scanmia skrev 2015-10-22 11:00:27 följande:
Genom att inse att du kommer att bli spritt språngande galen om du försöker hålla jämna steg med en 2-6-åring vad det gäller humörsvängningar. Det finns inte en chans att man orkar som vanlig dödlig vuxen. Ni, som vuxna, bestämmer hur atmosfären och humöret är för hela familjen (nej inte för varje individ, men det övergripande klimatet). Det är inte sonens ansvar, eller ens i hans makt att göra.
Behåll lugnet genom att ta ett steg tillbaka, öka distansen lite. Räkna till tio är en klassiker. Låtsas att du är någon annan, vars föräldraegenskaper du beundrar (jag brukar tänka på min mamma, en av mina väninnor, som är den bästa mamman jag har mött, eller någon barnexpert som Faber, eller Juul). Eller låtsas bara att någon av dessa personer är närvarande och stöttar dig.
Ett annat sätt är att försöka studera beteendet. Var, när, hur får han utbrott? Kanske tom varför? Försök se mönster. Eller om det finns någon trigger. Sedan kan man jobba förebyggande med det.
Tvärt om så kan det ibland fungera att istället ta ett steg närmre: reagerar mer intensivt och empatiskt. Sluta bråka och sätt dig ner och försök fånga upp sonen i en stor kram. "Oj vad jobbigt för dig! Vad är det som händer?" Eller ta ett steg närmre dina egna känslor genom att bara namnge dem: "Jag känner mig ledsen/arg/frustrerad nu." -- låt dig själv ta upp lite plats och få lite empati.
Bästa boken: Playful parenting.
Jag tror att om något känns riktigt, olidligt jobbigt och fel så är det dags att ändra på det. Bättre att ta till en drastisk åtgärd än att sitta fast i en ond spiral. Har du testat ett klassiskt belöningssystem för sonen? Bara för att bevisa för sonen och dig själv att ni kan navigera situationer utan att bryta ner i jobbiga bråk.
Tack för ditt långa svar!!
Att ta ett steg tillbaka, räkna till tio, gå därifrån osv går inte just för att han försöker förstöra grejor, river ner allt i sin väg, eller gallskriker så jag inte står ut att vara i närheten. Den kombinationen gör att jag måste vara kvar i närheten av honom men samtidigt blir så tvärarg av att det gör ont i öronen eller saker riskerar att gå sönder. Jag ser liksom ingen lösning just i det här, hur stanna kvar för att hindra dumheter men ändå stå ut själv och kunna behålla lugnet.
Jag tycker inte jag ser något mönster. Det jag kan se är att det är bättre i perioder och värre i perioder. Och när det är en värre period (som just nu) så är det konflikter för allting. Både morgon och kväll, nysoven, trött, mätt och hungrig. Det känns ju som att vi curlar honom massor för att minimera allt sånt här (tex ser man ju oftast till att han får klä på sig färdigt först, göra allt med frukosten som han vill, låsa upp ytterdörren, osv osv för det är sånt som annars så lätt blir ett haveri. Så råkar man missa (som i morse när jag tog på mig min jacka) och så går allt åt skogen.
På förskolan trivs han jättebra, har massor med kompisar, är glad och nöjd. Men haverierna har i flera år börjat direkt på vägen hem därifrån. Första året på förskolan när han var runt 2 år var det världens kamp att bara få hem honom därifrån, så ofta gallskrik hela vägen hem.
Vi har varit så tydliga med hur vi själva känner oss när han reagerar, att vi blir ledsna, trötta, inte vill eller orkar vara med honom just då osv. Det verkar inte hjälpa alls. Att försöka bryta reaktionen med en kram tror jag är svårt när han är mitt i att försöka slåss eller kasta saker, men däremot om man kan reagera empatiskt verbalt tål att fundera på.
Tyvärr, en engelsk bok kommer inte bli läst av mig... Har ett antal svenska om barn och deras utveckling som tyvärr ligger olästa till och med, sömnen vinner kampen om kvällstiden.
Det där med belöningssystem. Ja, vi gjorde det faktiskt för ett halvår sedan för att komma ur en lång jobbig toagrej. Det funkade oerhört bra. Sen använder vi mutor en del, mer och mer kan jag känna nu just för att han är så jobbig ibland, och det gillar jag inte alls. Dvs mutor i form av fika, kex och sånt och det går emot alla mina instinkter på rätt agerande men jag orkar bara inte utbrotten.
Lite dyrt blir det dock men sååå värt det!