Man behöver inte älska alla men alla har rätt att känna sig lika betydelsefulla och sedda i en familj. Barnet kan inte välja, så styvföräldern och biologiska föräldern får ha vett nog att göra det. Tyvärr verkar så sällan vara fallet.
Självklart är ens egna känslor viktigare än en barn man inte har något gemensamt med. Ska det barnet prioriteras på något vis så ligger det på föräldern och inte på folk runt i kring.
Barnets livssituation får föräldrarna lastas för, det är dom som slitit sönder familjen och gått vidare. Tom den mest korkade förälder måste inse att en partner (i många fall) aldrig kommer att älska deras tidigare barn. Tolerera att få barnet på köpet, men inte mer än det.
Klart som fan att han känner av skillnaden på mig gentemot honom kontra min egen son.
Det är därför jag ber er om konkreta råd. Att flytta är inget alt då vi inte har råd med dubbla boenden o går vi isär till särbos kan inte den ena av oss behålla huset själv.
Jag försöker verkligen inkludera hans unge så mycket jag orkar. Men ni som uttalar er om hur elakt detta är osv har kanske aldrig själva levt med barn/familjemedlemmar med hans problematik? Jag utgår iaf från antingen det eller att ni anser er perfekta till en ouppnåelig nivå för oss vanliga dödliga som ibland blir trötta. Som ibland ryter i åt våra barn, som ibland tar dem i armen eller håller fast dem för att dom ska lugna ner sig. Ni kanske har barn som aldrig är trötta eller protesterar. Definitivt verkar ni inte ha barn med diagnostik! Ni som tycker det är fel, konstigt o elakt att handla som jag gör.
I 2 års tid har jag försökt få grepp om hur jag ska hantera den här pojken o hans störda morsa. Så jag har verkligen försökt men inte funnit det som funkar för oss. Därför ville jag få tips/råd av andra i samma situation.