Ruvar - symtom

Jag fick ont i magen i ganska nära anslutning till mitt FET med blastocyst. Minns tyvärr inte hur tidigt det var... Men omkring de tre första dagarna hade jag känningar  i magen. Sen fick jag andra symptom ganska tidigt, bl.a. ömma bröst och illamående. Jag tror att det också var i samband med återförandet, alltså de första dagarna. 

Tror inte att det varken är positivt eller negativt att ha ont i magen. Det finns inga tydliga tecken på att det har gått vägen, utan det är bara att vänta på att kunna testa. Sen tror jag absolut inte att du ska oroa dig, jag ser inte alls vad som skulle kunna vara fel redan nu. 

För vår del gick det strålande - vi fick se en fin liten flicka på RUL i torsdags :D Det var vårt fjärde återförda embryo, så jag har ruvat flera gånger...! Har du frågor kan jag alltid försöka svara på dem. 

Sen har man ju goda chanser att lyckas med en blastocyst, har för mig att jag läst att det är 60% chans för lyckad graviditet :) 

Stort lycka till!! 

Stort tack :D 

Aha - du är en van ruvare ;) Jag förstår vad du menar. Jag har tyvärr behövt stimulera alla mina försök. Är utbränd, så min ägglossning gav upp (det är inte det som är vårt problem normalt sett). Jag trodde att det var progynon/lutinus som gav symptom, men när jag skulle få sista embryot tillbaka (vår lilla flicka) gick jag på Lutinus i en vecka före återförandet. Jag kände ingenting av dem alls, utan alla symptom kom efter återföringen. Det är enda försöket med blastocyst. 

ET och första FET gick inte bra alls. FET nummer 2 gick bättre - då plussade jag, men det blev ett tidigt MF. 

Tråkigt att du behövt försöka så många gånger :( Jag personligen brukar "gilla" annorlunda symptom, sånt man inte haft förut. Jag tyckte att båda gånger jag blivit gravid varit annorlunda från de andra, men den sista gången skilde sig också från gången innan. Jag hoppas att det betyder detsamma för dig som för mig :D 

Oj då! Tycker inte att det låter dåligt på något sätt. Förhoppningsvis tvärtom, att kroppen börjar reagera på gravhormoner. Jag har aldrig känt av katetern faktiskt, men det kanske andra gör? Som jag förstått det börjar livmodern ganska omgående att förflytta sig något bakåt när man blir gravid, kanske är det det som är molvärken? 

Jag läste en studie som visade att de flesta embryon som inte överlever dör inom de första tre delningarna. Har det klarat sig till blastocyst-stadiet är det bara 40% risk för att det inte går vägen, vilket alltså borde innebära att du har en sannolikhet på 60% att lyckas :) Minns tyvärr inte vilken studie det var, men kanske muntrar det upp dig i alla fall? 

Jag har väntat till TD alla gånger utom den sista. Då började jag småblöda dagen före, och på själva TD hade maken examen, så vi beslutade oss för att testa tidigare för att hinna hantera sorgen innan hans stora dag. Trots att det blev test mitt på dagen var det starkt positivt, så jag antar att vi hade kunnat testa några dagar tidigare utan problem. 

Jag avundas dig inte :( Vet inte alls hur jag hade gjort i dina skor. Har läst alldeles för många trådar här med tjejer som får negativt när de tjuvtestar, sen behöver de gå och oroa sig ända fram tills TD. Resonera med dig själv och din partner om fördelar och nackdelar så kanske ni kommer fram till vad som passar er bäst. 

Jag vet hur du har det, som sagt, och det är något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv :( Så jag förstår dig, och jag känner verkligen med dig. 

Känner igen det där också. All förändring är obehaglig. Klart man är som en neurotisk hare på speed - ofrivillig barnlöshet gör ont som fan och vi har blivit besvikna så fruktansvärt många gånger. Man försöker omedvetet lindra de psykiska skadorna så gott man bara kan, men det blir inte varken bra eller hjälpsamt. 

Det är Ok att oroa sig. Det är Ok att vara rädd. Det är Ok att reagera på varenda liten skillnad i kroppen, det tror jag att de flesta av oss gör. Men kom också ihåg att det bästa för dig är att ta det så lugnt du kan. Du blir alldeles utmattad av all oro. Det kommer inte påverka ditt resultat på något sätt, men DU far illa. Så när du kan, försök att inte oroa dig för mycket. Tänk att du just nu, så vitt du vet, väntar ett litet barn. Kanske blir det inte långvarigt, men är det i så fall inte bättre att njuta av dina få dagar än att slösa bort dem på att tro det värsta? 

När jag fick mitt tidiga MF hade jag oroat mig massor, och i efterhand ångrade jag det. För när det väl kom till kritan var jag så enormt lycklig att det ens blivit ett plus, så enormt lycklig att jag faktiskt kunde bli gravid för det visste jag inte innan dess. Och den korta tiden slösade jag bort på att oroa mig för något som jag ändå hade gott om tid att sörja när det väl hänt. Jag blev inte ett dugg mer förberedd av att oroa mig, tvärtom var jag redan slutkörd när det hände. 

Bra! Det är allt du kan göra. Sen blir man orolig till och från, det är inget att göra åt det, det är vad vi lärt oss från den här erfarenheten. Jag kan säga att jag blivit orolig varje gång det förändrats något under graviditeten - vilket det gör mycket. Ena dagen har man inte så mycket symptom, sen plötsligt en dag mår man jätteilla. En vacker dag går illamåendet över, då oroar jag mig för det. Så det är en bra övning redan nu, hur det än går, att försöka arbeta bort oron, för annars kommer du fortsätta oroa dig när du plussat ;) (jag skriver när, för det tror jag verkligen att du kommer göra)

Det ska bli jättespännande att höra hur det går :) När har du TD? 

Vi har en ganska väletablerad negativ spiral, tyvärr... Men det är så det är, så bli inte irriterad när du råkar hamna där igen. Imorgon är en ny dag, och då kanske du orkar med nya tag :) 

Jag tror inte att man kan hoppas för mycket, om man inte hoppas så mycket att man tar det för givet det vill säga. Jag tappade hoppet helt nu i våras, jag trodde aldrig att vi skulle lyckas, och det förgjorde mig. Jag ville ta livet av mig. Jag är numer en stark troende av att man behöver lite hopp, framförallt i hopplösa situationer. Det är ett gott tecken att du fortfarande hoppas, sluta inte med det. Alternativet är mycket värre. 

Spännande med TD!!! Håller alla tummar för dig :D 

Jag är likadan. Har jättesvårt att slappna av. Om det är till någon tröst blödde jag till och med när jag plussade. Det kom dagen före TD och kom i några småpytsar till därefter. Tog i och för sig Lutinus, det kan ha varit därför. Små färgade flytningar och blödningar är inget att oroa sig över (därmed inte sagt att jag på något sätt var lugn - tvärtom. jag blev hysterisk varje gång). De två gånger jag inte plussade blödde jag inte ett smack före TD, men båda gångerna jag plussat (varav ett MF) blödde jag däromkring. Så för mig är det konstigt nog ett bra tecken ;)

Förändringar hör till en graviditet. Det är A och O. Det kommer börja mola, det kommer sluta mola. Det kommer att tänjas och sträckas, och därefter bli stilla. Illamående kommer och går. Varje gång har jag blivit rädd, men det är precis som det ska vara. Så förändringar är inte på något sätt dåliga, de kan vara bra :)

Stort grattis missmissis!!! 

Jag trodde också att det var kört den här gången för oss. Jag blödde dagen innan TD, så vi tjuvtestade. Det blev starkt plus. Sen tog jag Lutinus vilka kan ha irriterat slemhinnan till att blöda. Kanske är det så att det inte gått vägen, kanske har det gått bra. Bestäm dig inte redan nu för vad du tror, för du behöver inte förbereda dig. Du klarar beskedet oavsett vad det är. Du är van.

Det stämmer säkert att embryot fäste. Men för allt i världen - lägg inte det här på dig! Det är inte alls så att embryot inte "ville stanna". Det är i så fall så att det inte överlevde. Om du blir gravid eller inte har så väldigt lite med dig och din kropp att göra, och nästan enbart med embryot och dess livskvalitet. Fäste det inte beror det på att någon celldelning gått riktigt, riktigt illa, inget annat. 

Du har gjort jättebra ifrån dig. Du har gjort allt i din makt och ännu mer. Avvakta lite till (även om det är fruktansvärt svårt). Är det lättare för dig - ta ett test någon morgon. Är det negativt kanske det hjälper dig att gå vidare till nästa försök om det är för tufft för dig att kastas mellan hopp och förtvivlan. Är det positivt, ja, då har du inget att oroa dig för. 

Känner med dig, vännen :'( Ta din tid. Bryt ihop. Sörj. Skit i allt omkring dig. Då reser du dig snabbare igen. Hoppas att du har ordentligt med stöd där hemma, och ta i så fall vara på det. Jag är så ledsen för din skull. 

Massor med massor med kramar <3

Det låter bra att gå på halvfart. Ta det i din takt och forcera dig inte. Jag har hängt upp allt kring försöken. Jag har prioriterat allt som har med det att göra. Jobbet har varit på paus, likaså familjen och vännerna. Jag kände som du, att allt stod stilla. Jag kallade det för barnlöshetsbubblan. Tiden går i vanlig fart utanför, men allt är stilla och statiskt inuti. 

Jag gick in i väggen av detta. Rejält. Så det är inte en så bra strategi. Jag tror att det du funderar på just nu är det allra bästa - att fokusera på något som är på riktigt nu, inte sen. Din kropp behöver vila från sorgen och stressen, så karriär och annat är säkert betydligt bättre sysselsättningar. 

Jag har, precis som du, lagt av med allt som eventuellt kan vara skadligt för barnet/fertiliteten, men ärligt talat tror jag att det inte är värt det. Alkohol hade jag avstått från, men nästa gång tycker jag att du ska leva som vanligt under ruvningen. Det gjorde jag den här sista gången, och uppenbarligen gick det alldeles utmärkt. Sen slutade jag med bl.a koffein när jag testade positivt. 

Jag är så imponerad av dig. Du är så logisk mitt i allt det tråkiga. Du är en stark människa, och du kommer att klara det här. Se bara till att du tar hand om dig på bästa sätt de gånger du har möjlighet. Du måste hålla igenom det här. 

Tror att det är bra att ta det lite i vågor. Då orkar man. Det gör bra jävla ont en stund, sen kan man vila. En vacker dag är man inne i nästa försök med nya hopp och förväntningar och då tror jag att det är bra att man hanterat sin sorg och inte bara stoppat undan den. Det här är en fruktansvärd prövning på alla sätt och vis. Men du kommer igenom det igen. 

En del saker tror jag definitivt påverkar chanserna att lyckas, t.ex. vissa mediciner, droger, nikotin och alkohol. I övrigt tror jag att det har extremt liten påverkan. Rent krasst klarar kroppen att bli gravid genom nästan vad som helst. Kvinnor som svälter eller som lever i krigsdrabbade områden lyckas. Knarkare lyckas. Alkoholister lyckas. 

Jag gjorde likadant. Jag tog bort allt som kunde påverka fertiliteten och gjorde allt enligt regelboken. Men det hjälpte mig inte. Varje misslyckande tog jag på mig helt och fullt som mitt fel, för jag hade kunnat göra mer, det fanns fler saker jag borde ha uteslutit och fler saker jag kunnat lägga till. Och det var inte sunt någonstans. Mina sista två transfers har jag levt som vanligt och brytt mig mer om min egen psykiska hälsa. Sen vet ju vi också om att problemet inte ligger hos mig, så det kanske är lättare för mig att släppa det än för dig. Och de senaste två transfers har jag plussat. 

Jag tror inte alls på att mina levnadsvanor påverkat om jag plussat eller inte, det är inte det jag vill framföra, utan påpeka att det inte hindrade det heller. Och det gjorde allt så mycket lättare för mig. Jag upplever det som att jag varit gravid i över tre år, för det är så jag levt. Och det är hemskt att behöva leva som det man önskar mest men inte lyckas uppnå. Det var lättare för mig att börja leva som vanligt igen och gå vidare med allt omkring mig så inte hela livet stod stilla bara för att familjesituationen gjorde det. 

Sen när jag blev gravid den här gången kraschade ändå matvanorna. Jag var glad om jag kunde äta något alls, vilket oftast blev något fullständigt olämpligt. Jag har gått ner massor i vikt, men det påverkar inte barnet. Barnet tar det det behöver. Om det inte påverkar barnet när det tar näring från mamman ser jag inte alls hur det ska påverkas innan dess. 

Livet är inte på något sätt rättvist. Det är så fruktansvärt många som aldrig borde få skaffa barn som lyckas gång efter annan. Det finns inget som helst system i vem som lyckas eller inte. Men den dagen du tar dig ur det här kommer du att ha nytta av all smärta du genomgått. Du kommer aldrig att ta din graviditet eller ditt barn för givet. Du kommer vara bättre förberedd än de flesta andra. Du kommer att vara redo och du kommer att älska alla små delar av graviditeten, förlossningen och livet med ditt barn. Nu ska du bara överleva vägen dit. 

Din lycka är viktig. Din lycka är din prioritet just nu. Ditt framtida barn behöver en mamma som är stark i sig själv, som älskar livet och som har energi att ge. Strunt i alla kemikalier som "eventuellt kan påverka fertiliteten" - fokusera på det som faktiskt spelar roll: ditt välmående. 

Förstår dig verkligen. Man vill så gärna kunna påverka, plus att de mindre insatta i fertilitetsproblem ofta ger "tips" som utgår ifrån att man själv kan påverka det, så det är jättesvårt att inte känna skuld. Det blir dessutom ett väldigt invant mönster, vilket är svårt att bryta sig ur. Men ge det tid och uppmuntra dig själv när du väl lyckas tänka annorlunda, så kommer tankarna sakta men säkert att bli enklare att hantera. 

Jag hade jätteproblem med min kropp ganska länge. Jag kände att mitt huvud mest var fastskruvat på en kropp som tillhörde alla andra. Det var en av sakerna jag och IVF-psykologen jobbade ganska mycket med - hur jag skulle börja tycka om min kropp igen. Jag hatade den. Jävla kropp som inte dög någonting till... Jag kände mig väldigt instängd i huvudet och väldigt, väldigt utsatt rent kroppsligt. 

Ta dina känslor på allvar, för det kan vara grogrunden till ett riktigt problem. Jag fick tips att bl.a. skämma bort min kropp, alltså t.ex. med massage eller att klä den fint. Kanske har er klinik också någon samtalskontakt du skulle kunna prova? För att ha sin egen kropp till fiende är inte så kul :( Hoppas att det inte är så allvarligt för dig, men nämner det i alla fall. 

Jag har varit dålig på träning under ruvningarna, men tänker att allt som får bort tankarna från hur det ska gå och vad som händer sedan är bra. Gör det som känns bra för kroppen, tycker jag.