Jag har tänkt att jag inte ska räkna med att bli översköljd av känslor första gången jag träffar bebisen, utan räkna med att det tar ett tag att knyta an så jag inte blir besviken. Tack också för "ett barn ångrar man inte" eftersom jag har varit rädd för just det.

Jag kände precis likadant när jag väntade vårt första barn. Och sedan oroade jag mig för hur relationen skulle påverkas mm.
För mig kom kärleken direkt när jag såg henne, det var en oslagbar känsla. Men så är det ju inte för alla.
Däremot blev jag rätt deppig efter förslossningen. Kände panik emellanåt för ansvaret, att aldrig kunna vara själv, att hon var så totalt beroende av mig. Det blev många tårar den där första tiden, både av sorg och av glädje. Men när lillan blev några månader lättade det enormt och jag kunde njuta på ett helt annat sätt.
Sen gjorde vi om det med nästa barn, samma oro under graviditeten och samma ångest efter förlossningen. Den gången blev jag sjukskriven ett tag och gick hos kurator. Vips så lättade även det och vi kunde njuta fullt ut.
Tokiga som vi är väntar vi nu ett tredje barn. Samma oro och panik väller över mig emellanåt. Men nu vet jag att allt ordnar sig, att det är en period i ens liv. Kärleken till barnen överväger allt.

Lycka till!

Tack för du delar med dig av dina erfarenheter!

Jag har inte barn men funderar på att sätta igång och försöka, och jag känner samma sak "tänk om det inte är meningen att jag ska ha barn, tänk om jag ångrar mig" osv. Så det är skönt att läsa att ni som är gravida och mammor har/hade samma tankar!

För mig tog det ett tag efter förlossningen innan den där riktiga kärleken kom. Tyckte det var skönt att man hört innan att det kan ta ett tag innan...då blev man inte orolig när man inte kände den där riktiga kärleken o så när hon föddes utan det växer fram utan att det är fel...

Hej 
Hittade denna tråden då jag också sökte svar på om det var normalt att känna som jag känner, dvs att vara gravid och vara rädd för hur man ska känna när man blir mamma. Det kändes skönt att höra att det är ganska vanligt att känna som jag känner. Jag vet att tråden är gammal men det hade varit så intressant att få veta hur det gått för dig (trådskaparen) när barnet kom? Och tiden efter det? 

Kram på dig fina du!

Det du känner är helt normalt. När jag väntade mitt första barn så kände jag precis som du, pratade med barnmorskan om det vid varje besök och förstod inte varför den där rosaskimrande gravidlyckan aldrig infann sig för mig. Jag ifrågasatte om jag ens ville ha barnet som vi tidigare längtat så mycket efter. 

Vid förlossningen uppstod komplikationer och han föddes blå och livlös, de sprang iväg med honom och där - PANG - satte mina moderskänslor igång. Jag fick inte träffa honom förrän 2 timmar senare då de var tvungna att ta honom till NEO-IVA och jag behövde föda fram moderkakan osv innan de släppte iväg mig. Jag var som en lejonhona under tiden, röt till allt och alla och ville bara vara hos mitt barn. När jag väl fick se honom blev jag lugn och vakade som en hök över honom. Det var kärlek. Sömnlösa nätter osv spelade ingen roll. 

Med nummer två var graviditeten en stor lycka och sådär rosaskimrande. Hade inga tankar likt dem vid första graviditeten. Men vad hände då? En normal förlossning och han föddes frisk och kry. Men jag kände ingenting. Totalt avstängd känslomässigt. Det tog lite tid för mig att känna de där starka överbeskyddande känslorna för honom, men de kom efter ett par veckor när vi hunnit landa hemma. 

Nu väntar vi nummer tre så det ska bli spännande att se hur det blir den här gången :) 

Angående att kunna ta sovmorgon, eller ligga på soffan och slöglo på TV. Kom ihåg att ni är två föräldrar, var noga med att ge varandra utrymme till återhämtning och vila. Och har ni nära relationer till familj/vänner så är det helt okej att be om barnvakt en stund här och där. Ibland ringer jag min mamma och frågar om hon vill ta barnen på en promenad en stund eller om jag kan få lämna dem hos henne två timmar. Den tiden räcker för att känna att man får en paus. 

Och fortsätt att dejta din man, det är så lätt att tappa bort varandra. Men barnvakt två timmar när som helst och gör någonting bara ni två. Det har ni igen senare! Vi har barnvakt varje tisdag kväll mellan 17-20 och den tiden håller vi hårt på. Och mormor får extra tid med barnbarnen. 

Tack så mycket för ditt svar, det hjälper att få höra andras berättelser. Skönt att det gick bra för din son och att det ordnade upp sig med alla känslor. Tack för tipset om egentid och dejta varandra och ta hjälp av nära och kära. 

Är i vecka 12 och har bara träffat min barnmorska på inskrivningssamtalet än så länge och då vågade jag inte säga allt jag känner. Sa bara att jag känner blandade känslor. Jag hoppas jag vågar berätta mer för henne på kommande träffar. Är bara rädd för att börja gråta framför henne om jag berättar om mina rädslor men hon är säkert van alla gravidkänslor hehe.