Ruvar - symtom

Jag fick ont i magen i ganska nära anslutning till mitt FET med blastocyst. Minns tyvärr inte hur tidigt det var... Men omkring de tre första dagarna hade jag känningar  i magen. Sen fick jag andra symptom ganska tidigt, bl.a. ömma bröst och illamående. Jag tror att det också var i samband med återförandet, alltså de första dagarna. 

Tror inte att det varken är positivt eller negativt att ha ont i magen. Det finns inga tydliga tecken på att det har gått vägen, utan det är bara att vänta på att kunna testa. Sen tror jag absolut inte att du ska oroa dig, jag ser inte alls vad som skulle kunna vara fel redan nu. 

För vår del gick det strålande - vi fick se en fin liten flicka på RUL i torsdags :D Det var vårt fjärde återförda embryo, så jag har ruvat flera gånger...! Har du frågor kan jag alltid försöka svara på dem. 

Sen har man ju goda chanser att lyckas med en blastocyst, har för mig att jag läst att det är 60% chans för lyckad graviditet :) 

Stort lycka till!! 

Stort tack :D 

Aha - du är en van ruvare ;) Jag förstår vad du menar. Jag har tyvärr behövt stimulera alla mina försök. Är utbränd, så min ägglossning gav upp (det är inte det som är vårt problem normalt sett). Jag trodde att det var progynon/lutinus som gav symptom, men när jag skulle få sista embryot tillbaka (vår lilla flicka) gick jag på Lutinus i en vecka före återförandet. Jag kände ingenting av dem alls, utan alla symptom kom efter återföringen. Det är enda försöket med blastocyst. 

ET och första FET gick inte bra alls. FET nummer 2 gick bättre - då plussade jag, men det blev ett tidigt MF. 

Tråkigt att du behövt försöka så många gånger :( Jag personligen brukar "gilla" annorlunda symptom, sånt man inte haft förut. Jag tyckte att båda gånger jag blivit gravid varit annorlunda från de andra, men den sista gången skilde sig också från gången innan. Jag hoppas att det betyder detsamma för dig som för mig :D 

Jag vet hur du har det, som sagt, och det är något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv :( Så jag förstår dig, och jag känner verkligen med dig. 

Känner igen det där också. All förändring är obehaglig. Klart man är som en neurotisk hare på speed - ofrivillig barnlöshet gör ont som fan och vi har blivit besvikna så fruktansvärt många gånger. Man försöker omedvetet lindra de psykiska skadorna så gott man bara kan, men det blir inte varken bra eller hjälpsamt. 

Det är Ok att oroa sig. Det är Ok att vara rädd. Det är Ok att reagera på varenda liten skillnad i kroppen, det tror jag att de flesta av oss gör. Men kom också ihåg att det bästa för dig är att ta det så lugnt du kan. Du blir alldeles utmattad av all oro. Det kommer inte påverka ditt resultat på något sätt, men DU far illa. Så när du kan, försök att inte oroa dig för mycket. Tänk att du just nu, så vitt du vet, väntar ett litet barn. Kanske blir det inte långvarigt, men är det i så fall inte bättre att njuta av dina få dagar än att slösa bort dem på att tro det värsta? 

När jag fick mitt tidiga MF hade jag oroat mig massor, och i efterhand ångrade jag det. För när det väl kom till kritan var jag så enormt lycklig att det ens blivit ett plus, så enormt lycklig att jag faktiskt kunde bli gravid för det visste jag inte innan dess. Och den korta tiden slösade jag bort på att oroa mig för något som jag ändå hade gott om tid att sörja när det väl hänt. Jag blev inte ett dugg mer förberedd av att oroa mig, tvärtom var jag redan slutkörd när det hände. 

Bra! Det är allt du kan göra. Sen blir man orolig till och från, det är inget att göra åt det, det är vad vi lärt oss från den här erfarenheten. Jag kan säga att jag blivit orolig varje gång det förändrats något under graviditeten - vilket det gör mycket. Ena dagen har man inte så mycket symptom, sen plötsligt en dag mår man jätteilla. En vacker dag går illamåendet över, då oroar jag mig för det. Så det är en bra övning redan nu, hur det än går, att försöka arbeta bort oron, för annars kommer du fortsätta oroa dig när du plussat ;) (jag skriver när, för det tror jag verkligen att du kommer göra)

Det ska bli jättespännande att höra hur det går :) När har du TD? 

Vi har en ganska väletablerad negativ spiral, tyvärr... Men det är så det är, så bli inte irriterad när du råkar hamna där igen. Imorgon är en ny dag, och då kanske du orkar med nya tag :) 

Jag tror inte att man kan hoppas för mycket, om man inte hoppas så mycket att man tar det för givet det vill säga. Jag tappade hoppet helt nu i våras, jag trodde aldrig att vi skulle lyckas, och det förgjorde mig. Jag ville ta livet av mig. Jag är numer en stark troende av att man behöver lite hopp, framförallt i hopplösa situationer. Det är ett gott tecken att du fortfarande hoppas, sluta inte med det. Alternativet är mycket värre. 

Spännande med TD!!! Håller alla tummar för dig :D 

Jag är likadan. Har jättesvårt att slappna av. Om det är till någon tröst blödde jag till och med när jag plussade. Det kom dagen före TD och kom i några småpytsar till därefter. Tog i och för sig Lutinus, det kan ha varit därför. Små färgade flytningar och blödningar är inget att oroa sig över (därmed inte sagt att jag på något sätt var lugn - tvärtom. jag blev hysterisk varje gång). De två gånger jag inte plussade blödde jag inte ett smack före TD, men båda gångerna jag plussat (varav ett MF) blödde jag däromkring. Så för mig är det konstigt nog ett bra tecken ;)

Förändringar hör till en graviditet. Det är A och O. Det kommer börja mola, det kommer sluta mola. Det kommer att tänjas och sträckas, och därefter bli stilla. Illamående kommer och går. Varje gång har jag blivit rädd, men det är precis som det ska vara. Så förändringar är inte på något sätt dåliga, de kan vara bra :)

Slänger in en fråga här inne eftersom ni verkar vara flera med lite erfarenhet kring ämnet.

Ja fick tillbaka en blastocyst 28/8 ( 13dgr sedan). I egen cykel o egen cykels bim var ca 5/9 (cykel varierar på 28-30dgr) o mensen kom som den förväntades 4-5/9 men ja har inte testdag förrän 15/9 dvs om nästan en vecka..

Uppsala säger att de inte alls behöver vara kört för att mensen kom o att de alltid är testdagen som räknas.

Hur ser era erfarenheter ut? Finns de något hopp för återföringen trots att mensen kom i egen cykel så att säga?

Hej. Är i precis samma situation som du Joha80.

Satte in en blastocyst i fredags, den 4e september. Redan samma kväll började molvärk och stick mm. Då tog jag/vi det som positivt men sedan dess har jag varit såå ambivalent. Hoppet finns där men rädslan tar över mer och mer. Känner också av lite smärta i ryggen.

Jag har kämpat på hela veckan och bitit ihop och inte visat nåt på jobbet. Men idag klarade jag det inte mer. Min mage är svullen och stor och har haft starka känningar hela dagen. Har BIM typ idag/helgen så det blev för mkt. Va helt slut. Så gick hem tidigare. Nu spekuleras det hejvilt kan jag tro på jobbet. Men behövde komma hem för är så himla nojig just nu.

När jag kissat bävar jag för att det ska va blod på pappret.

Detta är vårt första ostimulerade fet. Vi har en dotter med hjälp av IVF och kämpar nu för syskon.

Jämför med den gången då jag minns att jag på dag 9 plötsligt reagerade med avsmak på cigarettlukt. Då var det ett färskförsök och hade massa hormoner men tror inte jag alls kände som nu.

Jag har inga andra känningar som svullna bröst, illamående osv utan "bara" magen/livmodern. Försöker ställa in mig på att få mens men det är svårt.