• Äldre 10 Aug 19:44
    5685 visningar
    22 svar
    22
    5685

    Hur besviken kan man bli på en 18-åring?

    Jag är snart 43 år och före detta plastpappa till en tjej som nu är 18 år. Jag mötte hennes mor när hon var 2,5 och vi levde alla tillsammans som en familj tills hon var 9 år. Det känns väl i någon mån som ?mitt? barn, men känslan luckras av naturliga skäl upp med åren, speciellt som hon och mamman bor på annan ort sedan fem år tillbaka. Jag och hennes mamma har båda nya respektive. Jag lever nu i ett förhållande utan barn. 


    Jag har dock alltid varit mån om att hålla kontakten med den nu 18-åriga ?bonusdottern? och hon har hälsat på hos oss ibland och vi har utväxlat julklappar och tagit små utflykter tillsammans när vi varit i närheten. Så länge de bodde kvar på min hemort spenderade ?dottern? även en dag i veckan hos mig, för att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Något som både jag och ?dottern? ville. Men det upphörde förstås när de flyttade långt bort. 


    Jag ville hur som helst göra någonting extra speciellt för henne när hon nu fyllde 18 år och dessutom går min firma extremt bra just nu. Det finns gott om pengar över och vem bättre att spendera dem på än henne, nu när hon ändå fyller år, tänkte jag. 


    Så jag köpte henne en resa till New York på en knapp vecka, tillsammans med mig och min nuvarande fru. En resa späckad med häftiga upplevelser. En resa som skulle bli så häftig som en resa bara kan bli för en 18-årig tjej. Jag spenderade runt 70 000 kronor på att göra upplevelsen fulländad (helikopterflygning över Manhattan, racerbåt i Hudson River, minst tre timmar shopping varje dag, fyrstjärnigt hotell, extra generöst benutrymme på flyget med mer. Jag ordnade dessutom ett besök på en modellagentur där jag känner folk som jobbar, eftersom jag vet att sådant intresserar henne?).


    När presenten avslöjades fick jag knappt ett tack. Men jag var okej med det. Jag tänkte att "truliga 18-åriga tjejers paradgren är inte att säga tack? och jag förväntar mig dessutom ingen överdriven tacksamhet för att jag köper något till henne som jag har råd med. Att hon har kul blir tack nog. 

    Resan närmade sig och hennes engagemang runt saken var näst intill obefintligt, vilket min nuvarande fru påpekade. Men jag avfärdade det med att ?hon är 18 år och man kan inte förvänta sig att hon ska visa några sådana saker som tacksamhet?. 


    Till slut kom dagen för avresan och 18-åringen dök upp. Vi åkte till Arlanda, hade allmänt trevligt och åt gott och satte oss på planet och flög till USA. Så långt allt väl. Sedan kom US Immigration med tre timmar lång kö i en svettig ankomsthall och då började allt kantra så sakteliga. 


    18-åringen blev frustrerad och trött och gnällde på tullen. Jag försökte hålla humöret uppe genom att skämta och underhålla på olika sätt och förklarade att "så här är det i USA, man får ta det onda med det goda?. Jag avfärdade hennes gnäll och frustration med att hon var trött och att hon är ovan vid resor av den här magnituden. Det skulle nog bli bättre i morgon. 

    Nästa dag kom och då började det så sakta gå upp för mig att hon verkade känna att resan var på hennes villkor. Hon gnällde på att det tog för lång tid att få in frukost i hotellets matsal. Så länge vi shoppade på 5th Avenue var allt frid och fröjd, men så fort vi avvek från den typen av verksamhet kom gnället som ett brev på posten. Det var "för varmt" och hon "hade ont i fötterna" eller så frös hon. Sedan blev hon väldigt irriterad när hon var kissnödig och vi var tvungna att gå till en galleria för att hitta en toalett. 


    Min fru försökte vänligt förklara att man går mycket i New York och att hon kanske borde ha annat än ballerinaskor på sig. 18-åringen vägrade dock lyssna på den saken. ?Jag har inga sneakers? sa hon. Jag erbjöd mig att köpa ett par åt henne, vilket hon snäste av med "Det kan jag väl köpa själv!". Jag tog inte diskussionen, för jag märkte att hon blev sur. 


    Det hela urartade mer för varje dag. Hon sa aldrig någonsin "tack" trots att hon blev bjuden på middagar i tusenkronorsklassen varje kväll. Hon sa aldrig ett enda positivt ord om vistelsen, däremot fick vi höra en herrans massa gnäll om att det var för varmt eller för kallt eller för långt att gå. 


    Hon började klaga på aktiviteter som vi planerat in, och som hon också visste om att vi skulle göra från början (när jag tidigare frågade om ev. önskemål på resan hade hon inga förslag och verkade helt ointresserad). Min fru försökte återigen få henne att skaffa ett par sneakers att gå i, men ingen framgång. Hon gnällde på träningsvärk och hon gnällde på att lunchen var äcklig (som jag eller min fru betalat dyra pengar för). Det började gro ett sting av irritation i mig. 


    Eftersom jag en dag efter två timmar shopping märkte att 18-åringen började skrumpna i ansiktet av surhet efter att hon tvingats se Chinatown i värmen som avbrott i konsumtionshysterin, så skippade jag både Little Italy och en planerad promenad genom stadsdelen Soho för att gå direkt på WTC och komma närmare nästa inplanerade shoppingstund i Downtown. Väl vid WTC började hon gnälla ordentligt och var näst intill ilsken över att hon skulle behöva stå i en kö till 9/11-Memorial. Jag poängterade att hon gnällde så fort det inte var tal om shopping, vilket fick henne att surna till ordentligt och kasta ur sig orden ?Men gå in där själv då om det är så JÄVLA intressant!". Där kände jag ett första rejält sting av ilska och kastade väl ur mig något om att "Man åker väl för fan inte 1200 mil enbart för att handla. Det finns LITE annat att göra här också" varpå jag fick veta att jag "var gnällig och förstörde stämningen?. 

    Jag borstade av mig ilskan och gick med på ännu ett shoppingsegment där hon sprang i kläd- och sminkbutiker och jag stod utanför och väntade. 


    Ännu en lunch passerade där maten "smakade skit". Ännu en middag på kvällen avklarades där jag inte ens fick ett tag för maten. 


    Helikoptperturen tyckte hon var "lite av en besvikelse". Att den kostat över 5 000 kronor och att hon blivit bjuden på den var inget hon tog hänsyn till i sin recension av aktiviteten. På shoppingen senare samma dag fick hon väldigt ont i fötterna och klagade. Jag och min fru propsade på att hon borde skaffa sneakers återigen, men utan respons. Vid ett tillfälle gick vi fel några hundra meter och tvingades vända. Då blev 18-åringen riktigt förbannad och sa "Men fy fan! NÄ, då står jag kvar här för jag har så ont!" och började gråta som ett fyraårigt trotsigt barn. Det slutade med att resten av planerna för den eftermiddagen ficks ställas in och jag fick betala en UBER till hotellet som kostade över 350 kronor i rusningen, så att hon kunde vila fötterna. 


    Hon fortsatte gnälla under vistelsen, förutom under racerbåtturen i Hudson River, som tydligen gick hem. Inget tack för den heller, men den var tydligen okej åtminstone. Hon poängterade dock samma kväll ilsket för mig att jag minsann inte fick bli arg över en grej som gått sönder i min packning, för ?du är så jobbig när du gnäller?. Jag kunde inte hålla käften utan sa ?Är det JAG som gnäller på den här resan??. Noll respons. 18-åringen begravd i sin iPhone. 


    Sista dagen blev likadan, med gnäll på allt från flygplatsen JFK som var "den värsta hon varit på någonsin? till raseriattacker under nattflyget hem pga att det var kallt i planet. Jo, det var osedvanligt kallt. Och visst får man ha en åsikt. 

    En åsikt ja. Visst får man ha det. 


    Men att konstant bitcha om allt som är dåligt under en drömresa värd runt 35 000 kronor som man FÅTT av någon, som dessutom inte är ens förälder är väl ändå usel stil om man är 18 år och någorlunda vuxen? 


    Som pricken över var tanken att hon skulle stanna hos oss en natt efter resan. Vi var på Hemköp och köpte godis och chips och planerade att sitta i soffan och prata om resan, men 18-åringen låste in sig i gästrummet och umgicks inte med oss alls. Dagen efter kom hon in i rummet och frågade mig om vi hade några planer för hennes sista dag hos oss. Vad skulle jag svara? Vill hon inte umgås så tänker jag ju inte tvinga henne. "Nej" sa jag och försökte få besvikelsen att märkas i svaret. "Bra!" sa hon och sken upp. Hennes flickvän hade nämligen bokat en tågbiljett till stan vi bor i och skulle möta upp henne. De skulle shoppa tillsammans fick jag veta. 


    18-åringen lämnade oss med ett krystat, kort och pliktskyldigt ?Tack för resan. Det var jättekul?, dammade igen dörren och försvann. 


    Jag känner mig jätteledsen och besviken och ångrar ärligt talat att jag lagt ut så mycket pengar på den här upplevelsen som hon absolut inte verkar ha uppskattat. Jag hade inte förväntat mig att hon skulle buga och bocka eller att hon skulle ge det hela en stående ovation. Men jag hade nog förväntat mig att hon skulle säga ett mer ärligt ?tack? vid åtminstone något tillfälle och definitivt att hon hade kunnat umgås med oss fram till hennes tåg hem avgick. 


    Hon har trots allt precis fått en present av mig som kanske är det dyraste och finaste hon någonsin kommer att få i sitt liv. 


    Men det var tydligen för mycket begärt. Eller är det jag som förväntar mig för mycket?

  • Svar på tråden Hur besviken kan man bli på en 18-åring?
  • Äldre 10 Aug 20:21
    #1

    Hon låter dels otacksam, dels ouppfostrad även i allmänhet med tanke på uppförandet.

  • Drottn­ingen7­0
    Äldre 10 Aug 20:26
    #2

    Betalade du hennes shopping? Om så vore fallet hade jag utan tvekan gjort en avstickare till närmaste härbärge på vägen till flyget och donerat varenda pinal hon shoppat...sen hade hon själv fått klura ut varför.

  • Äldre 10 Aug 20:37
    #3

    Låter som att du och mamman gjorde ett extremt dåligt jobb med att uppfostra henne. Du gör t.o.m ursäkter för hennes beteende genom hela texten.

    "Det är bara så 18-åringar är"

    "Åsikter får man ju ha"

    "Hon var bara trött och ovan"

    Texten är även full av miljontals sätt du anpasssar minsta lilla för henne, för gud förbude att lilla prinsessan blir upprörd.

    Ett ganska grundläggande tips till nästa gång du ska uppfostra någon; belöna inte dåligt beteende.

  • Äldre 10 Aug 20:40
    #4

    Jag hade varit löjligt tacksam om jag fått en sådan present. Hade definitivt inte gnällt om det inte var så att fötterna varit helt såriga eller närmast brutna. Men vissa är så, mina egna syskon är sådana otacksamma ungar som gnäller över allt och ändå har vi ju samma uppfostran.

  • Äldre 10 Aug 20:57
    #5
    Vanillaextract skrev 2015-08-10 20:37:21 följande:

    Låter som att du och mamman gjorde ett extremt dåligt jobb med att uppfostra henne. Du gör t.o.m ursäkter för hennes beteende genom hela texten.

    "Det är bara så 18-åringar är"

    "Åsikter får man ju ha"

    "Hon var bara trött och ovan"

    Texten är även full av miljontals sätt du anpasssar minsta lilla för henne, för gud förbude att lilla prinsessan blir upprörd.

    Ett ganska grundläggande tips till nästa gång du ska uppfostra någon; belöna inte dåligt beteende.


    Jag försökte allt att vara lite mer bestämd i uppfostran. Men så fort jag var bestämd fick jag höra av min dåvarande fru att det var fel. Jag tyckte att hon var inkonsekvent och velig med barnet många gånger. Det mynnade till slut ut i en skilsmässa. 
  • Äldre 10 Aug 20:57
    #6
    Drottningen70 skrev 2015-08-10 20:26:11 följande:

    Betalade du hennes shopping? Om så vore fallet hade jag utan tvekan gjort en avstickare till närmaste härbärge på vägen till flyget och donerat varenda pinal hon shoppat...sen hade hon själv fått klura ut varför.


    Nej, shoppingen fick hon betala själv. Men jag betalade allt annat. 
  • äldreo­chklok­are
    Äldre 10 Aug 21:01
    #7

    jag skulle aldrig ha bokat in en sån stor grej utan att ha kollat om tjejen faktiskt ville åka till USA. Man kan tycka att det vore drömresan för vem som helst men det är inte säkert. Och alla sevärdheter och helikoptertur, samma sak. hade hon själv fått planera hade hon kanske delvis valt andra saker?

  • Äldre 10 Aug 21:05
    #8
    Rainbow gg skrev 2015-08-10 20:40:06 följande:

    Jag hade varit löjligt tacksam om jag fått en sådan present. Hade definitivt inte gnällt om det inte var så att fötterna varit helt såriga eller närmast brutna. Men vissa är så, mina egna syskon är sådana otacksamma ungar som gnäller över allt och ändå har vi ju samma uppfostran.


    Ja, och det finns ju mer eller mindre ödmjuka sätt att gnälla. Att bli förbannad är ju ett rätt korkat sätt, men det kanske fungerar för henne hemma? 
  • Äldre 10 Aug 21:09
    #9
    äldreochklokare skrev 2015-08-10 21:01:05 följande:

    jag skulle aldrig ha bokat in en sån stor grej utan att ha kollat om tjejen faktiskt ville åka till USA. Man kan tycka att det vore drömresan för vem som helst men det är inte säkert. Och alla sevärdheter och helikoptertur, samma sak. hade hon själv fått planera hade hon kanske delvis valt andra saker?


    Jag upplevde det aldrig som att hon inte ville resa till New York. Hon är ju både mode- och shoppingintresserad och kollar Sex and the City och har gillat att resa tidigare. Tror paradoxalt nog att hon tycker det är rätt coolt att ha varit där. Hon bara visar det inte. 


    Jag gav henne även både en och två möjligheter att säga vad hon ville göra under vistelsen, just så att det inte skulle bli för ensidigt saker som jag och min fru planerat. Men hon valde att inte bry sig nämnvärt när jag frågade. 

  • Äldre 10 Aug 21:10
    #10
    Filuren69 skrev 2015-08-10 21:09:10 följande:

    Jag upplevde det aldrig som att hon inte ville resa till New York. Hon är ju både mode- och shoppingintresserad och kollar Sex and the City och har gillat att resa tidigare. Tror paradoxalt nog att hon tycker det är rätt coolt att ha varit där. Hon bara visar det inte. 


    Jag gav henne även både en och två möjligheter att säga vad hon ville göra under vistelsen, just så att det inte skulle bli för ensidigt saker som jag och min fru planerat. Men hon valde att inte bry sig nämnvärt när jag frågade. 


    Dessutom: Helikopterturen tyckte hon på förhand var cool. Det sa hon. Den varade också bara i 12 minuter, så den tog ju inte dagen i anspråk direkt. 


     

Svar på tråden Hur besviken kan man bli på en 18-åring?