Ångest inför dagis, peppning?

Måste du lämna henne på dagis? Har du inte möjlighet att vara hemma längre tid med henne? Jag kommer inte ha mina barn på dagis alls, just pga anknytning och uppfostransaspekter. Men så har jag också möjlighet till det, vilket jag vet att alla inte har. Tycker bara dom flesta lämnar dom när dom är så små...

Jag ska lämna min flicka på dagis nästa vecka. I maj kände jag som du TS - hur ska det här gå? Jag kanske kan lösa det på något sätt, hon kommer aldrig klara dagis!

Men hon har utvecklats massor de senaste månaderna. Det kommer gå jättebra, det är jag helt övertygad om. Hon går och pratar (inga ord men en massa babbel). Och hon är nyfiken på andra barn och leksaker på ett sätt som hon inte alls var före sommaren.

Min flicka är 18 månader, så kanske lite äldre än din. Men det kommer hända mycket med din under hösten. Få inte panik!

Vår stora var som din. Hon satt i fröknarnas knä första månaden och det var ok för dem. Idag är hon 4 1/2 och en väldigt social och framåt tjej! Väldigt omtyckt i dagisgruppen och har många kompisar.

Vårt äldsta barn var, och är fortfarande, väldigt reserverad och blyg mot främmande människor. När vi skolade in honom vid 21 månader blev det en lång inskolning med mycket gråt och ledsamhet. Pedagogerna ville att jag skulle stanna tills han kände sig ok med att bli lämnad, men han fattade vad som var på gång och blev bara mer och mer ledsen för varje dag. Andra veckan stod han och grät tröstlöst och klängde vid mig så fort vi kom dit. Genombrottet kom när vi istället provade att göra en snabb lämning (han hade då varit där med mig ett par timmar om dagen i nästan två veckor och bekantat sig med både personal och avdelning) och jag gick därifrån på en gång istället. Då blev han lugnare och snabbt glad igen eftersom han inte gick och oroade sig inför avskedet. Därifrån gick det snabbt till att han blev nöjd och glad och trygg. Sedan dess har han alltid trivts bra på förskolan även om han oftast leker för sig själv.

Vår dotter (som nu är 6 år) var oerhört reserverad för andra människor, vuxna som barn, mellan 1 och 4 år. Hon tyckte andra barn var läskiga och grät om de kom för nära, hon behövde timmar för att tina upp med andra vuxna som hon ändå kände väl och träffade regelbundet (som mormor och morfar) osv.

Hon började dagis vid 20 månader och det har alltid funkat bra faktiskt. Hon tydde sig till pedagogerna och höll sig till dem ett par år framåt. Hon fick också stanna kvar på småbarnsavdelningen ett år extra just för att behålla tryggheten med sina fröknar.

Nu är hon en mycket framåt sexåring.

Jag skolade in en pojk förra hösten som under dom första två dagarna inte ens gick ur mammas knä på förskolan. Trodde det skulle bli jättejobbigt för honom (och för mina öron ) när mamma väl skulle gå.
Tredje dagen började likadant. Så gick mamman efter en stund - mamman hade tyckt att det var jättejobbigt och hade gått hem och gråtit själv. Pojken sa inte ett ljud. Han var helnöjd med att tillbringa någon timme ihop med mig.
Det enda han inte ville göra första veckorna på inskolningen, det var att sova. Då skrek han. Men annars var han nöjd och glad, åt och lekte som om han inte gjort annat.
Mamman tycker fortfarande att det är jobbigt att lämna honom - därför gör pappan det i möjligaste mån.
Det här är bara ett exempel. Men bara för att visa att det kan gå bra även om man inte tror det.

Vi får varje år föräldrar som tycker att det är jättejobbigt att lämna sitt barn. Det hör till. Vi skolar in föräldrarna minst lika mycket som vi skolar in barnen. Många av våra barn har aldrig haft barnvakt och tillbringat all tid hos en eller båda föräldrarna. Men i dom allra första fall går det bra ändå.

Jag har ett exempel på när det inte gått bra också. Dör det tagit mer än ett år innan pojken kände sig trygg med oss. Jag har inte jobbat så många år men det har mina två kollegor gjort och dom har bara två såna exempel och det är den här pojken jag skolade in för något år sen och dennes storebror som det också tog väldigt lång tid innan han var trygg på förskolan.
Mina kollegor har jobbat i 30-40 år så dom har skolat in massvis med barn under åren. Och dom har bara dessa två exempel där det gått dåligt att skola in. Sen har jag en annan kollega i huset som har ytterligare ett exempel dör det inte funkat. Där funkade det så pass dåligt att dom föräldrarna till slut valde bort förskola och istället valde dagmamma (där det gick mycket bättre - i det fallet var det dock mängden barn som var jobbigt, inte anknytningen till pedagogerna).

Men som sagt. I dom allra, allra flesta fall så går det utmärkt. Vi har börjat skicka mms till oroliga föräldrar för att visa på att deras barn klarar sig alldeles utmärkt hos oss. Kanske det kunde vara något även för er förskola när ditt barn väl börjar. Det är iaf något våra föräldrar uppskattar! En bild 10 minuter efter att föräldern lämnat ett skrikande barn, då på ett barn som äter frukost, har börjat leka eller vad barnet nu gör just nu. Det brukar lugna även våra allra oroligaste föräldrar

Jag skolade in en pojk förra hösten som under dom första två dagarna inte ens gick ur mammas knä på förskolan. Trodde det skulle bli jättejobbigt för honom (och för mina öron ) när mamma väl skulle gå.
Tredje dagen började likadant. Så gick mamman efter en stund - mamman hade tyckt att det var jättejobbigt och hade gått hem och gråtit själv. Pojken sa inte ett ljud. Han var helnöjd med att tillbringa någon timme ihop med mig.
Det enda han inte ville göra första veckorna på inskolningen, det var att sova. Då skrek han. Men annars var han nöjd och glad, åt och lekte som om han inte gjort annat.
Mamman tycker fortfarande att det är jobbigt att lämna honom - därför gör pappan det i möjligaste mån.
Det här är bara ett exempel. Men bara för att visa att det kan gå bra även om man inte tror det.

Vi får varje år föräldrar som tycker att det är jättejobbigt att lämna sitt barn. Det hör till. Vi skolar in föräldrarna minst lika mycket som vi skolar in barnen. Många av våra barn har aldrig haft barnvakt och tillbringat all tid hos en eller båda föräldrarna. Men i dom allra första fall går det bra ändå.

Jag har ett exempel på när det inte gått bra också. Dör det tagit mer än ett år innan pojken kände sig trygg med oss. Jag har inte jobbat så många år men det har mina två kollegor gjort och dom har bara två såna exempel och det är den här pojken jag skolade in för något år sen och dennes storebror som det också tog väldigt lång tid innan han var trygg på förskolan.
Mina kollegor har jobbat i 30-40 år så dom har skolat in massvis med barn under åren. Och dom har bara dessa två exempel där det gått dåligt att skola in. Sen har jag en annan kollega i huset som har ytterligare ett exempel dör det inte funkat. Där funkade det så pass dåligt att dom föräldrarna till slut valde bort förskola och istället valde dagmamma (där det gick mycket bättre - i det fallet var det dock mängden barn som var jobbigt, inte anknytningen till pedagogerna).

Men som sagt. I dom allra, allra flesta fall så går det utmärkt. Vi har börjat skicka mms till oroliga föräldrar för att visa på att deras barn klarar sig alldeles utmärkt hos oss. Kanske det kunde vara något även för er förskola när ditt barn väl börjar. Det är iaf något våra föräldrar uppskattar! En bild 10 minuter efter att föräldern lämnat ett skrikande barn, då på ett barn som äter frukost, har börjat leka eller vad barnet nu gör just nu. Det brukar lugna även våra allra oroligaste föräldrar

Som svag till första kommentaren har jag tyvärr inte möjlighet att vara hemma mer än 1.5 år. jag tycker ändå vi klarat ekonomin nätt ocj jämt och dagarna är liksom slut (och då har jag drygat ut de totalt!)

Jag blir dock betydligt lugnare av era svar. Mycket för att jag vet att varken hon eller jag är ensam i våra personligheter och känslor (:.. Jag har planerat 1 månad för inskolning.. Tror jag. Måste extrakolla men är nästan 100.

Om man får möjlighet att få ett mms så skulle jag definitivt vara väldigt glad! Jag ska prata med dom om det. Det känns ändå som att många har väldigt bra erfarenheter av pedagogiken från förskolelärarna i såna hät situationer. Men de är så svårt att lita på att andra kanske vet bättre än en själv när de kommer till ens lilla kotte. :/

Har en vännina vars son nyligen börjat. Hennes som är fruktansvärt framåt och glad i nya människor så de är svårt för mig att diskutera med henne då jag fått känslan av att hon tycker jag överdriver. Så TACK för alla era svar och peppningar!