Min dotter vill inte bo hos mig, ledsen!

Kan det vara så att din sambo stjäl mer energi från dig än han ger? Att en del av din depression beror på att du omedvetet anpassar dig till att "göra rätt" så att sambon ska älska dig? (Been there, done that).

Jag tror du slog huvudet rakt på spiken, tog orden ur min mun.....

Jag engagerar mig mycket i honom, vill göra honom nöjd, har väl en liten rädsla för att bli lämnad samtidigt som jag känner att jag vill lämna honom för jag tror att jag skulle må bättre då(?). Han är ju en ekonomisk trygghet för mig o mitt barn.

Du mår psykiskt dåligt, lämnar bort henne, vill köpa hennes kärlek, har en kass partner - och du undrar varför hon mår bättre hos sin pappa???

Ta tag i dig själv o i ditt liv, för ditt barns skull.

Jag köper inte hennes kärlek, där har du fattat fel. Är sjukskriven och har inte ekonomi till det, en tidning är inte att köpa hennes kärlek. Idag ska vi åka och bada med en kompis till mig o hennes barn. dottern har det bra hos mig och jag försöker så gott jag kan.

Hos sin pappa är det lov jämt och hon har varken tidiga mornar eller skola, det är väl klart att ett barn föredrar det mot skola, läxor, tidiga mornar.

Gör slut med din sambo omgående. Du behöver ingen som är så mot er! Sök på nytt hjälp inom psyk/psykolog och prata även med dotterns pappa om hur du känner det.

Din sambo verkar vara empatistörd faktiskt.

Läst mycket av tråden och som jag ser det så är det så här...

Du mår dåligt och även om du försöker så känner ett barn av det, att vara hos mormor och morfar är ett klent substitut om det är sin mamma man saknar, och för henne känns det nog som att du lastar över henne på dem även om du försöker att göra allt för att hon inte skall känna så. Men tyvärr så är det ju så, när du inte mår bra så orkar du inte hur gärna du vill och då får hon vara hos mormor och morfar.

Lägg sedan till att din sambo verkar väldigt kall, mot dig och hur du mår, även det är något ett barn känner av och det kan göra att själva stämningen hemma hos dig är kall och inte så välkomnande. Din sambo tar energi från dig, och verkar inte omfamna din dotter, och därför måste hon vara hos mormor och morfar och inte med dig, hennes mor...

Sen dessutom träffar hon sin far mer sällan. Det är roligare liv där man är på lov och helger, inte vardagsliv. Det är så klart mer spännande och lockande. Vilket gör att hon får dessutom vara med sin far hela tiden. 

Om jag var dig skulle jag först och främst pratat med pappan, vad säger han om dotterns agerande och mående? Går det för dig att flytta närmare pappan? Så hon kan röra sig mer mellan er och han får ta lite vardagslunk? Och ja... det självklara är att din sambo måste ut. Han stöttar dig inte och tar mer av dig än han ger!! Du är värd bättre!!!

Hur gammal är hon? Har du pratat med henne om det hela? För det kan ju faktiskt vara så att hon helt enkelt saknar pappan för att de ses för sällan medan hon är så trygg i dig och trivs så bra hemma (alltså motsatsen till vad du känner) att hon inte saknar det för hon vet om att det finns där medan det är pappan och umgänget med honom som känns osäkert. Kanske dröjer för länge mellan gångerna så hon är rädd och känner sig övergiven av honom på grund av det?

Tycker inte hennes känslor är det minsta konstigt. Hon är ju hos dina föräldrar mest. Det säger du ju själv. Klart hon vill vara hos pappa där HAN vill vara med henne och inte lämnar bort henne till sina föräldrar och sen försöker köpa hennes kärlek med saker.

TS, jag hoppas att du tar till dig av det här rådet. Kan du inte sätta dig ner med din dotter och förklara, på ett barns nivå, vad psykisk ohälsa är. Man behöver inte gå in på djupet, utan det räcker med att förklara att när man lider av depression är man väldigt, väldigt ledsen, och man kan inte bli glad snabbt igen. Förklara att det inte har något med din dotter att göra, det är inte hennes fel och det är heller inte hennes ansvar att göra dig glad. 

Jag har själv växt upp med en deprimerad mamma, och jag önskar att hon hade förklarat för mig vad hon gick igenom. 

[quote=75620692][quote-nick]Anonym (hej) skrev 2015-08-10 13:22:40 följande:[/quote-nick]

Jag köper inte hennes kärlek, där har du fattat fel. Är sjukskriven och har inte ekonomi till det, en tidning är inte att köpa hennes kärlek. Idag ska vi åka och bada med en kompis till mig o hennes barn. dottern har det bra hos mig och jag försöker så gott jag kan.

Hos sin pappa är det lov jämt och hon har varken tidiga mornar eller skola, det är väl klart att ett barn föredrar det mot skola, läxor, tidiga mornar.

[/

Fast jag tror inte att du ska nöja dig med det svaret du ger sig själv. Du har inte varit en tillräckligt bra förälder. Om du inte inser det så kan du heller inte förbättra.

Pappan vägrar flytta närmare. Tro mig, har tagit upp det med honom flera gånger. Dessutom vill han inte byta jobb. Så det blir jag som får flytta närmare isåfall, vilket jag på allvar överväger.

Som jag skrivit tidigare så mår min dotter bra så han märker ingenting på henne, det är just separationerna som är jobbiga för henne.

Vi är hos mina föräldrar nu, åkte till dom igår. Orkade inte vara kvar hos min sambo. Han skulle dessutom åka iväg några dagar och hjälpa sin andra familj med grejer.

Hon är 9 år. Jag brukar säga till henne att det är ok att hon saknar sin pappa men just nu måste du bo hos mig eftersom du har skolan här och din pappa jobbar borta. Hon har varit glad de senaste dagarna, vi har badat hela dagen igår, hon har lekt med en kompis.

Hennes pappa är inte beredd att lyfta ett finger för att underlätta/ändra situationen för vår dotter, så glorifiera inte honom tack! , bara för att han har henne på vissa lov och någon helg ibland.
Jag har varit ensam med henne i stort sett hela tiden sedan hon var två år. Då blev han trött på småbarnslivet och ville flytta till ett roligare ställe plus att han bytte till ett jobb där han är hemma mindre.