födda på 70talet,fick ni "stryk"

mkt enkelt ! min uppväxt o fostran har gjort mig till den jag är ju !

Aha ok. Nä han har aldrig bett om ursäkt och kommer aldrig göra. Han är en gammal man nu och jag bryr mig inte. Hatade honom när jag var yngre, men nu tycker jag mest synd om honom. Ska väl säga att det inte var fysisk misshandel som var det värsta med honom utan hans aggressiva och kontrollerande persona. Han har även en väldigt mansgrisig syn på världen och folk som har det sämre än honom...

Behöver man använda våld för att sätta gränser är ngt fel...

Född -73. Pappa slog. Örfilad, lagd över knäet, rystad, luggad, puttad och "ledas i håret" vid uppkäftighet, olydnad och bråkighet. Det var "uppfostringsbiten", sedan fanns det en annan galenskap och våld vid fylla. Behöver jag säga att vi inte ses längre.

Jag hotades med stryk av min styvfar varje gång jag inte gjorde som jag blev tillsagd, t.ex. att städa, diska, passa mina småsyskon eller hjälpa till med något i största allmänhet. När han var full kunde han bli helt galen och slänga saker och möbler efter mig och jag fick ofta höra att jag var en "egoistisk ungjävel".

Har åkt på stryk ett antal gånger under min uppväxt, för att jag trotsade min styvfar. Mamma låtsades inte se det och tillochmed försvarade hans handlande för att hon var rädd för honom.

Men det har gjort mig till en riktig man som är orädd för det mesta. Det som inte dödar härdar. Annat än dagens curlade ungar som man inte ens får höja rösten åt.

Har du blivit en "riktg man" av att bli slagen av din styvfar? Hur hade du blivit annars? En oriktig man?

Jag tror att många försöker att inbilla sig att "what doesnt kill you makes you stronger" för att det ska kännas bättre att ha gått igenom all skit de gått igenom. Att det kom något gott ur det. Jag tror snarare som Jokern i Batman; what doesnt kill you only makes you stranger.

Jag blev också slagen av min styvfar. Inget gott kom ur det.

hallå ? fatta ? jo gränsern sattets gå inte själv till sjön,gör du det får du smisk på stjärten,ja det var bara välja....ja det var nog bäst ändå att inte gå till sjön.

Med riktig man menar jag att jag inte lipar för små bagateller. När man vet hur illa folk kan behandla en, så får man ett annat perspektiv och det som andra blir upprörda för och skrämda av som inte är lika allvarligt tar man själv mer med en klackspark.

När jag växte upp förvånades jag ofta över hur "mesiga" och eftergivna många av mina kompisars föräldrar var, som lät sina barn göra i stort sett vad de ville, och som på sin höjd höjde rösten om de gjorde något föräldrarna tyckte illa om. Naturligtvis var jag också jävligt avundsjuk på att de hade det så bra.

I tonåren, när mina kompisar började gå ut och festa på helgerna, fick jag vackert stanna hemma och hjälpa till med olika saker, och passa mina småsyskon medans styvfarsan och morsan skulle supa sig fulla och ville vara ifred.

Jag gick därför miste om den naturliga frigörelse många ungdomar har i den åldern. Att sätta sig upp mot styvfarsan var inte att tänka på, då han kunde bli rent livsfarlig, speciellt när han hade druckit.

Detta ledde till att jag själv började dricka ohämmat när jag hade flyttat hemifrån, och jag blev alkoholist på kort tid.

Det är först nu jag har börjat kunna försonas med mitt förflutna och förstått att spriten bara gör det värre. Men jag kommer aldrig att helt kunna sluta dricka, så djupa är ärren i min själ.

Jodå. Jag fattar.

Men behöver man använda/hota med våld så är ngt fel.

Och mina föräldrar sa: gå inte till sjön för då kan du drunkna.

Ja, det var bara att välja för min del också och eftersom jag inte ville dö lydde jag, även när ingen såg mig.

Man vill ju inte att barnen lyder pga rädsla utan för att de antingen förstår varför eller för att de litar på föräldrarna.