Hjälp, när går det över och hur ska man stå ut?

Något du bör ha i åtanke är att barn gör inte som vi säger, utan som vi själva gör. Du säger åt honom att man inte får skrika eller ta sönder saker (helt förståligt), men skriker själv på honom i frustation..

Några konkreta tips har jag tyvärr inte, men hoppas det lugnar ner sig och att ni hittar ett sätt som passar er.

Har samma problem med min femåring också. Han får fruktansvärda utbrott när han inte får som han vill eller om saker inte är på "rätt" sätt. Han har varit såhär sen innan sommaren men jag upplever nu att utbrotten blivit kortare och färre. Jag blir lika provocerad som du och tillslut skriker jag med tyvärr.

En sak vi börjat med är när vi märker att hans humör börjar bli dåligt är att han får gå in på sitt rum och stanna där tills han är glad igen, det blir liksom på hans villkor hur länge han är kvar där bara han är på bättre humör. Funkar ganska bra faktiskt :) har även märkt att han är mkt lugnare och gladare när han äter ordentligt. Hoppas att din son lugnar sig snart han med, kan som sagt trösta med att det blir bättre men att det tar lite tid..

Ett högt intag av omega 3 har varit revolutionerande för vår son som också är fem. Hade tidigare fruktansvärda utbrott- varje dag! Jag gick på knäna och nära ett sammanbrott... Vi har provat att plocka bort omegan & då kommer aggressionen tillbaka så vi är helt säkra på att det är just den som gör skillnaden. Som natt & dag!! Vi kör eye q. Rekommenderad startdos 6 kapslar/dag.

Min svägerskas dotter va så och är så fortfarande (hon är 6år). Men inte när jag är där för att jag skriker inte på henne utan pratar lugnt och bestämt. Barn bestämmer inte. Börjar han bli arg så får han gå in på sitt rum, har har sönder något så är det hans egna prylar och han kommer inte ut förrän han plockat efter sig och är lugn igen. That's it, inga nej och det är synd om honom för det är så barn kör över en.

Jag vet. Jag är oerhört medveten om detta, tyvärr. Men jag har skrikit när jag blivit arg (på mina föräldrar då främst och allra mest min pappa) hela mitt liv och blivit skriken åt av min pappa många gånger så det sitter som en reflex i ryggmärgen att skrika när jag tappar humöret och kontrollen tillräckligt mycket. Jag försöker verkligen, inte minst faktiskt lite tack vare mina stämbandsproblem, att hålla nere volymen men när jag blir riktigt, riktigt arg så bara brister det.

Hur ska jag jobba på det här med mig själv, tar gärna emot tips? Vad ska jag göra istället när det brinner i huvudet?

Skönt att höra fler med barn i samma ålder och samma problem. Det är verkligen så jobbigt och jag mår så dåligt av det här. Och sista veckorna har det varit så ofta så jag gruvar mig liksom för vissa grejor med honom. På många sätt är det förstås mycket bättre nu än när han var tre, nu kan man ju faktiskt resonera med honom och också ibland förbereda honom på att han nu i en viss situation inte kommer få göra si eller så. Men när han väl halkat in i ilskan så är det fruktansvärt svårt att få honom ur den. Och det går inte att få honom att gå till sitt rum eller så och att gå iväg från honom lämnar ju utrymme för förstörande. Han blir också hjärtskärande ledsen av att man försöker få iväg honom från en.

Vi har väntat så länge på att han ska växa till sig på det här området men det kommer ju aldrig...

Oj, så intressant! Vi gav faktiskt våra barn just eye q när de var små, för den äldstas skull, de var kanske 1 och 3 då, men sen så småningom slutade vi och tyckte det funkade så bra för den äldsta så jag har inte tänkt tanken sen dess.

Kommer inhandlas snarast! Är det tuggisarna ni kör? Får han i sig 6 tabletter om dagen?

ta hjälp av BVC eller BUP om du inte har fler knep att ta till.

skrika är inte OK, varken för barn eller vuxen. Som vuxen bör man föregå med gott exempel... tex gå ut ur rummet och skrika ner i en kudde om du måste skrika.

säger samma som en annan svarade - omega 3 kan hjälpa. Testa direkt och ge varje dag i några veckor. Sluta inte ge, men fundera på om det mildrats eller glesats ut. Har inget hänt? Eller har det blivit lite bättre?

Fast arg måste man ju få bli. Och besviken och ledsen och allting sånt. Det är jätteviktigt för oss att han ska få känna känslor. Men det här handlar enbart om hur han lever ut dem, hur jobbigt det är för omgivningen.

Funderar faktiskt på att ringa en föräldrarådgivning som finns i kommunen, för att få tips på hur hantera detta. För jag orkar inte komma hem som jag gjort flera gånger denna vecka och höra honom redan utanför ytterdörren hur han skriker...