Bryr mig inte om pojken som drunknade!

Jag var så för många år sedan. Brydde mig inte om någon annan människa, inte ens mig själv. När jag sedan gick i behandling/terapi etc och slutade äta massor av mediciner, då började jag långsamt få tillbaka känslorna. 

Jag träffade en underbar känslosam man som "lärde" mig att "man får gråta" & visa känslor. Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj.

I dag gråter jag mycket både av glädje & sorg men bara när jag är ensam.