1-3 åringar mår bäst av att MAX vara på dagis 6 h. Men istället väljer folk att jobba heltid för att kunna göra dyra resor och bo dyrt??

Nej, jag känner ingen som jobbar mycket tjänar mycket och klagar på att hen behöver jobba heltid av ekonomiska skäl.

Sen kan många jobb vara svåra att kombinera med deltid och även om det funkar med deltid behöver det ju inte innebära att man kan sprida ut de lediga timmarna så att barnen får kortare dagar.

Så orsaken till heltid behöver inte bero på den ekonomiska skillnaden mellan att jobba 80% och 100%. Det kan vara mer komplexa orsaker än så.

Sen är jag av åsikten att man får klaga även på självvalda beslut. Om man bantar tex får man klaga på att det är jobbigt och tråkigt även om det är självvalt.

Jag har ett jobb där jag inte har kunnat gå ned i tid så min minsta son har varit långa dagar på förskola. Ja jag tyckte det var jobbigt och ja vi tjänade mycket pengar och kunde åka på resor mm. Men det var inte självvalt att inte gå ned i tid, det gick inte utan att byta jobb. Och jag älskar mitt jobb. Idag har jag, tack vare att jag inte gick ned i tid, helt andra möjligheter att påverka arbetstiden. Så nu när sonen är 7 har jag mycket mer tid med honom, samtidigt som jag har kvar mitt underbara jobb och tjänar bra. På somrarna kan jag ha ca 7 veckors ledigt och får möjlighet att ha massor av kvalitetstid med honom och även hans äldre syskon. Jag ångrar mig absolut inte och jag tror att mina barn har mycket mer behållning av vår tid tillsammans nu än när de var 1-4. Man kan göra olika val i livet, det betyder inte att det ena valet är mer rätt än det andra och för olika familjer är olika val de bästa.

Nu har ju inte alla möjligheten att kunna gå ner i arbetstid, vi skulle inte kunna göra det och det beror inte på att det blir mindre i lön utan det skulle inte fungera på jobbet..

Men nu har våra barn tyckt om att vara på dagis och blir nästan tjuriga när vi hämtar dom så det gör inget..

En del jobb kan man gå ner i tid och andra inte.

Jag bor i en mindre stad och här är det nog inte lika vanligt med sån "statushets". I de grupper i förskola/fritids som mina barn går är det enstaka barn som har riktigt långa veckor, d.v.s 6.30-17 varje vardag. Resten går max 40 timmar per vecka och många går mycket mindre än så. Men visst de barnen som har jättemycket tid på förskolan har faktiskt två heltidsarbetande föräldrar och jag kan hålla med dig där TS att jag inte förstår riktigt hur de tänker. I min 8-årings klass går en flicka som alltid är där 6.30-17 och hon brukar ofta fråga om hon får följa med min son hem från skolan och leka. Det är ju roligt iofs men min son och den här flickan leker tyvärr inte alls så bra ihop och hon säger också att hon vill följa med oss för att det är så jobbigt att vara på fritids till kl 17. Flickans lillasyster går i min 4-årings dagisgrupp och mamman har berättat att de misstänkt att flickan har ADHD eller annan misstänkt diagnos. Dock tror jag inte alls det utan tror att det helt enkelt är att hon är uppvarvad och övertrött hela tiden. Jag uppfattar henne som normal när hon är hemma hos oss, inte alls någon diagnos.

Så kan man minska på barnens dagar så tycker jag man har någon sorts skyldighet att göra det. För barnens skull. Och likaså för de barn som måste gå långa dagar och det inte finns något alternativ, är det skönt med färre barn tidigt på morgonen och sen e.m. 

Jag har själv valt att börja arbeta natt p.g.a. att jag inte vill ha mina barn på fsk och fritids så långa dagar. Min 4-åring kommer att gå 20 timmar per vecka ungefär nu, och det känns lagom. Förskolan är toppen och jag vill att han går där, men lagom mycket.

Men hur vanligt är detta?

På vår förskola är det ytterst få barn kvar efter kl.16.
Vår son är snart 5 år och går 25 tim/v. och har ibland lite förskjutna dagar, d.v.s. har börjar sent och slutar sent; t.ex. kl.10-16.45. Men de två gånger/v som jag hämtar kl.16.45 så är han nästan alltid ensam kvar. Jag tror knappast att ett enda barn går 50 tim/v på den förskolan.

Och nej, jag kan inte dra några slutsatser utifrån bara en förskola och enbart min erfarenhet, jag bara undrar hur vanligt det är..?

De flesta jag känner har faktiskt gått ner i tid eller gått omlott, eller involverat mor- och farföräldrar i hämtningar etc.

Det handlar ju för många om prioriteringar, men har man ett mer avancerat jobb kan det också vara svårt att gå ner i tid, risken blir att de måste göra samma mängd arbetsuppgifter på färre timmar....

Ja, såvitt jag hört verkar det väldigt vanligt i sådana yrken där man inte enkelt kan fördela arbetsuppgifter mellan flera personer. Vissa kanske använder det som svepskäl istället för att stå för att de inte tycker att minskningen i tid är viktigare än minskningen i pengar, men jag tror inte att det är så vanligt.

Mycket vanligt i min bekantskapskrets. Där krävs det väldigt tydliga signaler för att omgivningen ska förstå och framför allt framförhållning. Mun bror fick börja ett halvår innan att arbetsmässigt planera sin tidsnedgång. Nu var gan etablerad och en trygg anställning. Men trots idogt planerande så inte gick det att få kortare dagar än 6-7 timmar.

Kollegerna på jobbet har samma sak. Det går inte att korta ner tiden mer.

Jag håller med dig TS. Så jävla dumt!