Är det någon mer här än jag som är otroligt rädd inför förlossningen, smärtan & oron för att något ska gå fel? Hur tänker ni inför födseln? Någon som kanske till & med bestämt sig för kejsarsnitt? Hur går man till väga i så fall? Berätta gärna om era vaginala förlossningar/kejsarsnitt & hur ni har fått hjälp att övervinna er rädsla!
Jag är livrädd! Jag pratade med min bm, men gav inget.
Så har ringt och bokat tid hos en Aurora bm. :)
Jag är livrädd. Jag har en diagnos som gör det troligt att jag får förlösa med kejsarsnitt men nu börjar jag oroa mig även för det. Hur man än gör finns det oro i bakhuvudet.
Ryggmärgsbedövning skrämmer kanske mest. Sjukt läskig nål! Tänk om det gör så ont att man inte står ut? Hjälplösheten måste vara värst.
Hua...
Jag var också livrädd inför min första förlossning. Så jag gick och pratade med en kurator eller vad dom kallar sig på kvinnokliniken. Det vad bra för dom förde in allt i min journal så personalen på BB sen visste om vad mina rädslor var och kunde bemöta mig på ett bra sätt. Det hjälpte mig mycket! För mig kändes det som att jag bara ältade och ältade allt som kunde gå fel tills jag bara fick nog och så släppte det. Jag var så himla trött på graviditeten på slutet med att jag bara ville att det skulle vara över. Personligen så kände jag efter förlossningen att det inte alls var så farligt som jag trodde. Absolut gjorde det fruktansvärt ont och jag hade en väldigt utdragen förlossning. Men i det stora hela gick det bra. Nu är jag gravid igen. Hoppas att det ska gå lika bra denna gången.
Kan rekommendera böckerna föda och föda utan rädsla... Var inte så rädd innan iofs men väldigt bra mental förberedelse att sätta sig in i ändå
Jag är livrädd. Jag har en diagnos som gör det troligt att jag får förlösa med kejsarsnitt men nu börjar jag oroa mig även för det. Hur man än gör finns det oro i bakhuvudet.
Ryggmärgsbedövning skrämmer kanske mest. Sjukt läskig nål! Tänk om det gör så ont att man inte står ut? Hjälplösheten måste vara värst.
Hua...
Tack snälla ni för alla tips & råd! Har tagit upp det med min barnmorska & hoppas jag kan få lite mer hjälp när det börjar närma sig!
Hej!
här är en till som är otroligt förlossningsrädd! jag kan inte ens tänka mig att föda vaginalt, med andra ord är jag livrädd..
Jag väntar mitt första barn med BF 23/9! så det är inte långt kvar :) jag har fått ett planerat kejsarsnitt beviljat av en överläkare en vecka innan BF pga av min starka förlossningsrädsla, alltså den 16/9!
Min väg till snittet: Jag berättade redan på första samtalet med barnmorskan på MVC i februari att jag var livrädd för att föda barn, att jag ville ha ett planerat kejsarsnitt! (tyckte att det var lika bra att ta upp detta i god tid för vad jag hört av andra kan det dröja innan man väl får snittet beviljat!)
det jag fick höra då var att hon inte skickar någon remiss vidare förens efter RUL eftersom att man faktiskt kan ångra sig och att jag var så tidigt i graviditeten!
Efter RUL så tog jag upp detta igen med min barnmorska, remiss skickades och jag träffade en aurora barnmorska på specialist mödravården en gång och fick där berätta varför jag ville ha ett planerat kejsarsnitt! hon var supergo och lyssnade på mig samt visade förståelse! Hon berättade även om riskerna vid vaginal förlossning samt riskerna vid planerat kejsarsnitt. (fick även med ett häfte hem där riskerna stod)
Nu skulle denna barnmorskan skicka mig vidare till en överläkare som jag fick träffa ca en dryg månad efter detta besök! det var alltså denna överläkaren som skulle ta beslutet om snittet..
Egentligen var det samma sak då jag fick berätta varför jag ville ha ett planerat kejsarsnitt, läkaren berättade om risker osv. Jag fick verkligen stå på mig men fick tillslut snittet beviljat! vilken lättnad det var!
Så tipset från mig, stå på dig, det är DIN kropp och DU ska bestämma över den! ingen ska tvinga dig till att genomgå något du är livrädd för.. det är varken bra för dig eller barnet!! Jag har tyvärr fått väldigt mycket negativt bemötade från människor eftersom jag ska göra snitt, men egentligen skiter jag i det.. jag står för att jag är rädd och att det är såhär jag vill föda mitt barn! :)
Hej Jossan (problem med mitt förra konto så nu har jag fixat ett nytt)
Tack snälla för ditt detaljerade svar. Jag har oxå stött på människor i min omgivning som typ ignorerar min rädsla. Grejen är den att jag är nästan lika rädd för kejsarsnitt. Bara en person av 5 som genomgått både kejsarsnitt & vaginal förlossning skulle välja kejsarsnitt igen. De andra tyckte tiden efteråt var hemsk med magmusklerna var helt av. Jag har läst på om smärtlindring vid vaginal förlossning, om att det ju faktiskt finns bedövning man kan få både vid öppningsskedet o utdrivningsskedet men att man helst inte vill ge när barnet föds fram för att mamman ska känna krystvärkarna. Om jag bara kunde bli garanterad att få bedövning under alla faser om jag vill ha det hade beslutet för mig varit enkelt, men nu känns det som att välja mellan pest & kolera. Ser inte fram mot den dagen alls, vill bara ha det överstökat & det känns så tråkigt att inte kunna njuta av ens eget barns födelse som antagligen kommer vara det största jag kommer att vara med om i mitt liv ????
Var förlossningsrädd.. Men till vilken nytta? Gick ju skitbra ju! Och ingen bedövning behövdes förutom lustgas trots att jag skrivit i f. Brevet att jag ville ha så mycket bedövning som möjligt.
Smärtsamt men uthärdligt och underbar upplevelse. Längtar till syskon så jag förhoppningsvis får uppleva en vaginal förlossning igen!
Gick profylaxkurs och läste "föda utan rädsla". Kanon.
Har bara en väninna som haft en traumatisk förlossning. Mina andra vänner har liksom mig varit väldigt nöjda. Problemet är ju att vi med "standard förlossningar" sällan ges utrymme. Vi blir nedtystade. För tydligen SKA en förlossning vara vidrig enligt normen. Men statistiskt sett är 1/5 svår förlossning. Dvs sannolikheten att det blir bra är större.
Jag har oxå hört att boken "Föda utan rädsla" ska vara bra, så den får bli första steget att införskaffa.
För min del handlar det nog mest om skräcken för smärtan. Hade ett njurstensanfsll för nåt år sedan & har aldrig tidigare upplevt sådan hemsk smärta. När jag kom in på akuten sa de att det är samma typ av smärta som vid en förlossning, ibland tom värre. Tiden efter den upplevelsen var jag ganska bestämd på att aldrig föda barn vaginalt utan göra kejsarsnitt. Samtidigt är jag så "nyfiken" på hur det skulle va att föda vaginalt. Önskar att man kunde få prova men vara garanterad kejsarsnitt när man kände stt man inte ville längre. Om jag på förhand viste att jag skulle få en bra & vanlig förlossning, med smärtlindring när jag så önska & den inte var så långdragen så absolut. Men när det lika gärna kan bli en 36 timmarsförlossning, där man kan bli nekad smärtlindring & barnet fastnar så det blir sugklocka (min stora skräck) & man spricker "hela vägen" känns verkligen kejsarsnitt som det bästa även om det kan vara tufft tiden efter. Åh, att det ska vara så svårt. Men tusen tack alla ni som skriver här & ger tips & råd... Det hjälper iaf för stunden att lindra min ångest för förlossningen!