Tabu med missfall, varför?

Jag upplever det inte som skamligt med missfall, utan att det är mera av praktiska orsaker man inte berättar att man ska få barn innan man vet att man faktiskt ska få barn. För "jag är gravid" betyder för de allra flesta "vi ska få barn". Och så länge man är väldigt tidigt i graviditeten, så vet man inte om man faktiskt ska få barn eller om det kommer att sluta i missfall. När man väl har lagt ut det på fb så vet hela världen om det. Jag vill att det hela världen vet om mig åtminstone ska vara med verkligheten överensstämmande.

Dessutom förhåller sig människor så väldigt olika till missfall. Vissa verkar inte ens förstå att det alltid finns en risk för missfall, andra räknar sig inte som gravida på riktigt innan man är "på säkra sidan". Vissa räknar missfall som att man har förlorat ett barn, andra tar det som en försenad mens. Så oberoende av var man själv står, så kommer hälften av alla man träffar att reagera på "fel" sätt.

Man brukar inte heller gå ut med att man har cancer innan diagnosen är klar, eller att man har fått jobb innan man har skrivit kontrakt, eller köpt hus innan köpebrevet är undertecknat.

Söka jobb - fått jobb, leta hus - köpt hus, må dåligt - ha cancer. Folk förstår skillnaden mellan dessa. Försöka skaffa barn - få barn. Som jag redan skrev, väldigt många tänker vara gravid = få barn. Inte vara gravid = försöka skaffa barn.

Risken för missfall går ner vid vecka 12 ungefär, så situationen är en helt annan då. Innan det är man mera på försöka-sidan, speciellt om man är lite äldre. Ett positivt graviditetstest på en 40-åring är lika opålitligt som en utebliven mens hos en 20-åring. När man har sett att det finns ett foster som sprattlar med armar och ben, då kan man börja förbereda sig på att man faktiskt med stor sannolikhet kommer att få ett barn.

När någon säger "jag är gravid", så förväntas man förhålla sig till nyheten som om det var 100 % säkert att det blir ett barn. Man säger INTE "hoppas att det inte blir missfall. Till dem som söker jobb och letar hus är det ok att säga "vad tror du själv om dina chanser".

Självklart inte. Men risken är ju så mycket högre tidigt i graviditeten. 15 % av alla kända graviditeter slutar i missfall, 80 % av dem före vecka 12. Ett sent missfall eller ett dödfött barn är också medicinskt sett något helt annat än ett embryo som slutar utvecklas innan det ens har antagit mänskliga former.

Jag utbildad inom ett område som tangerar det här med graviditeter och missfall och jag tror att jag därför förhåller mig till saken på ett annat sätt än många andra. De medicinska skillnaderna har betydelse för den som förstår sig på det som händer i livmodern. De ägg som vi har i våra äggstockar är av olika kvalitet. Också dåliga ägg kan befruktas, gå igenom de första celldelningarna och fästa sig i livmodern. Då får man redan ett plus på stickan. För att de inre organen ska kunna utvecklas på rätt sätt, så krävs det att ägget är av bra kvalitet. Man vet inte om man blev gravid med ett bra eller dåligt ägg innan man har kommit en bit på väg i sin graviditet.

"Om det har konstaterats ett hjärtljud vid vecka 6 så minskar risken för missfall betydligt. Enligt studier så är risken för missfall bara 1,6 procent om det hörs hjärtljud vid vecka 6 och om graviditeten i övrigt är normal."

missfall.se/missfall-statistik/

Inga tidiga missfall analyseras av sjukvården, eftersom orsaken för det mesta är ett ägg av dålig kvalitet. Då spelar det ingen roll om missfallet upptäcktes genast efter att embryot dog eller långt senare, s.k. missed abortion. Själv gick jag med ett dött embryo i livmodern i 5-6 veckor. Foster som dör sent under graviditeten undersöks, därför att då ligger felet någon annanstans. Det kan inte ha varit ett dåligt ägg, eftersom då hade utvecklingen aldrig kunnat gå så långt.

Siffrorna 15 % och 80 % jag nämnde i mitt tidigare inlägg betyder att av 100 kvinnor som plussar, så kommer bara 85 att få en bebis. Av de 15 som får missfall, så är det 3 som får missfall efter vecka 12.

Av de kvinnor som fyllt 40, är det bara 70 kvinnor av 100 som får sin bebis, eftersom en mycket större andel av äggen är av dålig kvalitet. Detta enligt sidan ovan.

sv.wikipedia.org/wiki/Missfall

Enligt denna har 40-45 åringar 50 % risk för missfall, dvs 50 av 100 gravida kvinnor får aldrig någon bebis.

Om jag söker jobb och hänger med ända till sista intervjun, så att det står mellan mig och en annan, då är det 50 % risk att jag inte får jobbet. I det läget skulle det aldrig falla mig in att säga till mina vänner att jag har fått jobb. Det är ju inte så. Här på Familjeliv stöter man ibland på 40-45 åringar som skriver att jag plussade idag, tänk att jag ska få en bebis! Varför är man så säker på att man ska få en bebis om missfallsrisken är till och med 50 %?

Det är överlag svårt för människor att förhålla sig rationellt till sannolikheter och statistik. Vad den statistiska sannolikheten än är för något fenomen, så finns det sådana som är övertygade att det kommer att hända mig, medan andra är lika övertygade om att det aldrig kommer att hända mig. Tänk bara på hur många flygrädda det finns. Ändå är det större risk att omkomma på motorvägen än i ett flygplan.

Du jämförde med bilolyckor. 15 % av Sveriges befolkning dör inte i bilolyckor. ¨År 2014 dog 275 personer i trafiken i Sverige. Det är ca 0,003 % av befolkningen. Om du räknar den risken per år i 100 år, så kommer du till 0,3 %. Av 1000 människor dör 3 i trafiken. Av 1000 graviditeter slutar 150 i missfall. Det är 50 gånger mera.

teknikensvarld.se/antalet-omkomna-i-trafiken-nagot-hogre-2014-170227/

Det är klart att man har rätt att bli ledsen för vad som helst. Den som aldrig ens blir gravid blir ledsen för att mensen kom. För mig hade de medicinska skillnaderna betydelse. Jag hade inga problem med att bli gravid. Det som däremot var svårare var att bli gravid med ett så bra ägg att det kunde bli ett barn. Det att jag plussade betydde ingenting. Det var ultraljudet som berättade om där fanns en obestämbar klump eller ett embryo med hjärtslag som var avgörande.

Om du är nyfiken på hur jag tänker, så är jag i min tur nyfiken på hur du kan vara så säker på att du inte kommer att få missfall?

Det som är speciellt med missfall jämfört med alla andra tragedier är att ett missfall i vissa fall ju till och med kan vara välkommet. Den som har blivit oplanerat och oönskat gravid men tvekar när det kommer till abort, den kan ju känna sig lättad över ett missfall. Och så har vi dem som redan har alla barn de tänkte sig, men som överraskande blir gravida igen. Många av dem blir kanske inte riktigt lika nedbrutna över ett missfall som de som drabbas vid sin första graviditet.

Så ja, på sätt och vis kan man ju säga att man har ansvar för att omgivningen ska få veta hur man förhåller sig till sin graviditet. I ena ändan finns det de som väljer abort, i andra ändan finns de ofrivilligt barnlösa som går igenom sin n:te IVF. Hur ska jag kunna veta var just du står?

Nu tror jag mig också veta vad det egentliga tabut är. Det är inte missfallet som sådant. Det är tabu att inte sörja sitt missfall.

Jag skrev "för det mesta". Det är inte samma sak som "enbart" eller "ALLA". Alla källor jag kan hitta som listar orsaker till missfall säger att kromosomrubbningar är den vanligaste orsaken, alltså över 50 %. Bara i 5 % av de fallen finns det en ärftlig orsak bakom kromosomrubbningarna, resten är slumpmässiga.

Sådana kromosomrubbningar där det finns för mycket av en kromosom beror oftare på äggcellen, 50-100 % beroende på vilken kromosom det gäller.

Problem med livmodern ser man i 10 % av missfallen."Missfall som inträffar sent i graviditeten kan bero på svaghet i livmodertappen. Detta problem brukar inträffa mellan 16 och 24 graviditetsveckan, men är ingen vanlig orsak till missfall."

www.parenting.com/article/seven-most-common-miscarriage-causes
www.tryggabarn.nu/gravid/under-graviditeten/missfall
www.fertilitetsguiden.com/graviditet/missfall.php
sites.google.com/site/miscarriageresearch/miscarriage-general
www.babyhjalp.se/missfall

"Att det finns hjärtslag är ingen garanti" Nej självklart inte. Det har jag aldrig påstått heller.

Vissa människor säger "Vi ska få barn". Andra säger "Vi ska få barn, om allt går vägen." Jag tror att de förstnämnda antingen inte har en aning om hur vanligt det faktiskt är med missfall, eller så hör de till dem som tänker "Det kan inte hända mig". De senare nämnda har på något sätt tagit in det här med missfallsrisken i ryggmärgen. Jag tror att medvetenheten om missfallsrisken och att det oftast bara är slumpen som avgör gör att man inte blir lika chockad och nedbruten om det händer (och nu talar jag inte om de som får upprepade missfall, de riskerar ju att aldrig någonsin få barn).

Att annat exempel på att "oroa sig för fel saker", eller det att risken för att något ska hända inte står i rimlig relation till rädslan, är KUB-testet som ska upptäcka bl.a. Down's syndrom. Tråd på FL: "Läkarn ringde risk för down syndrom 1:152 känner mig helt matt och förtvivlad." Denna TS blev förtvivlad över en 0,7 % risk för Down's syndrom. I den här tråden tycker du att man har all orsak att tänka positivt trots en missfallsrisk som är så hög som 1:2 eller 50 %. Vad beror det på att de här två riskerna uppfattas så olika?

Jag förstår att det kom som en chock för dig när fostret dog efter att ha verkat normalt. Men du kan väl ändå inte mena att ett missfall kan jämföras med att förlora en anhörig? Människor har man en ömsesidig relation med, inte med foster.

Då man sörjer sina anhöriga, så sörjer man både människan som fanns och framtiden som inte kommer att finnas. I mitt fall var embryot bara en obestämbar klump. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle sörja en cellklump för klumpens egen skull. Snarare sörjer man att den framtid med barn man trodde skulle komma, plötsligt inte finns.

Innan antibiotikan kom var spädbarnsdödligheten lika hög som missfallsrisken idag. Av 100 spädbarn, dog 15 innan de hann fylla ett år. Så länge barnen var små, vågade man inte riktigt ta dem till sig, man visste ju aldrig om man skulle få behålla sitt barn. Först när barnen blev äldre, så vågade man tro på att de hade kommit för att stanna.

Idag tror vi att barn som föds har kommit för att stanna. Vi tror också att foster som sparkar i magen har kommit för att stanna. Däremot verkar inställningarna till tidiga embryon skilja sig åt. Jag vågar inte tro på att ett 5 veckor gammalt embryo har kommit för att stanna. Därför bygger jag inte heller upp några speciella förväntningar. Om man inte faller så högt ifrån, så gör fallet inte heller lika ont. Det handlar inte om logik och rationellt tänkande, utan en insikt man har, eller inte har.

Jag beklagar er förlust.

Jag talar om de där befruktade äggen som aldrig ens blir foster, de som inte har mänskliga drag ens.