Tabu med missfall, varför?

Jag skulle aldrig få för mig att berätta nån mer gång att jag är gravid förrän det gått så pass länge att det inte går dölja alt. att jag vet att det lever efter v.13. Vi får se hur det blir denna graviditet alltså...Varför? Jo,därför att ingen förväntar sig längre att vi ska få barn och vi är rädda för korkade kommentarer ifall det återigen går åt helvete-har det gjort alla ggr hittills. Den gången vi berättade fick vi höra sen att "nu är det väl dags komma över det där?" Andra sa ingenting. Ingen tröstade. Jag tror det är ytterst ytterst ovanligt att folk har nåt vettigt att säga till nån som fått missfall! I värsta fall får man höra att "allt har en mening". Tillåt mig spy...

Håller med dig TS.

Idag är det sådan tabu att prata om både missfall och ofrivillig barnlöshet.

För att man får höra de där idiotkommentarerna!! Fanns en tråd hör för några år sen om alla korkade kommentarer folk fått slängda i ansiktet som är ofrivilligt barnlösa. Det var inte nådeligt vad folk kläckte ur sig! Så i ren självbevarelsedrift säger man inget med risk för att bara få galla tillbaks. Det är ju t.o.m jättevanligt här på F.l Varför då utsätta sig irl för det också? De allra flesta människor är korkade eller elaka-extremt få har nåt vettigt att komma med till oss ofrivilligt barnlösa. De kan inte förstå-varför ens försöka få dem att fatta?

Just därför ska man prata om det, för att skapa mer förståelse hos folk.

Men har man uppfattningen att alla som själva inte är ofrivilligt barnlösa är dumma i huvudet, så får man kanske ta att de behandlar en därefter.

Jag berättade för familj och närmsta vänner nör vi fick missfall, kändes skönt. Ville inte skämmas för något jag inte kunde rå för.

Min man berättade dock inte för någon, han ville inte att folk skulle "tycka synd" om oss.

Jag förstår honom. Men det VAR ju synd om oss. Att visa sig sårbar ser jag mer som en styrka än som svaghet. Han tycker inte det.

Jag upplever det inte som skamligt med missfall, utan att det är mera av praktiska orsaker man inte berättar att man ska få barn innan man vet att man faktiskt ska få barn. För "jag är gravid" betyder för de allra flesta "vi ska få barn". Och så länge man är väldigt tidigt i graviditeten, så vet man inte om man faktiskt ska få barn eller om det kommer att sluta i missfall. När man väl har lagt ut det på fb så vet hela världen om det. Jag vill att det hela världen vet om mig åtminstone ska vara med verkligheten överensstämmande.

Dessutom förhåller sig människor så väldigt olika till missfall. Vissa verkar inte ens förstå att det alltid finns en risk för missfall, andra räknar sig inte som gravida på riktigt innan man är "på säkra sidan". Vissa räknar missfall som att man har förlorat ett barn, andra tar det som en försenad mens. Så oberoende av var man själv står, så kommer hälften av alla man träffar att reagera på "fel" sätt.

Man brukar inte heller gå ut med att man har cancer innan diagnosen är klar, eller att man har fått jobb innan man har skrivit kontrakt, eller köpt hus innan köpebrevet är undertecknat.

Jag har väntat så länge det gått med berätta, när jag varit gravid. Ju längre tiden går, desto större är chansen att få ett barn. Dessutom är det skönare att berätta när halva graviditeten har gått, kortare tid kvar att vara gravid, hinner inte bli så uttjatat. Lite kul är det också att hålla det hemligt på nåt sätt, en vet nåt som inte alla vet Känner dock inte att det är nåt skamligt med att få missfall. Jag fick nyss ett MF i v 15 (MA, fostret dog i vecka 12). Jag har inga problem att berätta för andra varför jag är ledsen. Det kändes dock skönt att kunna berätta det själv när den största sorgen lugnat sig, inte att alla vet det och tycker synd om mig medan jag är hemma och sjukskriven. Jag berättar det för andra för att jag har ett behov av att bearbeta det, inte för att få medömkan. Det räckte med att det fanns några få nära som kunde trösta precis i början. Däremot har jag inte gått ut med vare sig grav eller MF på FB. 

Har inga egentliga problem att prata om det. Men vi berättade ganska tidigt för de närmsta om våran graviditet. Det resulterade tyvärr i missfall och jag upplevde det som att våran familj (föräldrar, syskon) tog det hårdare än vad jag och min man gjorde.

Så i resterande graviditeter har vi väntat till vecka 16-17 innan vi sagt något.
Men inte för att jag känner att det är jobbigt för mig, utan just för att jag upplevde det som att det var värre för föräldrarna än för oss.

Har inte haft några problem att prata med vänner om det heller, men det blir lite som att det är jobbigt för dom att hantera, om dom inte varit med om det själva då. 

 De bevisar att de är dumma när de öppnar munnen!  Jag tycker de flesta är idioter faktiskt enligt min erfarenhet. Eller vad sägs om klassikerna "slappna av" "sluta tänk","det är inte meningen","ge upp och inse att du inte ska ha barn" o.s.v. Vad ger såna kommentarer?! Jag säger INGENTING numer,jag vågar inte av rädsla för vad folk ska säga. ALLA är fertila runt oss,de har noll koll,fattar ingenting. Eller tycker du det är smart att kläcka ur sig till nån som nyss op.ats för att kolla äggledarna och ska göra första IVF:en att "jag kollade minsann upp mig innan jag gifte mig och jag är lika fertil som en 20-åring"? Medans man fyllt 41 och väntar andra barnet inom 2 år? Du anser att det var mitt fel att hon sa så alltså?!

Tror inte det måste handla om skam utan mer om att omgivningen kanske har svårt att ta alla känslor sådär rakt upp å ner. Samtidigt tycker jag hon gjorde rätt för henne. Ingen annan kan avgöra vad som känns rätt för någon annan.

Jag hade inte berättat något på fb. Samtidigt så har jag berättat tidigt för min familj och vänner och två gånger har jag haft missfall och hur jag än vänder på det så har ju inte min glädje eller sorg blivit mindre eller mer beroende på om jag berättat eller ej. Snarare har min omgivningen haft mer förståelse till varför jag mått kasst när jag haft missfall.

Så jag tycker man skall göra vilket som ens känns rätt och missfall är inget att skämmas för.