Barnlängtan

Jag vet att det inte är rätt att sätta ett barn till världen eftersom vi inte har ett eget hem eller pengar. Men jag vill så gärna ha ett barn. Vart jag än går så ser jag barn överallt och det gör nästan ont i hjärtat. Något som är riktigt jobbigt är att vara med mina brorsbarn, men jag älskar även att vara med dom. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att få er förstå, för jag förstår det knappt själv. Hur kan man sakna något man aldrig haft? Jag vet inte längre hur jag ska hantera den. Den outhärdlig. Och jag säger inte heller att jag tror det är en dans på rosor, men att ha den lilla varelsen. Ändå sedan tonåren har jag drömt om att bli mamma, och hur det skulle vara att uppfostra ett barn. Ingen förstår min längtan, jag är ju så ung och har all tid i världen, men jag känner bara stor avundsjuka mot att kvinnor. Jag känner att jag snart förlorar greppet och att jag inte står ut med barnlösheten, när barn är det enda jag drömmer om, allt annat är sekundärt. Jag är ju inte snäll mot mig själv när jag sitter och kollar barnrum och vaggor. Men jag drömmer. Jag längtar. Mitt hjärta liksom skriker efter barn. För det tar på psyket. Det tar på kroppen. Jag mår illa. Jag är nervös. Jag är trött. Och. Det är inte en process som är helt smärtfri. För det känns. Det kan jag lova. Hur ska jag göra för att hantera min längtan?