JOHA80 skrev 2015-09-08 14:34:31 följande:
Tack för uppmuntran och tack för klokheten. Ja, får sätta mig ner med sambon och resonera om vad som känns bäst för oss i detta läge..
Det slutade göra ont ett tag på förmiddagen och då övergick jag från att vara nervös över att det gjorde ont till att vara nervös för att det inte gjorde ont längre. Jag känner mig som en neurotisk hare på speed. :-/
Jag vet hur du har det, som sagt, och det är något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv :( Så jag förstår dig, och jag känner verkligen med dig.
Känner igen det där också. All förändring är obehaglig. Klart man är som en neurotisk hare på speed - ofrivillig barnlöshet gör ont som fan och vi har blivit besvikna så fruktansvärt många gånger. Man försöker omedvetet lindra de psykiska skadorna så gott man bara kan, men det blir inte varken bra eller hjälpsamt.
Det är Ok att oroa sig. Det är Ok att vara rädd. Det är Ok att reagera på varenda liten skillnad i kroppen, det tror jag att de flesta av oss gör. Men kom också ihåg att det bästa för dig är att ta det så lugnt du kan. Du blir alldeles utmattad av all oro. Det kommer inte påverka ditt resultat på något sätt, men DU far illa. Så när du kan, försök att inte oroa dig för mycket. Tänk att du just nu, så vitt du vet, väntar ett litet barn. Kanske blir det inte långvarigt, men är det i så fall inte bättre att njuta av dina få dagar än att slösa bort dem på att tro det värsta?
När jag fick mitt tidiga MF hade jag oroat mig massor, och i efterhand ångrade jag det. För när det väl kom till kritan var jag så enormt lycklig att det ens blivit ett plus, så enormt lycklig att jag faktiskt
kunde bli gravid för det visste jag inte innan dess. Och den korta tiden slösade jag bort på att oroa mig för något som jag ändå hade gott om tid att sörja när det väl hänt. Jag blev inte ett dugg mer förberedd av att oroa mig, tvärtom var jag redan slutkörd när det hände.