Höggravid och rädd för att bli mamma

det är normalt att känna sig osäker.Barn är ju stort ansvar och man växer in i sin mammaroll.Och jag har två barn och längtar efter sovmorgon eller bara vila i soffan,men livet går vidare och en dag får man ändå sovmorgon och vila.Ta det lugnt och tänk inte så mycket!

Nu är jag inte alls i samma siuation... Jag är 26 år, gravid med första barnet, men bara precis inkommen i 2:a trimestern, men jag känner också/redan precis som du gör nu. Jag tror inte det är ovanligt, faktiskt :)

Skulle nog säga att det är helt normalt. Jag gruvade mig jättemycket inför första barnet och fattade inte alls hur jag skulle fixa det. Jag var ingen barnkär människa och är fortfarande inte det.

Nu har jag tre barn som jag fullkomligt avgudar, jag lever bara för dom! Andras barn har jag fortfarande svårt för men mina egna är det helt annat med:)

Helt normal reaktion inför den förändring som barn är och det stora ansvaret. Det hade nog varit mer oroande om du INTE tvekat och oroat dig. Lycka till och bli en alldeles perfekt mamma som gör lagom mycket fel och har en varm famn.

Jag har en månad kvar och jag är också nervös, tänk om jag inte känner nån anknytning alls och bara tycker att han är jobbig och krävande. :(

Har också väldigt dåligt samvete just nu för att jag längtar mycket efter att få min kropp tillbaka, kunna ta ett glas vin och sova ordentligt, vilket jag ändå inte kommer kunna göra.

Jag tror att de flesta är nervösa över ett så stort ansvar.

Du är normal! Det kommer blir bra, tro mig! Att du oroar dig för att inte räcka till är inte konstigt. Det är ett sätt att förbereda sig på det största åtagandet i livet, men samtidigt ett vi är gjorda för och som de flesta klarar bra! Efter ett par månader med den lille kommer du att älska den och aldrig vilja vara utan den!

Jag fick min son för ett halvår sen och gick hela graviditeten och bara väntade att jag skulle känna den där längtan och kärleken som man hör om men tänkte att den kommer när barnet kommer. Jag har verkligen aldrig varit barnkär eller ens speciellt intresserad av barn, har mest undvikit dem. Jag fick dock höra att så fort bebisen kom skulle kärleken komma, man skulle känna kärlek direkt när de la bebisen på bröstet. Jag kände inte ens kärlek då. Förlossningen var häftig att uppleva och att få se honom var kul men de där rosa molnen kom aldrig, då. Däremot kom kärleken när vi väl kom hem och fick landa lite och den växer sig starkare för varje dag. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är mamma men det börjar sjunka in. Det roliga är att jag helt plötsligt är jätteintresserad av barn, tycker det är kul att träffa barn i alla åldrar!

Jag pratade en del min vänner som fått barn och det är flera, faktiskt majoriteten som känner igen sig i hur jag kände. Med andra ord så skulle jag råda dig att inte oroa dig utan låt dig själv få växa in i din roll som mamma! Det kommer att gå alldeles galant ska du se. Visst kan man sakna egentid men som en klok vän sa till mig "ett barn ångrar man inte". Jag har tänkt på det många gånger mitt på natten när man är helt slut och inte får sova eller sitter i samma kläder för tredje dagen i rad (!) -"ångrar jag min son? Vill jag ha honom ogjord?" Och svaret blir alltid "nej". Lycka till!

Jag kände precis likadant när jag väntade vårt första barn. Och sedan oroade jag mig för hur relationen skulle påverkas mm.
För mig kom kärleken direkt när jag såg henne, det var en oslagbar känsla. Men så är det ju inte för alla.
Däremot blev jag rätt deppig efter förslossningen. Kände panik emellanåt för ansvaret, att aldrig kunna vara själv, att hon var så totalt beroende av mig. Det blev många tårar den där första tiden, både av sorg och av glädje. Men när lillan blev några månader lättade det enormt och jag kunde njuta på ett helt annat sätt.
Sen gjorde vi om det med nästa barn, samma oro under graviditeten och samma ångest efter förlossningen. Den gången blev jag sjukskriven ett tag och gick hos kurator. Vips så lättade även det och vi kunde njuta fullt ut.
Tokiga som vi är väntar vi nu ett tredje barn. Samma oro och panik väller över mig emellanåt. Men nu vet jag att allt ordnar sig, att det är en period i ens liv. Kärleken till barnen överväger allt.

Lycka till!