Hur hjälper eran bonusförälder till?

Jag får ju intrycket av att han inte vill leva med någon som har barn. Varför han gör det kan jag inte i min vildaste fantasi förstå! Kanske kärleken är blind, han kanske ville tro att det skulle "lösa" sig med tiden? I vilket fall så skulle jag tro att ditt liv vore lättare utan honom. Ni är och lever så olika liv. Har man barn så har man, kan man ju inte ändra på. Så lämna honom och hitta dig en man som Tycker om barn! En man som accepterar dig som den mamma du är och kan välkommna dina barn som den del av familjen dom faktiskt är! Jag växte upp med en bonuspappa. Han kom in i våra liv när vi var ganska små jag och mina systrar. Vi var alla mellan 2-5år gamla. Och han tog hand om oss och älskade oss precis som han älskade sina "riktiga" barn sen tidigare förhållande. Idag är mina mamma och "pappa" skillda (sedan 3år) och vi träffas fortfarande ungeför 1 gång i veckan. Han kommer alltid vara min pappa även om det inte står i några papper och mina barn känner honom som morfar. Denna underbara man har ett hjärta av guld och jag är så otroligt tacksam för att min mamma bjöd in honom som en del i våran familj! <3 Så ska ett bonusförhållande vara i mina ögon, blodsband är inte det viktigaste. Man ska älska sin familj oavsett hur den blev till, annars är det ingen familj.

Vanja

Äldre 16 Oct 16:08

#40

sextiotalist skrev 2015-10-16 15:52:33 följande:

Ställer du inte lite väl höga krav. Min sambo har aldrig sett sin mammas man som någon pappa, han är inte heller farfar för nästa generation.

Hade jag gått in i den rollen som din bonuspappa gjorde, då hade jag med all sannolikhet fått min sambos ex på mig, sambon hade haft två barn som skulle göra allt för att slingra sig ur detta.

Deras mamma träffade en man som ville vara deras "pappa" och sambons barn avskydde honom.

De dom gillar med mig, det är för att jag inte gick in för att vara någon förälder, jag är och förblir deras pappa sambo NN, inte bonusmamma, inte styvmamma, inte plastmamma.

När de får barn, kommer jag inte bli en farmor eller mormor, den rollen får deras mamma ha helt själv. Däremot vet jag att jag är en i deras nätverk, en som de vänder sig till för att bolla frågor med. Jag vet att de gillar mig, men inte som någon förälder, utan för att jag är jag.

Finns inte en chans att jag kan på något sätt kan "tävla" med deras mamma att ha en föräldrarroll. Deras mamma är deras mamma och den biten är hon fantastisk på och den relationen unnar jag henne att ha helt själv

Jag ser inget problem i att ett barn kan älska flera vuxna o även dom barnet. Man kan inte få för mycket kärlek. Nu var min riktiga pappa mindre intresserad av oss tyvärr så han tyckte väl bara det var skönt att "slippa undan". Min riktiga pappa var väl lite svartsjuk nån gång kanske på relationen vi hade med bonuspappan men det var ju självvalt. Bonuspappan fanns där jämt, i alla väder o det gjorde inte min pappa. Hade han däremot vårdat relationen bättre så tror jag absolut inte att vår relation med bonusen hade påverkat den alls. Det blir vad man gör det till. Och vill tillägga att min bonuspappa mådde dåligt över vår relation till den riktiga pappan. Vi förtjänade bättre enligt honom och ingen hade nog varit gladare än han om vi haft en bra relation till vår far.

Vanja

Äldre 16 Oct 16:36

#42

HäckHäxan skrev 2015-10-16 16:28:40 följande:

Så resonerade min pappa också. Han kunde aldrig förstå hur man som förälder kan skita i sina barn alls.

Han kom inte in i vår familj med något krav på att vi skulle kalla honom pappa eller se honom som en pappa. Men han blev pappa med tiden. Jag var 5-6 år och riktigt arg när han flyttade in. Innan de bodde ihop så var jag trevlig och snäll men när han flyttade in permanent blev jag ett monster ett tag.

Han blev pappa för att han är en pappa helt enkelt. Han trodde inte ens att han kunde få biologiska barn pga en sjukdom som ung så när han fick även det så tror jag det blev ännu mer främmande för honom hur man kan rata sina barn alls.

Så jag älskar min farsa rakt av utan minsta blodsband så kommer han alltid vara pappa för mig och den som rent biologiskt är det har jag alltid kallat för min biologiska fader. Han kommer aldrig bli pappa för mig. Nu är han död sen några år tillbaka. Men oavsett så kan jag inte se honom som pappa och jag kan aldrig förstå hur man kan skita i några av sina barn och ta hand om några. Det går över mitt förstånd helt.

Härligt att det finns fler! Känner precis likadant..

Hur hjälper eran bonusförälder till?

INNEHÅLL