Vad kan man förvänta sig i av relation?
Jag vet inte ens om vi har ett problem eller om jag eller samhället har manipulerat sönder min hjärna.
Vi har varit tillsammans i 8 år, har två små barn nu på 3år och en på 9 mån.
Senaste 2 åren har det knakat lite i fogarna... iomed att han tog upp "problemen" för 2 år sen, så är det som det står en stor elefant i rummet varje dag som påminner oss om att vi har en dålig relation, om den nu är dålig?
Vår största hake är väl sexlivet, jag har väldigt sällan lust... och han har väldigt ofta lust, en klassisk fälla?
Han säger ganska ofta hur kär han är i mig, inför barnen och vid andra romantiska "myskram"-tillfällen.
Jag säger tillbaka, att jag älskar honom, för det gör jag!
Men kär? det kan jag ärligt säga att jag inte är, för vad är eg kärlek?
För mig är det en brinnande känsla av åtrå, förföring och att man blir nervös och svag i kroppen när man ser personen i fråga.
Är någon ens kär efter flera års relation?
Finns det några krav på innehållet i en relation? det undrar jag.
sex? kär?
Jag älskar mitt liv, och visst det finns MASSOR av saker jag stör mig på hos honom, men jag älskar honom fortfarande.
Jag vill inte ha någon annan, jag trånar sällan efter andra.... själklart kollar man, men aldrig på "det" viset.
Skulle det ta slut, så vet jag att jag kommer hamna i en lägenhet nånstans ensam med barnen varannan vecka. Han skulle leta efter en ny partner, det vet jag, men inte jag.
Det är väl så, jag har inget ömhets behov på samma sätt som han.
Men är det dåligt?
Vi bråkar aldrig eller sällan. Vi har sex, både bra och dåligt sex, typ 1-3ggr/mån.
försöker hinna kramas och kela mellan svepen av att barnen klänger på oss.
Nu blev det väldigt långt.... men grejen är att när jag tänker på att gå skilda vägar, så finner jag ingen mening med det, vi är lyckliga, hur stor vikt ska man lägga på sex och ständig åtrå och bekräftelse, är inte det bara ett stressigt samhälle som kräver det av dagens redan sköra relationer???