Vad har det tagit åt vår son?

Kan någon ge lite input för jag har börjat bli lite orolig. Vi har en son som är snart fem år. Fullständigt normal i utvecklingen på allt (dvs tidigare på vissa saker, senare på annat), rätt blyg i ovana situationer, pratsam och pratar jättebra, varit väldigt närhetstörstande hela livet och kramats mycket. Trivs på förskolan, framför allt sista halvåret-året då kompisar blivit viktiga och han leker massor där. Springer in och vinkar glatt på morgonen och ser alltid nöjd ut i leken när jag hämtar. Leker massor med rollekar ensam och med storasyster.

Men några konstiga grejor har börjat staplas på hög.

När han var 3,5 år och slutade med blöja så började han i samma veva prata bebisspråk. Tydligen så att bästa kompisen på förskolan gjort det en hel del också senaste året men i övrigt reflekterade en pedagog i våras över att sonen slog om till bebisspråk i samma sekund som vi kom in genom dörren på eftermiddagarna. Har drivit oss till vansinne med att gå och prata som en bebis i över ett år nu. Det kommer och går i mängd men alltid lite grann då och då. Vi har sagt till honom typ 300 gånger om detta och när man säger att man inte förstår vad han säger och liknande så går han tillbaka till vanligt tal. Men vi är ruskigt less på detta.

Senaste veckan har varje promenad hem från förskolan havererat. Det har de gjort i och för sig många gånger för också, framför allt som 2-3-åring men nu brukar det funka mycket bättre. Han cyklar till och från dagis och älskar cyklingen (vi går vid hämtning och lämning)).
Problemet är att det hänt något som gör att han blir helt besatt av att något är oskönt med kläderna. Igår var han och jag ute och skulle cykla på en cykelväg. Efter en mycket kort stund bryter han ihop över att byxorna (jeans) "åker in i kalsongerna". Det gick inte att få honom att cykla mer. På kvällen cyklade han med pappa och syster, då i mjukisbyxor och då gick det bra. Idag på vägen hem hade han mjukisbyxor men samma sak händer, fullständigt haveri över att det är något med byxorna som är oskönt.
Han kan också haka upp sig på att det är "fel med snoppen", tex när man sätter honom i bilstolen men också en kväll förra veckan var han helt hysterisk över att snoppen var konstig på något sätt.

Och sen så många andra konflikter nu under kvällen, jag hjälper honom att pyssla ihop en grej av piprensare, helt plötsligt kommer han på att det är fel och haveri. Så jag blir så ledsen att jag knappt orkar vara med honom, han skriker, gormar, kastar saker, bankar på allt han kan komma på osv.

Tredje grejen som är väldigt märklig men ny sedan någon vecka är att han konstant torkar sig om munnen med handen. Fast hela tiden och helt utan att det finns minsta behov av att torka något. Han sitter och ser på tv och gör detta då och då under tiden. Som någon form av tics.

Någon som har någon input?

Alexi

Äldre 22 Sep 08:19

#3

Tack för svar! Jo bebisspråket har nog blivit en grej. Vissa dagar är det inget alls nästan då han har fokus på annat men sen andra dagar och perioder hur mycket som helst.

Med torkandet så har jag helt börjat ignorera det och hoppas det ska gå över. Men bra att veta vad man ska ha koll på!

Jag blir ledsen när han bryter ihop över piprensaren pga sättet han bryter ihop på. Vore han ledsen och gick att trösta - inga problem. Men när han blir arg, kastar saker, slåss och tom säger saker som "jag hatar dig" då blir jag ledsen och provocerad och kan inte alls hantera det.

Alexi

Äldre 24 Sep 20:28

#8

Kickan73 skrev 2015-09-22 11:37:38 följande:

Svårt att ge några adekvata råd, men när han blir så där arg skulle jag säga bestämt att så säger man inte till sin mamma och sedan skulle jag vänta tills han är lugn och prata med honom då. Ingen idé när han är så arg. Han testar nog sina och dina gränser. Vad gäller tics så har båda mina barn haft det men det gick över efter någon månad på båda. Min dotter harklade sig och min son blinkade med ögonen. Vi konstaterade bara att de hade tics och jag sa att det kommer att gå över (läste på om detta innan) och att det inte var farligt (mina barn var 6 respektive 9 år så det gick att förklara). Sedan ignorerade vi bara detta och det försvann. Jag frågade också om det var något de kände sig stressade över. Sonen kände sig stressad över kommande nationella prov och dottern över att vi hade haft besök av en hund som hon blev lite rädd för (det var då det började). Vi pratade igenom det och det verkade hjälpa. Kanske din son känner sig stressad över något. Jag skulle prata med honom (så gott det går med en femåring) när han är lugn.
Bli inte ledsen över att han säger att han hatar dig - det är inget han menar innerst inne och det tror jag du vet.

Jo han testar säkert gränser men jag blir av vissa saker oerhört provocerad. "Jag hatar dig" är en sån grej, det sårar mig verkligen. Jag kan inte hjälpa det. Men det är en sån grej som jag själv så länge jag kan minnas varit så noga med att aldrig säga. För man menar det inte. Och jag var alltså även i tonåren noga med att inte skrika så till min pappa, utan åtminstone skrika "jag hatar när du gör xx". För mig är det en viktig skillnad.

Vi försöker prata med honom men det går inte jättebra ännu om sådana här grejor.

Alexi

Äldre 24 Sep 20:29

#9

Bergskristall skrev 2015-09-22 18:59:08 följande:

Jag har inga barn men jag kommer ihåg att kläderna kunde vara sjukt störiga när jag själv var barn. Tror inte det är något konstigt att han reagerar på dem. Av någon anledning är textilier mindre följsamma när de kommer i mindre format, det är i alla fall något jag reflekterar över. Ett par byxor i småbarnsstorlek beter sig på kroppen inte alls som en vuxenbyxa på en vuxen kropp. Jeans är de värsta! Minns att resårerna i midjan var helt vansinnigt obekväma. Samt i skrevet på jeansbyxor där det är ihopsytt så det blir en hård bullig söm, aj aj vad störande den var på en som barn men idag gör den ju inget.

Han kanske bara kommit in i en fas där han blivit medveten om hur saker känns mot kroppen och vet hur man uttrycker obehaget. Det går nog över och är säkert helt normalt! Inte konstigt heller om snoppen känns lite "fel" om han har på sig jobbiga jeans eller ngt annat oskönt plagg.

Fast han är väldigt störd på att snoppen beter sig som han inte vill...

Men kläder kan absolut vara osköna, han vill helst ha mjukisbyxor men har havererat även i dem.

Alexi

Äldre 24 Sep 20:31

#10

Sous skrev 2015-09-22 19:14:44 följande:

Jo, jo, jag förstår att du blir provocerad, men det är helt normala känslostormar för åldern. Du behöver inte trösta, bara hålla dig själv lugn. För han blir ju lika provocerad av att vad det nu är inte fungerar som du blir av honom. För honom är det lika jobbigt. Och du får ju inte ta åt dig av att han säger att han hatar dig. Däremot kan du tydligt säga stopp och hindra honom om han slåss och kastar saker. Det är ok att bli arg, men man får inte göra vad som helst ändå.

Jag lyckas tyvärr inte hålla mig lugn. Jag blir arg på att han blir arg... Precis som att jag blir väldigt irriterad på sexåringen när hon gnäller järnet över att potatisen är varm och hon måste vänta med att ta en tugga eller liknande fullständigt meningslösa grejor att bli arg och gnälla över...

Alexi

Äldre 24 Sep 20:34

#11

En blå giraff skrev 2015-09-24 16:00:05 följande:

Tror du inte han kommit in i någon fas då allt krisar liksom? Jag tycker det hela tiden går i perioder med mina barn. Ett tag är det lugnare och allt flyter på. Vi har haft en jättebra sommar nu då barnen lekt väldigt fint med varandra och det har varit otroligt lite konflikter med tanke på att vi varit hemma och nött på varandra så mycket under semestern. Men nu senaste månaden är det som om f#n flugit i min 4-åring. Han har blivit väldigt mörkrädd och kontaktsökande hela tiden, är som ett plåster. Jag kan inte längre hämta tidningen i brevlådan utanför dörren eller gå in i ett annat rum utan att han ska följa med. Han kan absolut inte leka själv eller roa sig ens 10 minuter utan då ska någon annan vara med. Annars gråter och gnäller han hela tiden. Han terroriserar sin storebror och det är mycket bråk och tjafs. Så jag menar att det nog är vanligt med en del konstiga beteenden hos barn som kommer och går. Försök göra så liten affär av det som möjligt men var tydlig med att han inte får skrika och bete sig hur illa som helst.

Säkerligen någon fas. Vi hade ett helsike med honom i maj/juni, han hade fullständigt förlorat förmågan att leka själv, var jättearg och väldigt krävande. Sen kom semestern, vi åkte ut i skärgården till lugnet och pang så slog det om och han (båda barnen) har varit toknöjda hela semestern, lekte och hade sig i timtal.

Sen kom det här nu för ett par veckor sen. Ska det hålla i sig till jul nu då... Han leker faktiskt jättebra just nu dock, det ska jag säga, otroligt kreativ och påhittig, leker ensam eller med storasyster i timmar osv. Men just alla dessa konflikter gör mig galen. Måste man liksom bråka i tio minuter om man råkade hälla upp något som han ville hälla upp... Eller om handtvätt efter toabesök eller liknande. Vi har hållit på så här sen han var drygt två år...

Alexi

Äldre 24 Sep 21:21

#13

Alltså du har ju helt rätt men det är svårt. Och sonen envisas verkligen med att man ska hälla ut gröten (som han ofta äter på morgonen och vill göra själv fast vissa dagar får man göra...) och börja om så han är sjukt svår att avleda.

Alexi

Äldre 29 Sep 18:05

#17

Alltså hur gör folk för att inte tappa besinnibgen och vråla åt sina barn någon gång. Idag var sonen jättenöjd, vi var båda på övervåningen men gjorde olika saker. Jag kommer på att jag är sen med maten och ska springa ner och stoppa in den i ugnen. Säger det till sonen och går ner, säger att han får komma med eller vara kvar. När han sen inser att jag gått ner blir han fullständigt galen och skriker och gråter. Så småningom blir det lugnare men sen triggas han igång igen av ingenting och då gör han vad som helst för dumheter. Tar en sko och bankar på legobygget, försöker slåss, kastar saker och vill göra vad dumt han kommer på. Till slut tar han en barnsax och ska börja vara hetsig med den. Då tappar jag tålamodet totalt och vrålar åt honom. Han blir ju än mer ledsen men till slut så kramas vi och pratar en lång stund. Jag säger att han får bli arg men att han inte får kasta, slåss eller ha saxar och sånt när han är arg.

Hur gör man i sådana här lägen??

Vad har det tagit åt vår son?

INNEHÅLL