Jag går sönder av längtan och sorg!
Hej jag har egentligen varit medlem här i minst 10 år. Idag skapade jag ett nytt alias för att jag känner att jag blir hämmad av att många känner mig här på FL och att jag verkligen inte vill att detta ska läcka ut.
I våras blev vi gravida. Det var helt oplanerat även om vi en tid gått i tankar om att försöka tillsammans. Jag har längtat efter barn i många, många år men av olika omständigheter inte kunnat fått ett barn till. Så utan att vi bestämt oss helt så blev det bara så, men tanken hade ju redan grott hos oss och vi blev omtumlade och glada. Jag blev helt galet glad! Så många år av längtan och hopp som slocknat varje förbannade jädrans mens som kom som en klocka. Jag är 40 så det kändes som ett mirakel att det bara blev.
Så får vi missfall i somras. Jag vet att risken är hög men jag hade precis börjat slappna av och tänka att det gick vägen. Vi mådde väldigt dåligt över detta och fick en tuff tid i relationen delvis på grund av detta tror jag. Jag sörjer fortfarande. Jag ville försöka igen men han blev rädd och vill vänta. Hans vilja att vänta har fortsatt månad efter månad och jag håller på att bli galen av längtan på riktigt nu! Det kändes som det var min sista chans. Jag har längtan så mycket efter ett barn. Självklart önskar jag att vi är två om beslutet, men det gör så ont att han plötsligt inte vill.
Det känns som om vi inte kommer försöka bli gravida nu medans jag har en möjlighet och fortfarande är fertil så kommer jag ångra det resten av mitt liv.
Det går ju inte att tvinga någon att vilja, han ville innan missfallet. Vad ska jag göra? Det gör så ont och detta är det enda jag kan tänka på nu. Behöver skriva av mig och i verkligheten har jag ingen att prata om det här med och det är ett känsligt ämne mellan oss nu så hoppas på att kunna ventilera och prata med några som förstår här. Tack
Nu överväger vi att göra immunologisk utredning i Aten innan nästa IVF. Jag är 43, så vi vet ju inte om det kommer att fungera, men just nu gör vi allt för att försöka i alla fall, vilket känns oändligt mycket bättre än att vara i limbo och inte veta/vara den enda som vill. Jag ångrar att jag väntade så länge med att pressa på, men det är lätt att vara efterklok.
Nu överväger vi att göra immunologisk utredning i Aten innan nästa IVF. Jag är 43, så vi vet ju inte om det kommer att fungera, men just nu gör vi allt för att försöka i alla fall, vilket känns oändligt mycket bättre än att vara i limbo och inte veta/vara den enda som vill. Jag ångrar att jag väntade så länge med att pressa på, men det är lätt att vara efterklok.