Vilken är syvförälderns roll?

kanske kan du gå och lägga dig...anonym

Jättesvårt det där ju. Vad säger flickans mamma om saken?

Att du visar att du finns där är mer än vad många styvföräldrar gör.

de flesta förstår dig ju att du älskar ditt barn mer än ditt styvbarn dock inget du behöver slänga i hennes ansikte ju :)

att du uppmuntrar hennes och hennes pappas relation är bara bra. jag tycker inte du gjort något fel i det alls! :)

men ifall hon absolut inte vill åka. fråga varför det är så. kan va en så enkel sak att hon lovat granntjejen att leka, hennes favoritsaker är hos er mm. eller är hon helt enkelt lite mammakär och vill va hemma hos er. det viktigaste i detta är att du pratar med mamman som är bortrest och pappan, förklara hur läget är för umgänget är något dom gjort upp ju.

hur som helst, du verkar i detta inlägg va en bra och förstående styvfar. :)

mamma är också kluven...

jag vill inte få henne att åka varje gång med "pappa blir ledsen", tror (som mamma) att det kan ge skuldkänslor hos henne... vill att hon ska se det som någonting positivt...

det känns som hon har det i sin huvud att familjen är hos oss, och jag är glad att hon känner så, men jag tror att det är viktigt för hennes stabilitet att hon lär sig acceptera både "familjen" och pappa...det känns som hon har en tendens att se det som antingen - eller

nej ja skulle aldrig slänga det i hennes ansikte...jag försöker egentligen skapa en illusion att jag älskar henne lika mycket...jag skulle definitivt säga så om hon frågade mig vi det här läget, för hennes skull...det hjälper definitivt att hon är ubergullig mot gemensamma dottern, äkta syskon kärlek, vilket gör mig djupt lycklig...rättvis försöker jag alltid vara, både för hennes och min dotters skull

jag tror inte att jag har gjort fel men jag är lite kluven vad min roll egenligen är...för det där tex, att jag skulle prata med hennes pappa också - nja, det tror jag inte jag skulle göra...lite avstånd vill jag ha...vi är ju ganska uppdelade...mamma komunicerar inte med pappa mer än nödvändigt, men vi behandlar varandra hyfsat bra, trevligt faktiskt...men kort och reserverat

min attityd är att jag vill gärna göra allt jag kan för att skapa en familj där hon är en fullständig medlem...med tiden har jag insett att det är bäst för henne om jag alltid pratar positivt om pappa om han kommer på tal men jag måste säga att jag känner mig inte det minsta ansvarig för att själva deras relation ska vara bra...det där är hans ansvar endast...eller tycker du annorlunda?

du och mamman kan hjälpa den relationen på traven genom att du som du gör: talar bra om pappan. jag tycker dock ni gör en sak lite galet. när din sambo/fru och du blev en familj så hade hon redan sin dotter med en annan man. så ni är idag två pappor, mamma och två barn. som alltid kommer va sammankopplad. så jag förstår inte avståndet om det inte finns bråk därmellan då.

jag är inte psykolog så ska inte stå med pekpinnar till er. men jag tror det skulle lätta upp stämningen på din styvdotter om ni bjöd med hennes pappa på saker. kanske en middag? badhusbesök (ni fäder med döttrar kanske?) för om tjejen kommit i dom tankarna att hon inte vet vilken som är hennes familj så är det bra att visa att alla är hennes familj och alla tycker om varandra.

det är bara ett tips :)

Det KAN faktiskt vara så att du och mamman behöver kommunicera MER med pappan och försöka få det att låta som om ni är kompisar och VILL prata med honom. Barn är bra på att höra om ett samtal/stämning är äkta eller om den är lite krystad/spänd.

En sån enkel sak kan i hennes värld blåsas upp till att hon "inte vill" åka till pappa, hon märker ju att ni beter er lite "konstigt" med honom.

Bra råd/sagt!

hm okej, tack för tipset.

kanske kommer det till den punkten en dag men jag är inte säker...det stämmer vad du säger att vi är 1 mamma, 2 barn och 2 pappor men en stor lycklig familj är vi inte...det är ju hela poängen med separationen - att man går vidare, inte expanderar...man uppfostrar barn inte längre tillsammans utan var för sig, förutom när det gäller väldigt viktiga beslut...vi ÄR civiliserade och nästan trevliga med varandra, men vänner är vi inte och jag känner inte att jag vill bli det heller...i början var det svartsjuka, nu är det bara känslan att vi är helt enkelt olika och inte särskilt intressanta till varandra

men jag förstår hur du tänker, du tror att den där "muren" kanske orsakar instabilitet hos tjejen...egentligen söker jag ett sätt att behålla avgränsningen och göra hene lycklig...

jag skulle inte säga att vi är "konstiga", kanske jag lite, ibland, men mamma är det definitivt inte...
att göra oss till kompisar endast för hennes skull kommer inte att gå (än), och skulle bara skapa "konstigheter" enligt min bedömning

Förstår inte föräldrar som prompt ska röra till det ännu mer efter separationen, genom att dra in nån ny jävla nöt i bilden.

Prata inte om att hennes pappa blir ledsen om hon inte åker dit, hon ska inte behöva känna ansvar för hans välbefinnande. Säg i stället att det blir säkert jättekul för henne, och hennes pappa blir väldigt glad. Det är normalt att om barn har kul och trivs med vad de gör just då, vill det inte bort någon annanstans för de har svårt att föreställa sig att det blir också bra. De lever i nuet. Bekräfta att det är normalt att inte ständigt tänka på någon, även om man tycker om dom, det är inte riktigt att glömma någon. Berätta att du själv inte tänker nästan alls på din bror el.dyl. när ni inte träffas, fast ni gillar varandra. Säg något positivt om pappan ibland, så hon vet att han duger. Även om du inte tycker bra om honom, finns det alltid något positivt att säga ("åt ni så gott, vad snällt av pappa"). Tycker inte ni behöver göra saker tillsammans, men utbyta några trevliga ord när ni träffas vid hämtning och lämning, så hon märker att det inte är något problem där, och att hon inte behöver välja sida, hon får tycka om alla er vuxna.

vad är en tråd utan troll...

men seriöst, kl 5:50?