Min dotter vill inte bo hos mig, ledsen!

Varför är det praktiskt omöjligt att dottern bor hos pappa ett tag tills du kommit på fötter igen? Hur ofta är hon hos pappa? Varför stöttar inte din sambo dig?

Kanske det blir bättre efter någon vecka hos dig för att du börjar slappna av och inte anstränger dig "för mycket"? Varför köper du någon liten grej till henne varje gång? Du kan aldrig köpa hennes kärlek för pengar och hon behöver knappast någon liten grej för att vilja vara hos dig mer. Försök ta det lugnt, undvik att vara för mån om att "sälja in dig" hos henne utan var dig själv istället.
Du har säkerligen gjort ditt bästa trots psykisk sjukdom, men ditt bästa kan ju ändå ha inneburit att hon märkt att du mått dåligt mm, och det har nog varit jobbigt för henne trots att du försökt så gott du kunnat. I takt med att du mår bättre kommer hon också känna att miljön är mer avslappnad. Ge det tid. Lita på att du duger som du är.

Vad är det som är konstigt med att hon vill va hos sin pappa? Du säger ju själv att dina föräldrar ställer upp och har henne mycke... Och köper grejor till henne för att visa att du är "bra" är väl kanske ingen som jag skulle göra. Visa lite kärlek till henne ist, och kan du inte de så kanske det är bättre att hon bor hos pappan där HON mår bra.

Fake it until you make it. Det är bara att kämpa på, ge ALDRIG upp, insistera på att du VILL ha henne trots att det inte alltid känns så. Det kan ta ett tag och kanske hon alltid kommer föredra sin pappa, men som vuxen kommer hon titta tillbaka och se att du faktiskt gjorde ditt bästa...att du kämpade...att du aldrig gav upp. Och bara det r värt mycket.

Så hennes besök hos dig innebär bortskyffling till andra släktingar, och att du springer runt och är emo - och DU tycker att du inte får något tillbaka?!

Vore det inte bättre om hon bor hos bara pappa tills du faktiskt orkar med någon annan än digsjälv?

Var läste du att Ts skyfflar bort barnet till släktingar och springer runt och är EMO? In tha fantasy world eller?

TS försöker nog sitt bästa.Ibland är barn så att dom favoriser att bo hos den andra föräldern av olika anledningar.TS har viktig roll som mamma till sin dotter.Det lär nog bli bättre om TS lugnar sig lite och försöker få egen tid med sin dotter.

Vad man kan testa i detta fall är att bekräfta dotterns känslor när hon säger att hon saknar sin pappa. tex säga att jag förstår att det är jobbigt att din pappa är här, vill du ringa till honom? Om du har bra kontakt med pappan kan du också diskutera med honom om han kan ringa en gång varje kväll, vara tillgänglig en viss tid när dottern ringer honom.

Jag tror också på att istället för att försöka köpa hennes kärlek med saker att ha egentid med henne.

När det gäller din sambos inställning till detta så tror jag att det bästa för din del är att acceptera det faktum att han inte stöttar dig, och hitta ett sätt att hantera detta själv. Om detta känns för jobbigt kanske du kan dra ned på umgänget till exempel varann helg och om det är möjligt någon vardag/kväll i veckan. För jag tror det är bättre i sådana fall att ha barnet så lång man känner att man orkar, både för barnet och dig.

Om du senare känner ett behov av att dina föräldrar tar hand om dottern på din tid kan en lösning att barnet får vara hos pappa och du träffar barnet är du kan och orkar. För hennes inställning till att bo hos dig kan delvis bero på att hon haft 3 olika ställen att bo hos, dig, dina föräldrar och pappan.

För att han jobbar borta flera veckor i sträck. Hon är hos sin pappa på loven och ibland någon helg. Nu på sommaren blir det lite oftare då hon har sommarlov.

vet inte varför min sambo inte stöttar mig, behöver jag stöttning och hjälp så är det till mina föräldrar jag måste vända mig. Min sambo är ganska tafatt och har inte så bra hand med barn.

Tycker faktiskt att pappan sviker ert barn mer än vad du gör. Han är den psykiskt kapabla men väljer ändå jobbet före barnet. Vet han om att du mår psykiskt dåligt? Varför bryr han sig inte om barnet? Det bästa vore ju faktiskt om barnet bodde med den som orkar med hen bäst.

Vill inte klanka på dig. Tror att du gör ditt absolut bästa i en svår situation. Och du tar ju faktiskt MER än hälften av ansvaret TROTS att du mår psykiskt jobbigt. Bra jobbat!! :)

Tycker seriöst att du borde prata med pappan och vara helt ärlig med hur du mår. Kanske föreslå att barnet bodde mer hos honom. Det vore kanske en bättre lösning, åtminstone tills du mår bättre. Tror du skulle orka vara en bättre mamma om ni delade på ansvaret lite mer faktiskt.