Klarar ej av min sambos barn

Jag har själv varit i exakt samma läge. Jag försökte verkligen och hoppades att det skulle bli bättre. Jag tänkte att det kanske berodde på att jag inte hade egna barn och därför inte förstod mig på de små liven. Så korkat nog skaffade vi barn tillsammans.

Nu står jag här sjutton bortkastade år senare och känner att min kraft, självkänsla och kärlek ligger på så enormt minus att det nog är omöjligt att komma upp till ytan igen.

Så mitt råd till dig blir: för din egen skull, lämna! Det är bara inte möjligt att få ett lyckligt liv med en "begagnad" man med en rent fysisk ryggsäck (undantag finns säkert men de är väldigt få).

Lämna och börja istället ett liv där villkoren är lika för alla, om du stannar så kommer du märka att du och dina behov hamnar mer och mer i skymundan. Att allt du gör tas för självklart. Att du har en massa skyldigheter och NOLL rättigheter vad det än gäller.

Stannar du och dessutom skaffar gemensamma barn kommer både du och dem så småningom inse att det inte bara är du som är en andra klassens familjemedlem utan att det även gäller barnen.

För finns det något ALLA i en "ny-familj" måste acceptera så är det att det ALLTID är synd om särkullbarnen, att deras behov ALLTID måste gå före alla andras, att man inte kan kräva lika mycket av ett särkullbarn för han/hon har det SÅ JOBBIGT som måste ha två hem.

Att detta stackars barn STÄNDIGT måste kompenseras för det OERHÖRDA traumat att växa upp med skilda föräldrar. Detta gäller naturligtvis även om föräldrarna separerade så tidigt att barnet inte ens minns att de levt tillsammans.

Detta blev ett långt och bittert inlägg men kontentan av det hela blir: 
Du är värd mer och bättre!

Han vill ju ha en hushållerska/barnflicka?

Träffar man en man med ett litet barn måste man älska barnet om man flyttar ihop. Betyder det att man måste älska barnet eller att man är ond om man inte gör det? Nej, självklart inte. Men då ger man FAN i att flytta in i barnets hem. Det hela är väldigt enkelt. Sätter man sig själv först och flyttar in trots att man inte gillar barnet ja då är man både korkad och elak.

Föräldrar och deras barn är en paketdeal. Älskar du inte hela paketet, håll dig borta.

Ni skriver så bra. Träffande. Även om allt inte stämmer in på mig så känns det bra att läsa om fler i ungefär liknande situation.
Det känns nu som att min sambo accepterat mig för den jag är..
Jag hjälper honom med sitt barn (självklart) men kan hen inte uppföra sig utan bara orsaka svårigheter för mig (t.ex sätta sig på tvären och vägra åka hem från badstranden när jag hade en tid att passa med mitt barn, vägra gå på skolan på morgonen när jag vid båda tillfällena var ensam med tre barn) då sätter jag ner foten och säger Stopp!
Bonusen på 8,5 år. Mina barn på 8,5 år och 5 månader.
Då har jag ställt ultimatum att kan hen inte uppföra sig så kan hen inte följa med mig och "mina barn" samt att pappan måste vara hemma på morgonen innan skolan för att ta hand om sitt eget barn. Det håller min sambo helt och hållet med på.
Han är en väldigt bra pappa men det är inte lätt att vara "ensam" med uppfostran av ett barn med den här problematiken.

Ett ex. Jag skulle hälsa på en släkting med jämngamla barn som våra.. Jag var ensam hemma (pappan till bonusen var och hjälpte en släkting) innan vi skulle åka. På en halvtimme så har bonusen orsakat två bråk och slagit mitt barn så han gråter.
Fick bonusen följa med? Nej.
Jag sa att kan man inte uppföra sig utan bara bråka, då får du åka till pappa. Punkt slut.
Samma regler gäller ju för mitt barn, bråkar man blir man hemma. Nu händer det typ aldrig för han "bråkar" aldrig..

Jag har ju två egna barn nu. Ett sedan tidigare och ett med min nuvarande sambo. Jag måste ju räcka till åt dom först och främst. Kan ju inte vara så att jag ska lägga lika mycket tid och energi på bonusen som min sambo och sedan inte orka med mina egna?
När hen får ett utbrott så slängs det i dörrar, det kastas kuddar i soffan, hen kastar saker, skriker, stampar och lever rövare.. Då ska jag kliva in där också!? Ibland gör jag det för att jag blir så jävla förbannad på att det skriks och kastas grejer..
För hen kräver så oerhört mycket "uppfostran"! Min sambo är ju ständigt orolig. Nu, hur blir denna vecka. Hur kommer framtiden att bli för hen..

Jag försöker att inte ta åt mig när folk skriver om bonusmammor som inte behandlar bonusbarnen som sina egna. Jag vet att om hen inte haft de svårigheter som finns så har det varit annorlunda.
Hen har faktiskt två föräldrar.. Jag har en föräldraroll men jag är inte förälder till bonusen.

Nej varför skulle det vara kört? Finns massor med människor som kan älska andras barn. Det finns även alternativet att bara dejta och vara särbo.

Du behöver inte vara säker. Folk som vet vad de pratar om vet åt dig. Saknar du så grundläggande förstående för barns psyke är det bara ännu bättre att hålla dig borta.

Nej, tack och lov hade jag föräldrar som var vettiga så den sörjan slapp jag.

Nej, det räcker på långa vägar inte om ni bor ihop och du är en stor del av barnets liv. Det handlar inte om att tvinga något. Älskar gör man naturligt eller inte. Men älskar man inte barnet flyttar man inte in i hens hem.

Vem har sagt något om att du måste älska barnet exakt som honom? Jag sa bara att man måste älska barnet.

Du snackar om att det krävts mycket som om du gjort något rätt och förtjänar en medalj. Det rätta hade varit att aldrig flytta ihop och skaffat barn med honom. Att du ansträngt dig in i absurdum för motsatsen är bara korkat.

Du har själv satt dig i den situationen så tro inte att du får någon sympati från mig.

Skillnaden mellan dig och mig är att jag förstår att barnets bästa går först. Ni hittar killar ni blir kära i och kör på, barnet är bara en bieffekt ni får hantera. Tror man att barn inte är extremt känsliga och i alla högsta grad kan känna när de är oönskade och ogillade ska man utbilda sig lite innan man går nära barn. Det räcker inte att man försöker vara hövlig och sköter de fysiska uppgifterna, de förstår skillnaden.

Den biologiska föräldern är precis lika illa om inte värre som låter sitt barn utstå det. Barn måste inte älskas av alla den möter men i hemmet ja där ska det vara ren kärlek. Inget barn ska behöva bo i ett hem där de är oönskade och ogillade.

Du har inte nödvändigtvis rätt. Endel kvinnor blir ännu värre mot bonusar om de har egna barn. Det handlar i stor utsträckning om hur man är som person. Sen är det så att jag gjorde en stor tabbe. Borde sett det innan vi flyttade ihop.

Vill inte påstå att det är lätt men man bör kanske göra sitt bästa. Har snackat med polare om det här. Många upplever samma och det sjuka är att vi killar inte har några vidare problem med bonusar. Kan det vara kvinnligt att vilja ha rätten till sin partner. Och se barn som rivaler. Eller vad handlar det om? Skilsmässobarn bor ju sällan heltid.

Jag tror att det handlar om att förväntningarna och kraven på en bonusmamma är så mycket större än vad de är på en bonuspappa.

Aldrig att jag hört att en man fått höra; Men det är ju KLART att du ska ta lika mycket ansvar för barnen när ni bor ihop! Men det får bonusmammor ofta höra.
Traditionellt sett är det kvinnan som har hand om hem och barn och många gånger förväntas det att kvinnan ska ta det extra arbetet som ett bonusbarn innebär också, utan att hon ens tillfrågas.

Min man tex, har ALDRIG behövt kliva in som förälder i nåt. Han väljer ibland att själv skjutsa mina barn osv men det finns inget som helst krav på att han ska det. Han är snäll och rar mot mina barn och kramar dem, retas med dem, visar dem respekt osv men jag tror inte han älskar dem. Att han tycker mycket om dem står helt klart dock.

Du måste förklara för din man att att hans barn är HANS yttersta ansvar.
Jag skulle inte skjutsa min mans barn till skolan om det innebar en extra resa utöver den jag tar för att köra min son till dagis. Inte en chans!
Lagar mat, tvättar och plockar gör man ju oftast mer eller mindra ändå, vare sig man har barn eller ej.
Sen tillkommer ju lite mer av allt det när ett barn är inblandat o så länge jag inte behöver göra något med ungen i sig- vabba, torka snor eller rumpan, leka med honom, läsa läxor, packa skolväska osv så funkar det.
O jag förhåller mig numera verkligen till att BARA göra sådant som inte sträcker sig utanför min bekvämlighetszon med hans barn.
Det är inte lätt, samvetet gnager ofta men jag måste... För annars kan man (jag iaf) falla in i rollen som nanny och åläggas mer ansvar och uppgifter samt tvingas sätta sina egna intressen, som man ofta har mkt begränsad tid för åt sidan. Inte en chans att jag gör det efter allt vi har gått igenom med sonen o hans mamma, o med upprepande jämna mellanrum fortfarande går igenom.
Min man har inte de känslorna för sitt barn som jag har för mitt. Det är tydligt.
Relationen med mamman är extremt infekterad och dom tål inte varann. Tyvärr personifierar sonen deras konflikt, både för dem och för mig.
Men jag hoppas att pappan nu med ändrade arbetsförhållanden får mer energi och kan lägga den på sin son. För bådas skull men fr.a för pojkens.
Jag har iaf gett upp efter 3 års kämpande som resulterat i sjukskrivning pga utbrändhet och stress, ångest mm mm

Det är inte värt det när föräldrarna bara motarbetar varann och inte håller överenskommelser.
Då får dom lösa det själva.

Du måste acceptera hans barn och respektera det som en medmänniska med storre behov än en vuxen familjemedlem, ja. Men det är inte ditt ansvar att ta del i läggning, läxor, toalettbestyr, vab, bråk (om det inte är med dig) eller att ens kramas. Jag kramar inte min mans barn. Han petar sig i munnen och näsan, kliar sig i rumpan (innanför kalsongerna) dreglar och har vårtor som han kliar sönder titt som tätt. Jag kan ju säga att jag håller inte hans hand pga detta heller.
Jag har sagt som det är till honom- "att jag inte vill för att..." o berättat varför på ett sätt som förhoppningsvis inte gör honom ledsen. Ibland lyckas det, ibland inte.
Jag bryr mig ärligt talat inte längre..utåt. Men det skär i hjärtat ibland när han blir ledsen och avundsjuk på min son.

Samma här!

Bonusen trivs också här bäst. Hen säger ibland att hen älskar mig. Hen accepterar mig för den jag är.
Pappas sambo.
Mamma till hens syskon.
Jag har aldrig varit otrevlig. Jag är en extra vuxen i hens liv. Har t o m fått beröm från Bup hur vi jobbar här hemma med att "vända ett sjunkande skepp"!
Och det är tack vare min hjälp som min sambo och bonus har ett mycket bättre förhållande idag jämfört med för 3 år sedan.

Om jag förtjänar medalj? Absolut inte men jag engagerar mig mer i bonusens liv än vad biomamman gör men ändå så borde jag "lämnat" eftersom jag inte ÄLSKAR!! Det är visst det enda som betyder nåt. Suck.

Jag visar vart gränserna går vilket jag tror är en trygghet för barnet ist för hos biomamman där det är "kompisuppfostran"!

Ta du din fina utbildning och erfarenhet och GÅ DÅ UT OCH UTBILDA DESSA INKOMPETENTA FÖRÄLDRAR SOM BETER SIG SOM DEN HÄR POJKENS!!!
Uttala dig inte om mig som person eller anta att jag är en mobbare.
Jag har slitit för den här pojken så jag själv "gått in i väggen" och varit/är sjuk sedan 1,5 år av de 3 som jag levt med min sambo+bonus.

Det finns inget naturligt hos däggdjur i att ta sig an andras barn som sina egna.
Men vi står ju lite högre än djur i mångas ögon o då är detta en svår fråga. Det är inte accepterat i samhället att "inte älska alla barn". Fast vi, egentligen beter oss som djur i allra högsta grad. Du som arbetar med barn själv måste ju se själv hur de beter sig enligt vissa mönster och instinkter.

Jag har slitit ut mig själv för att försöka ta hand om denna unge och få honom att känna sig älskad i 3 år men jag kan inte göra det mer, för jag har ett eget barn som alla dagar i veckan, alla timmar och minuter på dygnet är viktigare för mig att rå om och lägga min tid och energi på. För jag har bara ett eget barn, en avkomma att ansvara för.
Sen att jag väljer att leva med en man som har barn ska inte innebära att jag därmed ska dra ett större lass. Han är för fan oxå förälder. Jag lämnar inte min son med honom om jag ska göra något där han inte kan följa med. Jag fixar barnvakt. O det gör jag av två anledningar. 1 för att jag inte vill åläggas det ansvaret för hans unge (som har bekräftad diagnos och är allmänt jobbig).
2 för att det ger min sambo + bonus möjligheten att hitta på något på tu man hand vilket väldigt sällan inträffar annars.

Jag har accepterat hela paketet men kan inte påstå att jag älskar hela efter allt som jag fått utstå.
Viss jag kunde ha valt att inte kliva in i förhållandet men...nu gjorde jag inte det för jag trodde inte sån brist på samarbete och engagemang från föräldrarna till den här pojken var av den sorten jag nu fått erfara. O om jag inte är där så fallerar alla mat/sovrutiner för pojken.
Så kom INTE och predika om att jag är en elak o egoistisk människa, om än med förklädda ord.

Du som är så ädel och smart, hur kommer det sig att du är ihop med en idiot? Jag menar du har månat så mycket om barnet att du blivit sjuk!? Men pappan skiter i barnet. Låter som en riktigt bra snubbe.

Jag tror att personen vars inlägg du besvarade redan gör mycket för människor. Men med tanke på hur många sorgliga själar det verkar finnas är ju uppgiften tämligen omöjlig. Behövs fler som lär upp folk till att ta hand om barn. Och jag säger det igen, antingen har man det eller så inte. Alla som inte klarar av bonusbarn, håll er undan!

Att bli förbannad på någon som säger sanningen känns lite omotiverat. Eller? Ska man bli förbannad på människor som klarar av att ta hand om barn på ett korrekt sätt?

Nu har jag inte läst alla kommentarer, men jag känner igen mig i inlägget. Jag separerade i sep förra året, träffade min fösta kärlek och nu bor vi ihop med hans två barn och mina två killar varannan vecka. I början gick det bra, jag började knyta an till hans barn, mina killar älskar min sambo MEN sen vi flyttade ihop går allt åt helvete....... Vi pratar om det så klart och med barnen. Hans barn tål inte att pappa pratar el ser åt något av mina barn. De retas för de vet att min yngsta son blir arg. De lyssnar aldrig på mig, de ska synas och höras mest hela tiden. Och får de inte ( iaf hans dotter ) uppmärksamhet 7/24 av deras pappa så tjuras, skriks och beter sig allmänt illa, de vill gärna ha full uppmärksamhet av tex min mamma och pappa, syster osv. Mina barn knuffar dom gärna undan för att hinna först att säga hej till mormor, morfar osv. Och det gör min yngsta son ledsen. Hans dotter tar gärna saker för min yngsta son och gömmer på sitt rum, eller saker för mig. Sen är det aldrig hon som gjort det. Jag märker att jag förändras när de kommer, tyvärr för jag vill inte det. Men det här tar kål på mig. Vi flyttade till honom, och det är hans barn inte sena att påpeka. vad som är pappas saker, vad pappa hade och vad som var pappas och mammas saker och som vi inte får titta på eller röra. Dock är det ok att hoppa i min soffa jag hade med mig osv. Det tär på mina pojkar och mig. Men vi pratar om det, hur jag känner när det händer osv. Jag hoppas att det nån gång går över. och att jag kommer börja tycka det är ok att ha alla barn här. Och jag vet, jag är VUXEN men barn kan faktiskt göra vuxna illa också. Och tro mig de är medvetna om hur och vad de ska göra. Varken jag eller min sambo tolererar sånt. Men han jobbar lååååånga dagar och jag har barnen mycket själv.
Jag bryr mig om hans barn, jag älskar dom inte.
Jag önskar att jag var en bättre människa som kunde göra det.......

Lär er respektera era styvbarn inte älska dom.Om det inte funkar flytta ut och bli särbo.

Ingen här pratar om respekt. Vi pratar om att vi inte känner något för våra bonusbarn/styvbarn. Ingen här är elaka mot barnen eller försöker få dem att inte vilja komma, tvärtom, som jag uppfattar det så jobbar vi arslet av oss och engagerar oss emellanåt MER än föräldrarna gör, men det betyder inte att vi gillar det.

Sluta klaga då.Ni har ju valt att leva med en man som har barn med sin förra kvinna.Själv skulle jag inte kunna leva vardagslivet med andras ungar.

Jag ställer mig frågande till det du skriver. Föräldrar har ansvar för allt runt barnet. Samt se till att det mår bra och är omgiven av bra folk. Sen är det väl upp till de olika familjerna att komma överens om vem som gör vad.

Vi har inget uppdelat förrutom att jag sköter kontakt med skola och vårdcentraler osv. Jag gör saker med min bonus ibland och min nya med mitt barn. Vi gör även saker ihop och ensam. Alltså fattar inte vad som är så jobbigt och meckigt.

Vem ger bonusmammor skulden? För vad? Självklart ska man ju ha skuld om man behandlar barn illa. Men annars? Nej fattar inte.

Om min kvinna hämtar mitt barn för att det är enklast. Och jag kanske handlar under tiden. Är hon utnyttjad då? Om jag skjutsar hennes barn till träningen, blir jag överkörd då? Och om jag är ensam hemma med hennes barn bör jag då göra ett inlägg här? Eller är det när ungjäkeln trotsar? För det är väl bara ouppfostrade ungar som gör så?

Seriöst fattar inget. Är ni alla ihop med mansgrisar. Eller tar ni på er nåt martyrskap? Vart ligger felet och tror ni alla att ni är helt oskyldiga? Ni väljer ju iallafall er egen situation.

Jag tycker att man måste tänka på barnet i sådana här situationer. Det kan vara mycket känslor hit och dit för de vuxna, men dessa får man nog lägga åt sidan ett tag nu.
Om man tittar på situationen för vad den är så är det faktiskt så att ni vuxna har valt varandra ni har valt att bo tillsammans osv. Barnet har verken valt sin far eller dig, ej heller vem som ska bo i hans hem. Faktum är att han är helt maktlös och ska bara acceptera alla förändringar, dessutom utan gnäll.
Prata med barnet, vad vill han? Hur kan han bli delaktig och få känna att han tas på allvar?