BF Januari 2016

ja jag känner igen mig jättemycket.... skilde mig också för ganska precis 2,5 år (lite drygt)sedan efter att ha varit i det förhållandet i 22 år...vi har två barn som idag är 9 och 12...

4 månader senare träffade jag min nuvarande sambo och vi var särbos tills juni i år....och nu sitter jag här 42 år med bf 2 januari och funderar på om jag gjort rätt val? inte om mannen han är det bästa som hänt men med barn och sambolivet känns det mer osäkert..han har tre barn och det är just nu otroligt jobbigt med den ena som provocerar och är sur och jag känner att jag inte har ork och energi för detta

jag har ätit medecin för depression för 3 år sedan men har efter det insett att jag har svår pmds som gör att jag blir deprimerad 2 veckor i månaden men nu är det hela tiden,har funderat på om det är graviditets depression det ska tydligen vara ganska vanligt men inget folk pratar öppet om...jag vill ogärna äta antidepp igen då jag tycker att biverkningarna gav mig mer problem än vad tabletten hjälpte..

ah förlåt inget peppe direkt....men du vet att du inte är ensam...

Hej cupcakemom,

Väldigt skönt att höra din historia. Ta det på rätt sätt! Förstår ju att det är/har varit jobbigt, men fint att höra att man inte är själv om denna situation.

Jag känner som du, helt rätt med min nye kärlek, men ändå är det ju en svår sits. Jag, precis som du, mår nu tidvis dåligt, har ätit antidepressiva fram till jag fick veta jag var gravid, hade det superstressig på jobbet å att få ihop det med livet som ensamstående mamma ena veckan, livspusslet, finnas där för allt å alla, vara glad å energifylld...

Min nye å jag är särbos, jag bor kvar i staden där mina tidigare barn finns, han i staden där han har jobb, hus, hundar... Det är inte lätt! Vem ska flytta om vi vill leva ihop?? Han vill inte. Men han kan nog ändra sig...men han har hus på landet, jobb 8 mil att pendla till... Hopplöst! Vet inte hur vi ska göra! Och jag trodde naivt att jag säkert får med mig barnen och kan flytta till honom. Men mitt ex vill inte detta, han tror inte det är bra för barnen och han vill ju inte bli av med vardagskontakten till dem och bli varannan helg farsa... Jag förstår honom, då jag känner likadant. Jag kan inte lämna mina barn. Jag är nära dem och vi betyder mycket för varann. Tror att det skulle skada dem mycket känslomässigt om jag försvann. Gaaaah!!! Så jag har nu beslutat att ha kvar min lägenhet och helt enkelt bo varannan vecka med mina tre barn och andra veckan med min nya man och vår nyfödde. Sen får man se om man orkar! Men jag tror faktiskt det. Jag vill klara det.

Jag trodde jag var på väg in i graviditetsdepression. Ringde Kvinnohälsan och talade om min rädsla. Man rådde mig ta kontakt med min redan behandlande läkare. Sagt och gjort. Nu har jag fått bakslag, klarar inte gå till jobbet utan att gråta och få ångest och medicinering återigen när den nu redan är utsatt är inget hon vill att jag på börjar under graviditeten... Hmmmm. Jag ska påbörja samtalsterapi igen...

Hur går det för dig? Och var bor du?? Vore ju så kul att hålla kontakten då vi har mycket gemensamt.

Kram!

oj 8 mil ja det är en bit...själv har jag bara flyttat 12 km helt överkomligt men ändå inte helt lätt eftersom barnens relation med kompisar ändå blir lite mer struligt när alla måste vara villig att skjutsa...

låter som en bra lösning att bo varannan vecka och se hur det går, kanske mannen inser att det inte känns bra och väljer att göra en ändring...för det känns som att det är han som måste göra den iom att han inte har barn sedan tidigare..trots att han har hus..

ja du måendet....vad gör man? kanske KBT jag gick ngr gånger hos en KBT terapeut men allt var så stormigt och jobbigt just då att jag nog inte tog till mig det riktigt har du provat det?

jag är sjukskriven tom 20/9 nu pga värk i magen och fogar, antagligen ligament som fått för mycket slitning då jag jobbar inom hemtjänsten och det är mkt in och ut ur bil....lite tudelat....mycket tid att gå hemma och grubbla men kanske bra också att inte behöva ha så många bollar i luften som lätt gör måendet sämre...

just nu är jag ensam hemma med en bonus som avskyr mig eftersom hon inte kan köra över mig, jag har regler och det ska alla inkl hon följa, inte helt lätt för någon och jag förstår att hon slår bakut...hon får vara hur sur hon vill men uppkäftighet tolererar jag inte...(men jag blir oerhört provocerad av det här med att låsa in sig på rummet).... så det känns nog bättre nästa vecka när mina tjejer kommer även om det även blir mer körigt och mer jobb....men det är tärande med alla relationer man ska hålla igång,hur mkt plats ska jag ta,hur mkt ska jag kräva, hjärnan arbetar i ett och grubblar och grubblar och pang sitter ångest och hjärtklappning i bröstet över en skitgrej...