inget som helst intresse över andras barn

Jag som ÄR gammal håller med. Barn idag känns osjälvständiga, kräver ständig uppmärksamhet från de vuxna och har svårt att sysselsätta sig själva eller med andra barn. Alltid ska de vuxna vara med på något sätt. Våra barn kunde leka i timmar själva, hitta på, fantisera, konstruera leksaker av nästan vad för skräp som helst. Och de lekte ute nästan jämt, nu ser man sällan barn ute?

När vi var små och på kalas var vi själaglada om vi fick eget bord och slapp de vuxna. Nu är det tvärtom, barnen ska hela tiden vara i centrum och det går knappt att föra vettiga samtal då de hela tiden pockar på uppmärksamhet.

Haha sådär gör jag med även efter att jag fått barn. Är jag tex barnledig så kan jag säga rakt ut att det inte lockar mig alls att umgås med ett hus fullt av ungar. Det är inget jag hymlar med alls.

På samma vis är jag rak med barnen. Nej är nej och ja är ja. Undviker helt ordet kanske eftersom de för de flesta barn blir samma sak som ja. Då är ordet nej mkt bättre.

Älskade min väns unge när han var runt året och kunde prata osv, jisses vad jag älskade honom. Han hade jag gärna hemma med eller utan hans mamma och han i sin tur valde ofta att stanna hos mig och inte åka med sin mamma och handla eller annat för han ville stanna hos Tant häxan. Tror han var 1 1/2-2 år när han stenhårt hävdade att han ville sova över och inte alls åka hem, vilket inte gick eftersom han inte hade varken välling eller blöjor hos mig. Men söt var han och så lillgammal. Än idag blir jag glad av att se honom trots att det är många år sedan jag och hans mamma slutade umgås sådär nära och ofta men jag tror ibland barn minns de där som älskar en när de var små och som fanns där även när de blir större. För han kommer fram än idag och hälsar och skojar och i vintras åkte han spontant pulka med mig och dottern och hennes kompis och han är 12 år nu.

Han var som min dotter väldigt lillgammal och smart och klok och framför allt utvecklade han humor riktigt tidigt, det gjorde mitt barn också. Hon har sån humor att vuxna ofta blir ställda när hon skojar.

Är sällan barnledig en hel vecka bara varannan helg och det flytet oftast bara vinterhalvåret eftersom pappan jobbar borta och det är högsäsong under sommaren eller mer maj- slutet av september. Nå oavsett jag har alltid gillat egentid helt enkelt.

Det bästa med andras ungar framför att ha egen är ju att man kan gå hem när man vill alternativt lämna tillbaka ungen när man tröttnat haha

Jag är tydligen en bra lektant kanske för att jag inte daltar och jag har roligt på riktigt när jag brottas med ungar eller leker överlag. Jag har minst lika kul som barnen. Förr med kompisen pojk så tackade hon mig alltid när vi umgåtts. Jag fattade aldrig riktigt vad hon var så tacksam över fören jag stod där ensam med ett barn själv. Då förstod jag varför hon tackade mig så mkt när jag varit där och hon kunnat dricka en kopp kaffe ifred utan att bli störd, eller Sven dusch själv utan minsta oro och kanske stå längre och bara njuta för hon inte behövde stressa. Men där och då förstod jag inte. För i min värld så var grabben en del av min familj eftersom jag älskade min vän och hon var min självvalda familj. Så enkel är jag på det viset. Lite som med dotterns storebror på pappans sida. Jag älskar honom, jag har älskat honom från första gången jag träffade honom när han bara sov hos sin pappa och jag var där. Jag kommer nog alltid att älska hennes bror tror jag fast han inte är min alls på något vis. Men han är mitt barns bror och alltid välkommen hit oavsett vad som händer. Skulle han vakna på som tonåring mitt i natten i framtiden så är det liksom helt okej för min del.

Jag tror du har rätt i det du skriver att vissa föräldrar glömmer alternativt tappar bort det där med vuxenprata osv. Jag gjorde det ett tag inte av elakhet eller så utan det var bara så fullt upp med att vara just förälder. Samtidigt så kom jag på mig själv med det och satte stopp själv. Jag älskar mitt barn. Men hon har samtidigt fått lära sig att man inte kan avbryta och störs hur som helst, sitter jag i telefonen så gör jag, är det inte något allvarligt som hänt så får man vänta. Jag kan fika med vänner i mitt kök utan att hon stör hela tiden. Ibland får hon vara med också men hon lärde sig fort att vi vuxna ibland är såååååå tråkiga och gick och gjorde annat och andra gånger förklarar jag att vi vuxna har lite viktiga saker vi låste prata om utan barnöron som lyssnar. Hon köper det och går och gör annat. Men hon är ju också trygg med att det är helt okej att komma till oss och fråga något eller be om hjälp. Det är bara inte okej att hoppa runt som en gummiboll och störa. Och ja i min tur kan hojta när vi vuxna pratat klart om det som var barnförbjudet och visa respekt åt det hållet. För jag tycker den skall gå åt bägge håll. Hon vet också att vi vuxna kan fika med någon kaka eller bulle utan att det per automatik innebär att hon får en bulle eller kaka eller sitta med alls. Hon förstår det och accepterat det och förstår att det är samma sak när hon umgås med sina vänner och de får fika, det innebär inte att alla vuxna som är på plats fikar bara för att barnen gör det.

Vi har tvistat om det flera gånger när hon hävdat att det minsann är orättvist. Jag förklarar att livet inte är rättvist och att hon fikar eller äter godsaker mkt mer än jag gör alls. Vi gjorde dealen att skriva upp varje gång hon fick något extra oavsett om det var en klubba, glass, grönsaksstavar med dipp osv. Hon insåg fort att hon åt betydligt mer extra på det sättet än jag gjorde och slutade tjafsa. Hon skrev på en lista och jag en. Tex hur många glassar finns hemma och hur många hon samt jag åt av dessa. Jag sa också att hon visst kan få fika när jag fikar men att om vi skall vara rättvisa så betyder det också att hon inte får äta en glass när hon är sugen och inte jag. Vi delade upp isglassar i frysen tex i somras. Rätt fort så fanns bara mina kvar. Hon insåg at det blev en förlust affär för hennes del och förstod att även om jag äter två bitar mörk choklad till en kopp kaffe så betyder inte det att jag ätit mer gott än henne och att två bitar choklad är mindre än tex en glass. Visst vill hon ibland och visst surar hon också eller blir arg det är okej. Men när hon blir äldre så kommer hon också vilja vara mer ifred med sina vänner utan någon mamma som kliver rakt in hur som helst. Det ha liksom redan börjat de sitter ofta på hennes rum och snackar och gör vad nu småflickor gör ihop och är inte alls lika intresserade av att umgås med oss vuxna alls.

Barn och djur har jag tålamod med för det mesta. Men jag brukar sätta stopp och säga ifrån långt innan mitt tålamod är slut alls. Rak och enkel kommunikation helt enkelt. Det kanske är helt fel men alla barn jag någonsin umgåtts med har insett fort att jag menar vad jag säger, att tjat och gnäll inte gynnar dem alls och att jag verkställer konsekvenser.

Väljer dessutom mina strider kanske ibland på sätt som får andra vuxna att tro att jag ger efter. Tex min avkomma vägrade ta på sig skor eller strumpor. Det var is ute och vinter och jag var inte på humör för tjafs utan ville vara hem. Ta på dig skorna nu. Nej jag vill inte ha skor vrålade ungen. Okej skit i det då gå barfota. La ner skorna i ryggsäcken. Kom så går vi. Andra vuxna bara blängde och jag kände väl med men fuck you öppna munnen bara om du vågar så skall jag visa hur man slaktar folk verbalt kom igen bara. Vet inte om jag utstrålade det men de höll tyst.

Vi går över skolgården. Det är som sagt is och snö ute. Jag går på som vanligt avkomman hamnar efter det var visst inte lika lätt att hålla takten barfota på isgata med grus på. Vi når parkeringen när hon ropar mamma mamma kan jag få ta på mig mina skor. Jag går tillbaka och räcker henne skorna här varsågod vill unga fröken kanske ha strumporna att torka bort den blöta snön och gruset med innan hon stoppar fötterna i skorna så slipper du få med grus i skorna för det kommer göra ont att gå med sedan? Ja mamma. Kan du hjälpa mig. Absolut. Vi pratar om en sträcka som tar Max 30 sekunder att gå annars. Ingen gång efter det där har hon tjafsat om skor på vintern eller är kallt eller blött. Men hade jag envisats med att hävda mig där inne tvinga på skor så hade allt bara växt och blivit hur stort som helst. Ibland är till synes ge efter det högre syftet och det enklaste sättet att lösa något.

Hon fick cykla barfota i somras också. Det var kul tills hon skrapade upp tårna i asfalten, för taggarna på trampens gjorde minsann inte alls ont så det så mamma. Nähä var det därför det gick så bra att bromsa för taggarna inte gjorde ont? Gissa vilken unge som inte alls vill cykla barfota nu för tiden eller i tofflor utan tar på sig gummiskor eller stövlar per automatik när vi skall cykla. Kanske fel väg, kanske är jag hård och dum. Men som jag ser det så är sakerna inga riktigt säkerhetsrisker och jag tror att just mitt barn lär sig snabbast genom att testa. Kalla fötter på is och gris var inte kul, uppskrapade tår var inte kul det heller.

Den enda sån grejen jag gjort som blivit misslyckad var när jag lät henne gå i one piece till skolan när hon vågade ta på sig kläder på morran. Jag insåg att vi kommer för sent om jag tar den här striden och la bara ner klädena i ryggsäcken och så gick vi. Tänkte i min enfald att de andra barnen skulle påpeka att one piece är typ som en pyjamas och att avkomman skulle känna at riktiga kläder nog var att föredra. Jag hade fel one piece var tydligen häftigt och det var vad avkomman hade på sig när jag hämtade henne senare. Så aldrig mer one piece till skolan. Man lär av sina misstag, så även jag.

Min är ju ensambarn här hemma och jag har aldrig roat henne. Jag har kunnat ge förslag på saker hon kan dissa allt och mena att allt är tråkigt. Jaha då får du nog ha lite tråkigt då hjärtat. Hon kan sura, bli arg rusa till rummet och jag är sämsta mamman i världen. Helt okej. Två minuter senare har hon kommit på något att göra på sitt rum. Nästa gång hon kommer ut så brukar hon be om ursäkt för sina ord och förklara att hon inte menade dem. Jag kan leva med det.

Fantasi är bra grejor. Ibland undrar jag vem av oss två här hemma som lever mest i fantasin jag eller avkomman