Precis efter att jag postade förra inlägget om att illamåendet hållit sig i schack under dagen, kom en enorm våg av illamående över mig och jag var tvungen att springa till toan och spy för första gången! Herregud vad vidrigt. Dagen med minst illamående på 1,5 vecka - då börjar jag spy! Det var ju logiskt...
Tredje kvällen i rad som jag spenderar kräkandes på toaletten. Usch jag orkar inte kräkas mer.
Känner mig som världens tråkigaste fru och får lite dåligt samvete för min man. Jag orkar inte / kan inte ens ta ut hunden.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta blir bättre efter vecka 12, 12 dagar kvar.....
Jag har redan berättat för min chef. Han hade redan misstänkt det och det kändes skönt att berätta. Jag har mått dåligt och ville därmed berätta varför jag behöver fler pauser och varför jag kanske inte har lika högt tempo. Han tog det jättebra och kommer nu ordna så jag kan jobba hemifrån om det behövs. Känns himla skönt med en förstående chef.
Någon mer som mår fruktansvärt illa även EFTER mat? Första dagarna tyckte jag ändå det lindrade att äta nu blir även det värre? Någon mer?
Hej alla! Jag har inte vart redo innan men nu hoppar jag in här om jag får plats . Har dock fått bf datum sista maj men känns mer som början av juni är mer troligt.
Går in i v 12 idag och oron har funnits konstant sen dag ett .
Mitt första barn så vet inte hur något ska vara/kännas. Och jag är en väldans orosperson . Framförallt nu när det inte bara handlar om mig.
För 3 v sen var jag och gjorde ett vul pga en liten cysta jag har och kollade upp så allt såg bra ut . Och då gjorde det de och fick även se ett tickande hjärta. Då försvann lite av oron.
Sedan fick jag en liten ljusrosa flytning förra veckan och bröt ihop totalt. Tänkte att nu är det kört , men tydligen är det helt normalt och sålänge det inte blöder riktigt och gör ont så var det ok.
Men tyvärr är ju den maximala oron tillbaka nu.
Har kub om två v och vill bara att tiden ska gå så vi får kubtestet gjort och förhoppningsvis visar att allt är ok. Så kanske jag kan slappna av lite mer.
Jag vet att oron inte är bra att ha konstant och att jag ändå inte kan göra något åt om det skulle vara kört. Men kan inte hjälpa det ändå.
Hade varit så skönt att veta att allt är bra bara..
Känns bra att läsa om att flera är oroliga med. Nu blev detta jättelångt, var bara tvungen att skriva av mig lite.
Ha en fin dag alla!:)
Hur tänker ni andra kring att berätta för kollegor? Jag är rätt privat av mig på jobbet, samt har gått igenom missfall förr, så jag skulle egentligen helst vänta till efter RUL men så länge kommer jag aldrig kunna dölja magen ändå..
Vi berättade också tidigt för våra familjer och en handfull vänner som visste att vi försökte.
Tar tillbaka att jag skrev för några dagar sedan att min mage inte längre var lika svullen.. Den är mer svullen än någonsin på kvällarna, ser ut att vara i femte månaden ;)
Någon som börjat spåna på namn än?
Är så avslappnad och nöjd idag!
Berättade under dagen för en av mina arbetsledare att jag var gravid. Berättade också att jag mått väldigt illa, och måste småäta lite mellan rasterna (vi får inte äta vid skrivborden), och gå på toaletten ett par gånger extra. Vi måste hålla en viss procent effektiv arbetstid, vilket sjunker snabbt när man ränner fram och tillbaka..
Han sa att allt va lugnt, jag får äta på plats och gå på toaletten så mycket jag behöver. Sen blev han även väldigt glad, och frågade massor om hur långt jag gått osv. Behövde bara få dela med mig lite av lyckan!
Hur många av er andra har berättat på jobbet?
:)