Berätta för honom?

Ja

Tack!

Jag  åkte tillbaka till honom i går kväll, och vi pratade lite mer.  Han sa att han fortfarande var säker på att han inte ville behålla. Det är "omöjligt", och "helt fel tidpunkt".    Jag sa att då ringer jag abortmottagningen idag.   Vi sov båda väldigt dåligt, och var ledsna.  
I morse åkte han till jobbet, jag var ledig.   Åkte hem fram på dagen, kom inte fram till abortmottagningen, så tänkte att jag ringer i morgon istället.  Det är fortfarande väldigt tidigt, så ingen panik än.
Nu ringde han mig för en stund sen och sa att han inte vet vad han vill längre. Han blir väldigt ledsen av tanken på att ta bort barnet.   Så jag väntar i alla fall veckan ut med att boka tid för aborten.

Han säger nu att som han känner när han börjat smälta det hela, och chocken lagt sig, att han tror att han vill behålla.    Men att det är mycket att tänka på.
Vi får se vad som händer...   Jag har med i beräkningarna att han kan ändra sig igen.    

Upp och ner...  Som en berg och dalbana...

  

Det har jag med i beräkningarna.  Gör jag abort och vi efter ett par år vill ha barn tillsammans, och det inte går pga min ålder, så skulle det så klart vara väldigt, väldigt jobbigt :(Ja, det är det!  Boendet är inget problem, det blir hos mig.  Jag har en fyra och han har en etta (samma stad), så det är nog det minsta problemet.
Ang barnuppfostran så har han nog inte hunnit tänka på det så mycket än.  Föräldraledigheten löser sig också.  
Nej, vi känner inte varandra så bra än...  och det är en av anledningarna att jag tvekar.  

Vad roligt att höra att det gått så bra för er!   Lycka till med bebisen!    Ja, man vet ju aldrig.   Att bli ensamstående är inget jag är livrädd för, det kommer jag klara.   Gör vi ett seriöst försök, men upptäcker att det inte funkar och går isär,  så är det ok, så länge vi båda älskar och tar ansvar för barnet. 

Om 3-4 år så kommer jag förhoppningsvis känna honom bättre.   Före dess kommer det nämligen inte vara aktuellt med varannan vecka.  Om vi nu separerar. 
Jag kan tänka mig att ta all föräldraledighet, om det faller sig bäst så.  Det har jag inga problem med.   

Sen vet man aldrig vad som händer...   Vet ett antal exmän och exkvinnor som satt käppar i hjulet och bråkat om semestrar och allt möjligt annat trots att de varit tillsammans många år.    Skilsmässa/separation kan ta fram de sämsta och mest oväntade sidorna hos en person, oavsett man varit tillsammans 1 eller 20 år...

Men jag förstår din poäng.  Det är inte optimalt att skaffa barn med någon man inte känt länge.  Det tycker inte jag heller.   

Nej, magkänslan säger att han inte är knepig alls, utan en okomplicerad, lugn, ansvarstagande, kärleksfull och omtänksam person.
Men det går inte att komma ifrån att man inte känner varandra så bra efter fyra månader.  

Vad sa din kille när du blev gravid så tidigt?  Var det någon tvekan om hur ni skulle göra?
Min kille velar ju som sagt, ena dagen vill han ha barnet, andra dagen är han livrädd.    Jag har bokat tid för abort, och det vill han helst inte prata om.  Men jag bokade tiden därför att det kan vara väntetid, och jag vill inte vänta för länge.  

Vi är också väldigt förälskade, så det är inte där problemet ligger.
Han har dock kontrollbehov, och vill ha ordning på saker.  Han har i flera år levt ensam i sin lilla etta mitt inne i centrala stan. Kunnat sova länge på helger.  Bara haft sig själv att tänka på. 
Tanken att plötsligt  kastas in ett familjeliv med bebis och blöjbyten och ansvar och allt annat, får honom livrädd, och han är rädd att vår relation inte kommer hålla.  

Men samtidigt pussar han mig på magen.   Han sov över hos mig natten till idag, och han låg och klappade på magen innan vi somnade igår kväll.  
Han sover fortfarande, medan jag sitter nere i köket och skriver detta.  
Får väl prata vidare om det senare idag.   Men dagen då aborttiden är bokad rycker allt närmare, och jag är väldigt  rädd att vi inte ska lyckas fatta beslut :(  
För som det ser ut idag så är vi inte redo för abort någon av oss. 
Men inte heller redo att behålla barnet. 

Å vad detta är jobbigt!

Jo, jag tänker med så.  En graviditet är lång.  Men han är rädd att han ska få panik och ångra sig när det är för sent för abort, eller till och med när barnet är fött.  Och det är jag faktiskt också rädd för, jag känner flera som blivit lämnade under graviditeten.

Aborttiden går att avboka, men det är dumt att göra det, för då lär jag inte få en ny tid innan det är "för sent".  Vill inte göra abort efter vecka 10, och jag är i vecka 7 nu.     Även om jag behåller tiden på torsdag, så kan jag ångra mig fram tills jag tagit första tabletten, enligt sköterskan jag pratade med när jag bokade tiden.  

Ska försöka hinna det!