Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 22:29

163 svar

Klarar ej av min sambos barn

Anonym (också styvförälder) skrev 2015-10-06 22:20:28 följande:

Ja, kontrasten blir så stor. Hade jag sluppit att inte kunna sova, få flytta ut på soffan eller sova i något av mina barns rum (om de inte är hemma) så vore det mycket vunnet. Där är jag och min man ense, men min man är nästan död på natten så att få honom att förstå att han ska lägga tillbaka barnet i sin egen säng är stört omöjligt. Då väcker jag barnet så det blir så att jag flyttar på mig och sover dåligt. Jag kan själv inte lägga ner bonus i sin säng då jag har en ryggskada, jag kan tappa bonus och det vill jag absolut inte så klart. Att inte sova i min egen säng gör ju också att jag har ont i ryggen sen vilket inte förbättrar det hela.

Det där att jag har egna barn gör att många är ytterst förvånade när jag någon gång vågar yppa att jag inte tagit till mig hans barn alls. Det är som om att man ska älska alla barn villkorslöst bara för att man har egna. Så är det givetvis inte. Mina barn är snart vuxna och bonus är liten och behöver oss på ett annat vis än de gör, jag känner att jag har gjort mitt som småbarnsförälder.

Jag må inte ha tolkningsföreträde på alla punkter då jag inte är förälder själv, men jag känner ofta att 'styvföräldrar' har orimliga krav på sig, ofta från personer som själva är föräldrar. Folk har en bild av den perfekta familjen som ska existera oavsett om man lever med barnets andra förälder eller i en ny relation, en typisk "ha kvar kakan och äta den" som finns mer hos biologiska föräldrar (som ej är 'styvföräldrar') än hos 'styvföräldrarna' själva. 'Styvföräldrarna' är ofta mer realistiska, tänker jag. Men det kanske bara är för att jag själv enbart är 'styvförälder'.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 23:09

#58

mammalovis skrev 2015-10-06 22:50:55 följande:

Att leva som styvfamilj är inte helt enkelt. På första dejten fick jag reda på att han hade ett barn han inte hade träffat på flera år, så vi började som ett barnlöst par kan man säga. Så småningom kom ett umgänge till stånd varannan söndag. Pojken var jättesnäll och go, om än lite lillgammal som ensambarn. Jag som hade barnlängtan sedan gammalt tyckte dock det var jobbigt när sonen var där, då jag inte kände mig som en del av familjen, pojken var då 8 år. Sedan önskade jag väl att pappan kunde vara mer engagerad i sin son och att vi faktiskt kunde hitta på saker tillsammans som att åka till badhus och liknande, men pappan tyckte inte att tillvaron hos honom skulle vara speciell, så det blev inte så mycket familjekänsla.

Så småningom fick vi ett gemensamt barn och det var lättare då vi hade var sitt barn så att säga. Pappan avskärmade sig dock mer och mer mot dottern och så småningom separerade vi. Nu idag kan jag sakna kontakten med pojken både för min och dotterns del. Hon har en mer sporadisk relation med honom några gånger per år än vad hon har med sin bonussyster, vilket känns tragiskt. Dottern saknar sin bror då och då.

Nu är jag sammanboende med en ny man sedan drygt 3 år och han har en dotter på 11 år och vi har ett gemensamt barn på drygt 2 år. Det jag kan se är att vi nog båda är tuffare mot våra bonusbarn och accepterar mindre hos dem. Sambon tycker inte vi kan ställa krav på att hans dotter ska kunna plocka undan alla sina saker innan hon åker som tvätt och saker de yngre inte borde få tag på, då jag inte ställer det kravet på 4-åringen som bor här på heltid. Sedan tror jag det för min del spelar roll att hon var 8 när hon kom in i bilden och på varannan helg får vi ofta börja om igen. T ex har hon en dålig ovana att ofta tugga med öppen mun så det hörs, vilket inte känns så fräscht. När hon var yngre skärpte hon sig när man sa till henne, men nu verkar minnet inte ens fungera några minuter tyvärr. Om det beror på att hon skiter i det eller att hon är så tankspridd numera vet jag inte. Sedan är hon ganska bortskämd då hennes aktiviteter alltid ska prioriteras oavsett vad resten av familjen gör, så det känns som att det kommer bli skilda regler för barnen framöver vilket inte känns bra. Vi försöker väl hitta liknande gränsdragningar, men det är ändå svårt. Just nu är jag sjukskriven och sambon tar mornarna med båda barnen, men det blir ganska tuffa bud ibland som idag när han har försovit sig och barnen inte var tillräckligt snabba på med kläderna. Min dotter undrade "varför är du så arg pappa?". Inte förklarade han då att HAN försovit sig och att de hade extra bråttom ...

Så i ert fall anser jag att pappan till barnet ställer för stora krav på din del, utan att du har lika stor rätt att vara delaktig i uppfostran. Ensambarn blir oftast mer krävande, då det bara är föräldrarna som kan underhålla dem, i brist på kompisar och syskon. Min dotter har också lätt för att bryta ihop längre stunder medan lillasyster just nu bryter ihop oftare, men är lättare att avleda. De återstår att se hurdan hon blir om 2 år.

Så frågan är om du hade knytit an annorlunda till ett eget barn eller om du har svårt för barn överlag eller detta barn i synnerhet? Ser man då pappans slapphet parallellt med barnets tjurighet är det lätt att det blir en jobbig situation.

Tack för ett intressant inlägg! Intressant att höra att du tror att ni är tuffare mot bonusbarnen än era egna barn. Jag kan tycka att det är rimligt att ställa högre krav på det äldre barnet, men förstår att det kan vara känsligt. Först läste jag det som att hans dotter hade frågat dig varför du var arg, och då identifierade jag det med hur det kan bli i det här huset att hans barn alltid tar honom i försvar och vill skydda honom. Vore jätteintressant att ha mer psykologiska kunskaper och kunna identifiera varför barnet gör så... Jag tycker det lätt känns som att jag som styvförälder används lite som man känner för. Ibland kan man få ta del av allt, ibland ska man hålla sig borta osv. Dock förväntas man alltid acceptera allt. Det är en svår situation helt klart och det verkar som att det är så oavsett om man själv har barn innan eller inte. "Egna barn och andras ungar" verkar vara en realitet, så det hade varit 'kul' att se de som tror att de har alla svar och agerar 'exemplariskt' (såsom min sambo), i en sådan situation. Jag har också funderat på det där kring om jag har svårt för barn generellt eller enbart detta barn. Jag känner ofta att jag tycker om andras barn mer, men antagligen är det för att jag inte behöver leva med vänners barn eller sambons barns kompisar dygnet runt. Jag hade nog med största sannolikhet varit annorlunda mot mitt egna barn, tyvärr.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 23:40

#64

Anonym (viseversa) skrev 2015-10-06 23:23:06 följande:

Tro det eller ej men även 5-åringar har privata sfärer som de kan känna sig obekväma med att dela med andra än sina närmaste. Vissa barn är inte bekväma nog att berätta allt de känner för någon, hur mycket de än älskar sin mamma, pappa, styvmor, styvfar, mor- och farföräldrar osv.

Det är väl ingen som kräver att ni ska leva i en idyll? Du ska respektera att barnet är som barnet är och möta barnet utifrån det, och barnet ska respektera att du är pappas nya kvinna och bemöta dig så väl som barnet kan, och förhoppningsvis få tillräckligt förtroende för dig, för att acceptera att du tillhör den innersta kretsen. Men tar du själv avstånd så når ni aldrig dit. Och då är det även svårt att ta en uppfostrande roll.

Men om man som 'styvförälder' inte försöker ta sig in i den privata sfären som du talar om, just av den anledningen att det finns en mamma och en pappa? Hur är man en inkräktare då? En styvförälder är inte ett hot mot barnets existens utan har rätt att finnas i "familjen" på samma villkor som alla andra, det är inget som jag anser att styvföräldern ska belastas för enbart av anledningen att styvföräldern existerar som person i samma sammanhang som barnet. En styvförälder ska inte behöva sättas åt sidan till förmån för barnet på ett sådant systematiskt sätt. Och hur tror du barnet blir om man uppfostrar den på det sättet att den har allt att säga till om och andra människor som inte är just mamma eller pappa ska backa, ställa sig åt sidan och bara anpassa sig efter barnets behov och viljor? Barn är inte barn för evigt. Jag har inget behov av att ta mig till barnets "privata sfär" enbart för att göra det, då ska det vara någonting som kommer oss båda naturligt. Är det på bekostnad av att jag ej har rätt att uppfostra barnet, må så vara, men det ska då inte inskränka på min rätt att som en av två vuxna i hushållet bestämma över mitt hem, mitt liv och allt runtomkring det.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 23:48

#65

Anonym (Micke) skrev 2015-10-06 23:37:58 följande:

Jag skulle vilja påstå att det inte blir bättre. Du är antagligen inte en person som passar som bonusmamma. Är väl inget fel med det förvisso. Antingen har man det i sig eller så inte.

Jag är inne på mitt andra förhållande sen vi separerade jag och barnets mamma. Den första tjejen fungerade det inte alls med. Hon sa väl inget direkt men det märktes vad hon tyckte. Jag upplevde henne som svartsjuk på barnet. Grinig så fort jag gjorde något med barnet. Och det spelade ingen roll om man bjöd in henne heller. Det var fel oavsett. Hon började göra egna saker när barnet var hos oss. Det är väl ok men kanske inte hela tiden. Tillsist började hon fräsa åt barnet och irritera sig för bagateller. Tog upp det med henne men hon sa att hon inte höll med. Det avgjorde saken. Bad henne flytta och det ångrar jag inte.

Min nya kvinna är en helt annan människa. Hon hanterar mitt barn på ett ypperligt sätt och har ett eget äldre barn. Hon tar med barnet på saker titt som tätt. Små grejer men verkar betyda mycket för barnet. Sen pratar hon mycket med barnet. Ja jag antar att hon gillar barn på ett annat sätt.

Det behöver inte vara komplicerat. Men som sagt man är olika.

Jag håller inte med om att man behöver vara en viss person för att fungera som bonusförälder. Jag tror att alla är olika och att det finns någon för alla. Jag tror att jag och min sambo passar ihop. Vill vi leva tillsammans har vi ett gemensamt ansvar för att det ska fungera. De exemplen som du tar upp visar på att du först valde en kvinna som inte passade dig, dina behov, barnets behov och ert liv. Fel av dig med andra ord. Sedan hittade du en kvinna som passade dig bättre. Och som av en händelse råkar ha barn. Att hon har barn kan visa på att hon har en ökad förståelse för andra barn, hon vet hur det är att sätta andras behov före sina egna och hon har erfarenhet av barn. Som barnlös upplever jag att jag är egoistisk i mitt tänk, just av den anledningen att jag inte vet något annat. Och även om det inte alltid är ett exemplariskt sätt att vara när barn finns med i bilden, så är det så det är och ingen kan kräva av mig att jag ska ha erfarenheter som jag inte har. Min sambo har alltså valt att leva med mig trots att jag inte har barn (och därmed ej kan förväntas veta vad det innebär). Jag har valt att leva med min sambo trots att han har barn, men kan ej förväntas veta vad det innebär att ha barn, annat än att veta hur det är att LEVA med ett barn. Man är olika, som du säger. :)

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 08:10

#71

Ester69 skrev 2015-10-07 00:32:13 följande:

Många skriver att det är enklare om båda har barn sen innan. Det stämmer inte jämt vill jag påstå.

Mina barn är 26,24 och 20 sambos barn är 13, och jag är innerligt trött på tonåringar. Har gjort mitt med allt som har med barn att göra. Dessutom har sambon och jag lika olika syn på uppfostran som svart och vitt. Jag har helt avsagt mig något som helst ansvar för sambons barn..Dock är det mitt hem också där jag har lika stor rätt som sambon att bestämma.

Jag har valt att leva med min sambo trots han har barn. Han har valt att leva med mig och accepterat att hans barn är hans ansvar.

Det är det jag tänker också. Oavsett hur liten eller stor del man vill ta av sin partners barns liv, ansvar, uppfostran och så vidare så har man som vuxen en grundläggande rätt att få bestämma och vara i sitt eget hem. Är de två vuxna i huset överens så är det inget att snacka om. Man väljer att leva med partnern, sedan kommer barnet på köpet och hur lite eller mycket man vill ha med barnet att göra bör vara fritt att själv avgöra! Skönt att ni har lyckats komma överens om något som passar båda!

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 08:19

#72

Anonym (viseversa) skrev 2015-10-07 00:41:52 följande:

Jag vill nog påstå att det är förälderns ansvar att kalla alla till familjemöte och tala klarspråk. Så här tycker jag det ska vara när alla bor här. Vad tycker du min son? Vad tycker du min nya sambo? Vad kan vi komma överens om? Hur får vi alla att må bra?

Barn är barn väldigt länge och de kräver föräldrarnas uppmärksamhet och omsorg ända tills de blir vuxna. Är man inte beredd på det så ska man nog fundera om man alls har något där att göra.

Kanske fungerar familjemötet med äldre barn? Jag kom in i barnets liv när barnet var tre. Ett möte om det skulle varken fungera eller vara nödvändigt, barnet bestämmer inte och dessutom förstår jag inte varför jag ska berätta för barnet vad jag tycker om det (speciellt om jag inte tycker om det). Jag accepterar att barnet existerar och har behov av allt som barn har behov av, men så länge barnets föräldrar är så säkra på att de ger barnet allt det behöver, så är jag onödig i den bemärkelsen. Jag förstår inte varför det ska vara så drastiskt i detta ämne - "ta till dig barnet eller lämna, du skadar barnet när du inte vill/kan/har lust att ta det till dig som om det vore ditt eget!" Har inte barnets föräldrar ett behov av att ha sin unika roll om de är så övertygade om att de har det? Varför ska jag leka förälder när jag inte är det?

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 09:12

#77

Anonym (Misslyckad bonusmamma!?) skrev 2015-10-07 08:53:28 följande:

Jag förstår precis.
Min bonus har antagligen, eller mer troligen, en diagnos (adhd) och har sedan jag kom in i hens liv (5 år sedan) varit gnällig, kinkig, måååånga utbrott av ilska när hen inte får som hen vill, egoistisk, uppkäftig, ljudvolym uppe i taket jämt, pratar, hoppar, spritter i kroppen hela tiden, skyller ifrån sig-alltid.
Typisk adhd barn med inriktning mot problem med impulskontroll och utbrott.
Mitt barn har fått utstå många smällar, slag, klösningar, bitningar för att nåt inte passat hen just då..
Är det lätt att älska ett sådant barn som får mitt barn att gråta och bli ledsen? Fattar inte hur nån kan kräva det..

Om hen varit "som ett vanligt" barn är jag helt övertygad att mina känslor har kunnat växa fram. Men mina känslor har aldrig fått den chansen pga problematiken med detta barn.

Ungefär som att krama och älska det barn som är dum med ert barn på skolan, fast i detta läge måste ni bo med det barnet..

Hen framkallar inga varma moderskänslor i mig. Jag behandlar hen så klart bra med respekt och är omhändertagande..
Men tror att sambon skulle vilja att jag klev in mer på det mer känslomässiga planet "mammaplanet" där det är varma kramar och mer fysisk kontakt.. Mycket pga bonusens mamma där det finns mycket kvar att önska som mamma.. Hon sätter sig själv först, sina barn kommer sedan..

Men jag klarar inte av det. Jag kan inte tvinga mig själv till att vara nån jag inte är..
Jag bryr mig om bonusen men kommer aldrig att älska hen..

Jag älskar min sambo.

Är jag en hemsk människa pga det?

Jag kan inte på något sätt se att du skulle vara hemsk för det. Jag kan tänka att du är tvunget att leva med högre förväntningar på dig än vad jag har, i och med att du är förälder sedan innan och därmed bara "borde" ta till dig alla andras barn "villkorslöst"? Svår situation kan jag tänka mig, speciellt om partnerns barn är ett barn med särskilda behov som inte är bra för ditt barn. Jag tycker inte det ska finnas någon skuld i det, men jag må vara "partisk" i och med att jag bara är "styvförälder". Att som förälder kräva av någon annat än vara känslomässigt engagerat i ett barn som inte är ens eget är bara trams. Tycker man som "styvförälder" om barnet så finns det ju såklart inte något hinder, men att det ska vara en förutsättning för ens existens med föräldern är ju ett skämt. Har man olika åsikter men ändå lever vidare så utgår jag ifrån att föräldern till barnet accepterar att leva med en person som inte älskar hens barn. Den standarden satte man när man separerade från barnets andra förälder, tänker jag, att man får utgå från att det kommer vara väldigt svårt att hitta en partner som tar föräldrarollen och allt vad det innebär på samma förutsättningar som föräldern själv. (Pratar nu utifrån egen erfarenhet av att leva med en person som är pappa och separerade från barnets mamma som flyttade därifrån och nu inte tar så mycket ansvar som man kan "önska" av en förälder. Har självklart full förståelse för att det finns andra konstellationer där den andra föräldern inte är närvarande alls/inte lever/har missbruk eller dylikt.) Sen har jag ingen erfarenhet av att vara förälder så det jag säger kan mycket väl låta fruktansvärt i andras ögon.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 09:19

#79

Anonym (Misslyckad bonusmamma!?) skrev 2015-10-07 09:08:21 följande:

Fast hon kan jobba arslet av sig.. Hon kan ju aldrig fylla "tomrummet" efter barnets riktiga mamma.. Det är ju som att jaga molnen uppe i himlen..

Jag känner också så. Hur mycket jag än har kämpat eller tänkt att vi connectar så är det "mamma" barnet gråter efter när det är ledset. Barnet kommer aldrig gråta efter mig, på sin höjd komma till mig om barnet har trillat och blivit ledset, men för de större gråtattackerna är det "mamma". Klandrar inte på något sätt barnet och förväntar mig absolut inte vara den som barnet gråter efter men varför ska jag låtsas fylla något som jag inte kan? Vara någon jag inte är? Är det inte styvföräldern som råkar mest illa ut, då?

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 09:21

#80

Anonym (nej) skrev 2015-10-07 09:16:59 följande:

Nej, du är ingen hemsk människa. Du har bara valt fel partner, inget som inte går att rätta till som tur är

Att barnet inte har problem hos sin mamma tyder kanske på det, hos mamma är barnet älskat av alla vuxna. Hos pappa finns det problem i hemmet.

Och då lägger vi all skuld på styvföräldern! Vad otroligt bekvämt av föräldrarna att inte ta sitt ansvar och istället härleda problemet till styvföräldern som inte har någonting som helst med barnets problematik att göra. Otroligt dumt sagt. Trams.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 13:16

#87

Anonym ("elaka styvmamman") skrev 2015-10-07 12:55:36 följande:

Jag har inte läst alla svar på detta inlägg.
Jag förstår dig precis.
Lever själv med en sambo + 1 bonus samt mitt eget barn.
Bonusen har nu ÄNTLIGEN fått diagnos ADHD utredd och fastställd och medicinering stundar. Phu! Så himla skönt, fra för honom.
Jag tycker inte alls illa om honom som individ, men tycker att det är skitjobbigt med allt tjafs som är hela tiden med mamman. Jag känner mitt ansvar som medmänniska och ger honom det basala. Viss bekräftelse, bra mat och sovrutiner samt rena kläder. Resten...? Det får hans föräldrar sköta.

Vi har en 3-årig bakgrund fylld av konflikter med mamman och en del brist på engagemang och ork från pappan så nu har jag valt den vägen som JAG mår bäst av. Innan stred jag med blod svett och tårar för denna pojkes väl och ve, men det tog mer energi än det gav samt drev isär mig o min sambo mer o mer.
Soc har efter orosanmälningar beslutat att mamman är en fullt kompetent förälder så...

Bonusen har 2 föräldrar, med delad/gemensam vårdnad. Han bor varannan vecka hos oss o varannan hos mamman.
Så dom får sköta det jag inte gör per automatik för mig själv o min egen son-skjutsar till dagis/skola, lagar mat, tvättar. Jag har tvingats välja mitt eget mående framför pojkens, men det betyder inte att det är ett lätt och egoistiskt val. Det valet innebär en hel del inre kamp för att ibland stå emot och låta bli att utföra vissa handlingar som kanske kunde behövts.

Förklara för din man hur du känner.
Jag sa till min man att "det handlar inte om att jag inte tycker om din son utan jag orkar inte ta såhär mycket ansvar för honom och axla rollen som "nanny" och hushållerska. Antingen tar DU hand om honom när han är här eller så överlåter du honom till mamman och betalar underhåll och har honom varannan helg.
Jag arbetar heltid, har en egen son, 2 hundar samt mig själv och vår relation att ta hand om. Mer klarar jag inte på egen hand. Så, ska han vara här eller följa med på saker jag gör med min son måste du vara med. Läxor får du hjälpa honom med. Varför ska han vara sin "pappavecka" hos oss o inte träffa sin pappa mer än 40 min på morgonen för att du jobbar kväll, medans mamman ligger hemma o tycker synd om sig själv för att hon inte får ett jobb?
Annars får vi vara särbos de veckor vi har barnen."

Han har nu lagt om sina arbetstider för att kunna ta mer och bättre hand om sin son och vi börjar sakta treva oss mot en "normal familj" med mer familjeanpassade tider och rutiner som då lättare kan efterlevas igen.

Jag förstår dig. Det blir så himla konstigt och svårt att förhålla sig till när mer ansvar hamnar på en själv som "styvmamma" (med barn sedan innan eller ej) än på barnets mamma. För många kockar i samma soppa och naiva föräldrar som tror att det är perfekta föräldrar, trots stora problem och brist på engagemang som verkligen borde ifrågasättas.

Du sa: "Så dom får sköta det jag inte gör per automatik för mig själv o min egen son-skjutsar till dagis/skola, lagar mat, tvättar. Jag har tvingats välja mitt eget mående framför pojkens, men det betyder inte att det är ett lätt och egoistiskt val. Det valet innebär en hel del inre kamp för att ibland stå emot och låta bli att utföra vissa handlingar som kanske kunde behövts."

Spot on, känner jag. Precis så vill jag också ha det. Problemet där är att det mesta, som barnlös i ett hem där partnern har ett barn sedan innan, är en extra ansträngning. Min bild är att livet ställs om när familjekonstellationer förändras, men det kanske är svårare för en barnlös (som jag) att hantera vardagen än för någon som har ett barn sedan innan? Jag tänker kring det rent praktiska då, som du säger med dagis, läggningar, tvätt, lek osv. Det är inte naturligt för mig att gå till dagis, leka i lekparken, torka snoriga näsor, toalettbesök, nattning, bråk och skrik och gap osv. Men vill jag vara i min partners liv så får jag acceptera att det även blir en del av livet, det går liksom inte att välja bort, det förstår jag också. Bra att du valt ditt eget mående, tycker jag. Det bör inte behöva ifrågasättas.

Klarar ej av min sambos barn

INNEHÅLL