• Äldre 25 Sep 00:26
    2716 visningar
    6 svar
    6
    2716

    Rädd för graviditet

    Hej

    Jag vill ha barn inom något år. Lever i en stabil relation och har bra ekonomi. Vi vill skaffa barn och skulle jag bli gravid nu så skulle min sambo bli glad. Men jag har ett problem. Är livrädd för graviditeten.

    Jag är rädd för kroppens förändringar. Foglossning, viktuppgång, slapp hud. Jag är rädd för att ha ett barn i min mage. Men också rädd förvaret föda. Alla risker som finns. Och rädd för komplikationer som framfall och inkontinens.

    Framför allt är jag rädd för att föda ett sjukt barn. I mun familj finns psykiska sjukdomar (inte jag). Sjukdomar såsom schizofreni. Och andra psykiska sjukdomar som lett till självmord. Min sambos mamma födde sitt första barn som dog efter några veckor. Så gravt CP-skadad att om överlevt varit tvungen att leva med sond och 24/7 övervakning. Hans bror föddes med Aspbergers syndrom. Jag och sambon är friska, men med tanke på dessa gener är jag livrädd att sätta ett barn till världen som kan vara handukappad eller psykiskt sjukt.

    Jag är rädd för allt med en graviditet, allt. Jag har tänkt på adoption men känner inte 100% rätt för det. Jag är själv adopterad, så det är inte något fel med det (ja jag vet min "riktiga" familjs historia)

    Någon som känt samma sak?

    Eller känner igen sig på någon punk?

  • Svar på tråden Rädd för graviditet
  • Äldre 25 Sep 14:49
    #1

    Ingen som känner som jag? :(

  • Äldre 25 Sep 15:11
    #2

    Jag tror att de allra flesta känner så någon gång i livet, kanske till och med efter plusset på stickan. Jag kände så när vi började försöka. Det kändes som att jag skulle få ge upp mycket för att få det där barnet eftersom hela min kropp skulle påverkas och kanske aldrig bli densamma igen. 

    Sen hände något ännu värre. Vi kunde inte få barn. Åtminstone inte på egen hand. 

    Efter ett år av försök var rädslan för graviditeten borta och ersatt med en annan - att aldrig kunna få barn. Det dröjde totalt tre år och fyra insättningar med IVF innan jag blev gravid, imorgon går jag in i v. 23. 

    Nu är jag lycklig för allt. I början av graviditeten var jag lycklig över att kräkas och inte kunna äta. Sen var jag lycklig för svullna tarmar och så småningom den växande kulan. Nu är jag så fruktansvärt lycklig över min redan ganska kraftiga mage och de mysiga sparkarna jag känner till och från. Till och med foglossning gör mig glad! Rädslan för lös hud och bristningar är helt väck. Smärtan tänker jag är lättare att hantera än den enorma sorg jag kände för att inte kunna få barn. 

    Jag tror att mental förberedelse är åtminstone en del av att hantera rädslan. Jag har kämpat för ett barn i tre år och under den tiden hunnit förstå min barnlängtan, så inte ens förlossningen skrämmer mig det minsta (säger jag nu i v. 22, vi får väl se hur kaxig jag är när det närmar sig ;) ). En del av ditt mående som gravid kommer bero på hormonerna i kroppen, så man vet aldrig i förväg hur man kommer känna. Jag är lugn och jätteglad, så för min del är det toppen. Så kan det bli för dig, men det kan också bli tvärtom. Det jag menar är att om du skulle bli gravid imorgon så finns det en chans att du kommer må prima av det bara på grund av de hormoner som utsöndras - trots din rädsla. 

    Jag tror att du har en väldigt naturlig reaktion som så många andra har. Jag ska inte säga till dig att sluta oroa dig eller ge råd, för jag förstår din oro. Det jag vill förmedla är att man kan känna enorm oro innan man börjat försöka, men det kan ändras med tiden. Det finns ingenting som säger att du kommer känna likadant om ett år. Det är ingen konstant sanning, utan mer så som läget är just nu. 

  • Äldre 25 Sep 18:50
    #3

    Det är ju verkligen ingen garanti att man kan få barn. Har alltid tänkt att jag nog är fertil men dock har jag sådan oro för att förda ett sjukt barn.

    Önskar jag visste hur allt skulle bli så jag kunde bestämma hur jag skulle göra.

    Grattis Cyanea till din graviditet. Hoppas allt går bra.

  • Äldre 26 Sep 19:46
    #4

    Hej!


    Jag var 18 år när jag blev gravid och idag är min käre son redan 4 månader. Jag var LIVRÄDD om jag kan säga så. Det jag var mest rädd för var förlossningen, jag trodde inte att jag skulle kunna trycka ut en hel bebis genom ett sånt litet hål, hur klarar man det liksom??


    Rädslan gick över när jag var nära förlossningen, då kände man liksom att man ville känna smärta och bara få ut den där bebisen. Jag var väldigt trött på att vara gravid men nu i efterhand så saknar jag det något enormt mycket!


    Jag kan inte säga någonting om förlossningen då jag tyvärr fick göra kejsarsnitt då han la sig i säte. Nu är jag jätteledsen att jag inte fick uppleva en normal förlossning men det viktigaste är ju att bebisen kommer ut frisk och fin. 


    Försök att tänka på vad det är du får utav det, du kommer att förändras på något sätt men det är så värt det!


    Lycka till! :)

  • Äldre 27 Sep 12:34
    #5
    emeliienicole skrev 2015-09-26 19:46:43 följande:

    Hej!

    Jag var 18 år när jag blev gravid och idag är min käre son redan 4 månader. Jag var LIVRÄDD om jag kan säga så. Det jag var mest rädd för var förlossningen, jag trodde inte att jag skulle kunna trycka ut en hel bebis genom ett sånt litet hål, hur klarar man det liksom??

    Rädslan gick över när jag var nära förlossningen, då kände man liksom att man ville känna smärta och bara få ut den där bebisen. Jag var väldigt trött på att vara gravid men nu i efterhand så saknar jag det något enormt mycket!

    Jag kan inte säga någonting om förlossningen då jag tyvärr fick göra kejsarsnitt då han la sig i säte. Nu är jag jätteledsen att jag inte fick uppleva en normal förlossning men det viktigaste är ju att bebisen kommer ut frisk och fin. 

    Försök att tänka på vad det är du får utav det, du kommer att förändras på något sätt men det är så värt det!

    Lycka till! :)


    Grattis till bebisen!

    Jag har funderar, väg och tänkt. Kanske för mycket?

    Jag tror att det är helt fantastiskt när allt är över men är så rädd för vägen dit. Är rädd för att jag aldrig kommer våga skaffa barn och därför aldrig få bli mamma :(
  • Äldre 8 Oct 20:29
    #6
    Snufflan skrev 2015-09-27 12:34:00 följande:
    Grattis till bebisen!

    Jag har funderar, väg och tänkt. Kanske för mycket?

    Jag tror att det är helt fantastiskt när allt är över men är så rädd för vägen dit. Är rädd för att jag aldrig kommer våga skaffa barn och därför aldrig få bli mamma :(
    Självaste graviditeten är ju påfrestande för kroppen och psyket, när du väl närmar dig förlossningen så kommer du vara så trött på att vara gravid, du känner dig som en val, du är trött på att inget i garderoben passar och du har en sån stor längtan efter att få se hur det lilla pyret ser ut så tillslut kommer du mer eller mindre längta efter smärtan, ibland så kände jag efter så mycket så att jag inbillade mig att jag hade fått värkar, haha! Jag var SÅ himla rädd inför förlossningen så jag visste som sagt inte vart jag skulle ta vägen, det viktigaste är att du berättar att du är rädd för din sambo/barnmorska/vän så att du får prata om det, det är en stor grej som händer i livet och tänk på att vi är gjorda för att föda fram ett barn, du klarar det! :D
Svar på tråden Rädd för graviditet