Är gärna med här, om det är ok?
Hade egentligen BF i mitten av maj, men slutade tyvärr med mf. Hoppas på bättre tur denna gång!
Nu idag har jag plussat igen, och BF är troligen kring 30 juni. Svårt att veta exakt, eftersom jag inte hade någon mens mellan missfallet och det nya plusset.
Är 36 år, har två barn :)
Usch idag har jag varit extra nojig för MA :( finns inga egentliga orsaker. Brösten ömmar fortfarande och har gjort det sedan några dagar efter äl. Ingen mer blödning än de två små jag hade i v. 7. Går in i v. 9 idag och har under hela v. 8 varit lätt illamående, men skräcken att gå runt med ett dött foster är enorm!! Tänk om man berättar för alla tilladvent (v.14) för att efter rul behöva berätta att det inte var något att glädjas över. Försöker intala mig att det är väldigt få som går så länge som till v.14 utan att MF kommit igång. Är lite sugen på att ringa gyn på tisdag och ljuga mig till ett ul så jag kan få veta!! Hur överlevde ni, ni som väntade ända till v18 eller längre!??
Någon mer med mensvärk och utan smärta i brösten?
Hallå allihopa, jag hakar på här då jag är beräknad till 26 juni.. tidigt men så spännande! Har 2 missfall bakom mig så man är lite extra orolig hela tiden!
Har ni känt några speciella symtom såhär pass tidigt?
Va roligt att någon tog initiativet att starta denna tråden ?
Ang rädsla för missfall, så förstår jag båda sidor. Dels de som inte vill oroa sig, och inte läsa om missfall, eller rädsla och funderingar om missfall, utan att detta ska vara en positiv tråd!
Dels så förstår jag de som oroar sig för missfall, det är ju helt naturligt att oroa sig för det. Ofta så har man inte heller berättat för så många så tidigt i graviditeten, och mannen är inte alltid heller rätt person att diskutera sin oro med... Klart det hjälper att diskutera med andra i samma sits!
Jag fick missfall (MA) i slutet av september, är nu gravid igen.
Oj, igår var jag på VUL och beräknas vara i 6+2, men det syntes inget tecken på graviditet alls. Det första jag gjorde var att skriva här för att få stöttning innan jag överhuvud taget berättade för de närmsta jag känner.
Och nu känner man sig helt plötsligt som ett smuts efter att ha läst vad som skrivits idag, för att man söker stöttning hos helt främmande människor som är i samma sits där vi alla vill ha friska barn i juni.
Hur ska ni här inne göra med kub?