När fick ni träffa barnen?

Bra försök! Men lite för obvious!

Du överdriver för mycket för att kunna provocera.

Ett halvår och sedan väldigt tuffa frågor man normalt inte ställer efter bara ett halvår hade jag innan han fick träffa mitt barn.

Ca 1,5 år.

Vi ville inte blanda in barn förrän det var absolut seriöst mellan oss. Finns ingen anledning.

Barn ska inte behöva uppleva separationer mer än absolut nödvändigt.

Hur ser din situation ut?

Är det ditt eller dina barn det handlar om eller är det din partners?

3 år var barnet.

Jag berättade ingående hur mitt liv ser ut. Jag sa att det är jag och min unge genom livet. Vill du hoppa på vårt tåg är du hjärtligt välkommen och vi har gott om plats, men att hålla på och stampa och spela spel, då går tåget utan dig.

Jag frågade om han verkligen var tillräckligt intresserad av mig för att se en framtid. Annars vore det helt meningslöst att presentera mitt barn. Jag berättade för honom vilket oerhört stort steg det är för mig att han får träffa mitt barn, och vad det betyder angående mina känslor, och om det blir för mycket så kan vi vänta och se ett tag till och prata om detta igen om någon månad eller så och ta en eventuell presentation då.

Första gången han träffade barnet var att vi "sprang på varandra på stan och tog en fika ihop". Det var väldigt avslappnat. Sen frågade han om han fick följa med oss till lekplatsen, och sen lekte han och min unge länge, länge. De lärde känna varandra så. Det blev fler möten på stan innan han officiellt fick komma hem till oss.

Idag är vi gifta!

Min partner ville kolla om vi överhuvudtaget funkade ihop (jag o barnet) innan vi blev för seriösa.. Visserligen var hon bara strax över ett men om det inte alls funkat hade han avslutat relationen med mig.. Nu klickade vi direkt så han vågade satsa ;)

Jag förstår båda tankesätten och tror det finns fördelar att göra på båda sätten.

Måste ni träffas på barnveckorna?

Vill inte din partner lägga all sin energi och tid på barnet/en då eller hur resonerar hen egentligen?

Du resonerar i vart fall bra att du vill vänta. Barn är barn, man behöver inte skynda sig fram som en ångvält bara för att få sina egna behov uppfyllda.

Mannan har i alla fall ingen skyldighet att lämna ifrån sig barnet i syfte att, en för barnet, utomstående person, ska få gulla med det. Finns ingen anledning om inte mamman känner för det. Av denna anledning är det en mardröm att mina barn skulle få en barnlös styvmor, eller bara en galning som inte fått bättre vett trots egna barn. Fast nu lever jag tack och lov tillsammans med barnens far.

Jag förstår.

Men din partner vill köra på med barn och allt redan nu, men du tycker det är lite tidigt om jag förstått det rätt?

Ja det blir mer fart med ett provocerande inlägg. Ska vi lämna det därhän nu och låta ts få sin tråd tillbaka?

Men hur ska vi andra veta att du inte menar TS när du skriver TS?

TS, för att nu hålla oss till saken :)

Jag tycker du gör rätt som vill skynda långsamt, om det är så du känner. Tre månade är en ganska kort tid, speciellt om ni inte har kunnat träffas så ofta under de barnveckor som varit.

Jag kan förvisso förstå att din partner vill att du ska träffa barnet, för då ser man ju också om barnet och den man dejtar klickar öht. Och det är viktigt som förälder. Men man kan inte forcera fram det. 

Sen finns det ju andra faktorer som kan påverka hur barnet hanterar en ny vuxen i livet. Vet du om barnet träffat tidigare partners, eller är du den första att introduceras? Är det länge sen föräldrarna separerade? Har den andra föräldern ett nytt förhållande?

Skynda långsamt du, det tror jag din relation med barnet tjänar på. Då är du redo när du träffar barnet och har de bästa förutsättningarna.

Lycka till.

Ja, hade barnet varit äldre hade jag nog tyckt vi skulle väntat lite till.. som det blev nu blev jag en "i mängden" av pappans kompisar.. Han har en stor vänskapskrets och en del kommer ofta o en del sällan.. Så hade jag träffat barnet en tre, fyra gånger och det sedan tagit slut (han hade barnet vh så om jag skulle träffat henne fyra gånger hade det ju gått två månader) hade hon nog inte tänkt ngt med det..

Tycker dock att du absolut inte skall skynda in i ngt om det inte känns bra. Bättre då att avvakta lite - fortsätter det vara seriöst mellan dig och pappan så kommer det finnas tillräckligt med tid att lära känna barnen då.

En fundering... eftersom han verkar tycka att det är viktigt att ni träffas fort och att ni gör "familjegrejjer" - vilken roll vill han att du tar? För även om du är villig att ta ett föräldraansvar behöver de flesta nyfamiljer tid på sig att växa ihop. .

Det låter som om ni båda tänker ganska sunt då, även om du verkar känna dig lite mer osäker just pga barnet.

Skynda långsamt är bra :)

Men jag tycker din idé om djuren låter suverän. Och ni låter båda som om ni tänker "rätt" runt detta. Visst, det kan ta slut men det kan även bli fantastiskt ;)

Skönt att ni har barnets andra förälder på "er" sida också.

Jag kom som sagt in i min bobus liv fort. Efter ett år så valde min man att avsluta vårt förhållande. Det gjorde fruktsnsvärt ont, för jag förlorade ju inte bara honom utan även den lilla tjejen jag kommit att älska. Då hade jag "umgänge" hos både mamman och pappan som båda såg vad jag betydde för barnet. Så blir det ju dock inte alltid.

Jag och pappan hittade efter några månader tillbaka till varandra och det är nu många långa år sedan. Men just då var det jäkligt jobbigt..

Men jag hade inte gjort annorlunda idag. Även om vi aldrig skulle hittat tillbaka då fick både jag och barnet ut mkt av varandra det där första året. Att vi fick fortsätta är jag oerhört glad över :)