Berätta för honom?

Ja, jag håller nog med!    Han är en väldigt kärleksfull och fin person, så det är väl mest det att jag vill "skydda" honom, eftersom jag vet att han kommer vilja att vi väljer abort.   Tänker ibland att det är bättre att han förblir lyckligt ovetande, just eftersom han sagt rakt ut att han inte är redo för barn.   Så jag vet ju var han står i frågan, inget som behöver diskuteras eller så...

"Olycklig" ovetandes?    Lycklig ovetandes, tror jag att jag skrev...

Jag kommer inte föda barnet  om han inte vill.   Jag personligen känner att jag vill behålla det,  men jag kommer inte göra det mot hans vilja, jag kommer inte tvinga honom att bli pappa...

Menar alltså att jag gör abort, utan att han behöver veta något...   
Eftersom han sagt att han inte är redo att bli pappa...

Fast, jag har bestämt mig att berätta för honom.  Det blir inte roligt, men han har rätt att veta :(

Tack för era svar!   
Jag kommer berätta, han har rätt att veta, det är hans barn också.
Tror dock tyvärr inte att han kommer ändra sig, han har alltid varit jättenoga med att vi skyddar oss, just eftersom han inte vill göra mig gravid.  

Det här kommer bli jobbigt, minsann... :(

Jag har fortfarande inte berättat :(

I veckan nämnde jag att min mens var sen, men nog skulle komma när som helst. Vi skulle precis ha sex, och jag vet att han har väldigt svårt för blod.  
Han började dock noja för att  jag kanske var gravid, eftersom mensen var sen...  Då trodde jag inte att jag var det, så jag avfärdade det hela...

Vi ska ses på söndag, och då ska jag berätta hur det ligger till :(
Vet att han inte vill ha barnet,  men efter alla möjliga känslor som snurrar runt i den här situationen, känner jag ändå att han har rätt att veta, och rätt att vara med och välja om han vill bli pappa eller inte...   

Ja, jag kommer berätta...  Men tror tyvärr inte att han kommer ta det bra alls :(

Tack!   

Åkte hem till honom i eftermiddags, och har precis kommit hem nu. 
Han var glad och hade lagat min favoritmat till middag,  men jag visste redan att jag inte skulle få ner en enda bit mat...

Visste inte hur jag skulle berätta det, kunde inte få fram ett ord, så jag bara räckte fram graviditetstestet, där det stod "Gravid"  (digitalt).    

Han stelnade till och sen började hans tårar rinna. Det var hemskt.    Han grät tyst i säkert 20 min, och sen kramade han mig och sa:  "förlåt älskling, men det går verkligen inte..."
Då började jag storgråta, bröt ihop totalt och ville bara lägga mig ner och dö i princip. 
Vi grät tillsammans och höll om varandra länge, länge,  men sen kände jag att jag var tvungen att åka hem..  

Nu är jag hemma, och är fruktansvärt ledsen.   Dels för att jag egentligen vill ha det här barnet, och dels för att jag gjort honom så ledsen.  Han har alltid varit så noga med skydd, han förtjänar verkligen inte detta.   Han är en väldigt snäll och känslig kille, och jag mår så dåligt över att ha gjort honom ledsen.  Det var det sista jag ville. 

Jo, jag vet att det slutgiltiga beslutet är mitt och ingen annans.  
Men jag kan inte tvinga på honom ett föräldraskap han inte valt.  Det kommer bli olyckligt för alla inblandade parter.  Är ändå 36 år, och har under åren sett flera väldigt tragiska resultat av påtvingade föräldraskap bland mina vänner och bekanta.    Det vore enormt egoistiskt att behålla barnet och tvinga honom att bli pappa.
Jag vill inte det. 
Visst, jag skulle önskat att han ville behålla, men nu ville han inte det, och det var inte oväntat att han skulle säga det...