Syskon eller inte?

Vi fick vårat 2:a barn när det första började förskonan och var 6 år. Perfekt!
Jag fick tid till vila och gos med den lilla och den stora fick sitt med lek och bus.
Sedan fick jag 3:an 16 mån senare och det blev en fantastiskt jobbig period men det är en annan historia :)
Idag är de minsta 10 & 11 och har haft mkt glädje och stöttning i varandra och störasystern är 17. Nu saknar jag tiderna med kladdiga kramar och god natt sagor :)

Det bästa är kanske att avvakta med syskontankarna. Om det känns rätt och du/ni blir sugna på ett barn till kommer de känslorna komma automatiskt.
När vår son var 2,5 år var jag nöjd med "bara" honom. Trots att han varit ett lugnt barn.
Men när han blev fyra kom längtan efter en liten och nu är jag gravid och det kommer skilja precis 5 år på barnen :)

Vi har pratat om det här in i oändligheten, jag och sambon, men vi kommer inte fram till något men som ni skriver kan det nog vara en klok idé att vänta några år till. Jag har själv 5 år mellan mig och min syster och har alltid tänkt att jag vill ha mina barn tätare i ålder för det är först nästan upp i vuxen ålder vi kommit varandra nära så det är svårt att släppa tanken på2 barn relativit tätt.

Man skaffar inte ett till för att de andra ska få ett syskon. Barn skaffar man för att man själv vill ha fler barn.

Självklart är det inte den enda anledningen men en del av anledningen till att vi vill ha ett barn till. Den allra främsta anledningen är ju att vi faktiskt vill ha fler barn än ett men tvekar eftersom de första åren varit såpass tuffa.

Jag tror det är så att bägaren rinner över för många. Ibland kokar det inombords och jag skäms så mycket för att jag ibland har pratat högre, nästan skrikigt, då det blivit förmycket. Och vist känner jag mig dålig i mitt föräldraskap och jag skulle egentligen bara låsa in mig på toa och räkna till 10 och gå ut igen, men de blir ibland inte så.

Däremot vet jag att jag vill mina barn det bästa, dom får mängder med kärlek, och försöker skapa en trygg miljö och hoppas av hela mitt hjärta att dom, trots att jag tappar humöret, får en fin uppväxt att kunna se tillbaka på som vuxen.

Jag har en son som är nio år nu och syskonsuget har fortfarande inte riktigt infunnit sig. Han var väldigt intensiv som liten. Absolut inga diagnoser, inte så, men väldigt "med i matchen". Frustrerad över saker han inte klarade av, väldigt målmedveten och nyfiken och lite lillgammal nästan.
Så vi har liksom haft fullt upp med honom och med allt annat man vill ha i sitt liv såsom en bra relation med sin partner, tid för jobb,  tid att umgås med vänner, tid för träning och sånt samt även möjlighet att göra resor tillsammans.

Själv har jag tre syskon och innan jag fick barn var det 100% självklart att jag också skulle ha fler. För jag ansåg att det var väldigt viktigt med syskon och att det kan finnas saker man lär sig genom syskonskapet som är svåra att lära sig på annat sätt. Men eftersom hela syskongrejen hänger på att JAG verkligen också vill ha fler barn så faller det. För jag vet inte om jag vill det. Och jag vill inte riskera att förstöra något som faktiskt är väldigt bra idag.

Alla har sin plats, vi är en extremt välfungerande liten trio och vi har jättekul ihop. Nu tror jag inte att det skulle bli "förstört" om vi fick en bebis men den bebisen ska i så fall vara precis lika efterlängtad av båda oss föräldrar som vår son var när han blev till och jag känner inte riktigt att vi är där ännu.
Kanske kommer den känslan imorgon eller om ett halvår eller så uteblir den. Och då är vi i så fall väldigt nöjda med vår familj som den ser ut.

Du ska strunta helt i vad andra säger och gör. Känns ingen stress över att det ploppar ut syskon till höger och vänster. Du och din man är ansvariga för er familj och ni ska göra precis så som ni känner.