Anonym (x2) skrev 2015-10-17 20:04:20 följande:
Jag utbildad inom ett område som tangerar det här med graviditeter och missfall och jag tror att jag därför förhåller mig till saken på ett annat sätt än många andra. De medicinska skillnaderna har betydelse för den som förstår sig på det som händer i livmodern. De ägg som vi har i våra äggstockar är av olika kvalitet. Också dåliga ägg kan befruktas, gå igenom de första celldelningarna och fästa sig i livmodern. Då får man redan ett plus på stickan. För att de inre organen ska kunna utvecklas på rätt sätt, så krävs det att ägget är av bra kvalitet. Man vet inte om man blev gravid med ett bra eller dåligt ägg innan man har kommit en bit på väg i sin graviditet.
"Om det har konstaterats ett hjärtljud vid vecka 6 så minskar risken för missfall betydligt. Enligt studier så är risken för missfall bara 1,6 procent om det hörs hjärtljud vid vecka 6 och om graviditeten i övrigt är normal."
missfall.se/missfall-statistik/
Inga tidiga missfall analyseras av sjukvården, eftersom orsaken för det mesta är ett ägg av dålig kvalitet. Då spelar det ingen roll om missfallet upptäcktes genast efter att embryot dog eller långt senare, s.k. missed abortion. Själv gick jag med ett dött embryo i livmodern i 5-6 veckor. Foster som dör sent under graviditeten undersöks, därför att då ligger felet någon annanstans. Det kan inte ha varit ett dåligt ägg, eftersom då hade utvecklingen aldrig kunnat gå så långt.
Siffrorna 15 % och 80 % jag nämnde i mitt tidigare inlägg betyder att av 100 kvinnor som plussar, så kommer bara 85 att få en bebis. Av de 15 som får missfall, så är det 3 som får missfall efter vecka 12.
Av de kvinnor som fyllt 40, är det bara 70 kvinnor av 100 som får sin bebis, eftersom en mycket större andel av äggen är av dålig kvalitet. Detta enligt sidan ovan.
sv.wikipedia.org/wiki/Missfall
Enligt denna har 40-45 åringar 50 % risk för missfall, dvs 50 av 100 gravida kvinnor får aldrig någon bebis.
Om jag söker jobb och hänger med ända till sista intervjun, så att det står mellan mig och en annan, då är det 50 % risk att jag inte får jobbet. I det läget skulle det aldrig falla mig in att säga till mina vänner att jag har fått jobb. Det är ju inte så. Här på Familjeliv stöter man ibland på 40-45 åringar som skriver att jag plussade idag, tänk att jag ska få en bebis! Varför är man så säker på att man ska få en bebis om missfallsrisken är till och med 50 %?
Det är överlag svårt för människor att förhålla sig rationellt till sannolikheter och statistik. Vad den statistiska sannolikheten än är för något fenomen, så finns det sådana som är övertygade att det kommer att hända mig, medan andra är lika övertygade om att det aldrig kommer att hända mig. Tänk bara på hur många flygrädda det finns. Ändå är det större risk att omkomma på motorvägen än i ett flygplan.
Du jämförde med bilolyckor. 15 % av Sveriges befolkning dör inte i bilolyckor. ¨År 2014 dog 275 personer i trafiken i Sverige. Det är ca 0,003 % av befolkningen. Om du räknar den risken per år i 100 år, så kommer du till 0,3 %. Av 1000 människor dör 3 i trafiken. Av 1000 graviditeter slutar 150 i missfall. Det är 50 gånger mera.
teknikensvarld.se/antalet-omkomna-i-trafiken-nagot-hogre-2014-170227/
Det är klart att man har rätt att bli ledsen för vad som helst. Den som aldrig ens blir gravid blir ledsen för att mensen kom. För mig hade de medicinska skillnaderna betydelse. Jag hade inga problem med att bli gravid. Det som däremot var svårare var att bli gravid med ett så bra ägg att det kunde bli ett barn. Det att jag plussade betydde ingenting. Det var ultraljudet som berättade om där fanns en obestämbar klump eller ett embryo med hjärtslag som var avgörande.
Om du är nyfiken på hur jag tänker, så är jag i min tur nyfiken på hur du kan vara så säker på att du inte kommer att få missfall?
Du skriver som att missfall enbart beror på att det är nåt fel på ägget. Missfall kan ju orsakas av sjukdomar hos mamman som inte upptäckts eller en dysfunktion hos moderkakan, olyckor eller svaghet i livmodertappen. Vid flertalet missfall hittas inga fel på fostret eller hos mamman heller. Kromosomfel kan ju dessutom vara ärftligt från t.ex. den blivande pappans sida/gener. Det är inte bara ägget som kan fela. ALLA missfall sker inte på grund av defekta ägg, varför ska vi då tro det?
Att det finns hjärtslag är ingen garanti, eller betyder det att en får tro en ska få barn när en sett hjärtslag efter vecka 6? Själv fick jag MA, där fostret dog i vecka 12 efter att ha sett hjärtslag och rörelser i vecka 11. Enligt sjukvården är detta lika vanligt som att få MF i vecka 5-6.
Så klart det betyder nåt att få ett plus på stickan. När ska en få börja glädjas och tro att det blir ett barn då? En kan vara mycket väl medveten om att det kan bli MF även om en väljer att berätta om och tro på det. Du pratar om sannolikhet, sannolikheten är ju ändå större att det blir ett barn än att det blir MF, iallafall om en kommit några veckor in i graviditeten och är under 40 år. Över 40 är är chansen 50 % att få ett barn vid en graviditet enligt dig. Så varför ska en inte få tro på det? Du jämför ju rädsla för flygolyckor med rädsla för bilolyckor, att vi oroar oss för fel saker. Alla får dessutom inte MF, däremot finns det de som drabbas av många MF vilket naturligtvis bidrar till statistiken.
Känner dock inte att det är nåt skamligt med att få missfall. Jag fick nyss ett MF i v 15 (MA, fostret dog i vecka 12). Jag har inga problem att berätta för andra varför jag är ledsen. Det kändes dock skönt att kunna berätta det själv när den största sorgen lugnat sig, inte att alla vet det och tycker synd om mig medan jag är hemma och sjukskriven. Jag berättar det för andra för att jag har ett behov av att bearbeta det, inte för att få medömkan. Det räckte med att det fanns några få nära som kunde trösta precis i början. Däremot har jag inte gått ut med vare sig grav eller MF på FB.