Det är ju bara en fantasi du har i ditt huvud att din dotter behöver en syster och att världen skulle bli bättre om det vore så. Sluta fantisera och va inte så verklighetsfrånvänd. Många har en extremt bra relation med sina bröder, många har extremt dålig relation till sina systrar. Det beror inte på könet utan på relationen de får till varann och där spelar föräldrarna en viktig roll att inte favorisera.
"Ge dottern en syster". Varje barn har rätt att få finnas till för sin egen skull.
Vem var Dotter och vem var systern i din familj? Eller var det så att det var Sonen som aldrig fick en bror? Brukar du önska att din bror hade varit en flicka, så att du kunde ha haft två systrar?
Du kommer aldrig att kunna ge din dotter det du har haft. Ditt liv är ditt liv, och hennes liv är hennes liv. Din syster är unik, det finns ingen möjlighet för dig att få ett barn som är som hon. Din dotter är unik. Tänk om hon ändå inte hade kommit överens med en människa som din syster?
Varje individ skapar sina egna relationer till andra människor. Du kan inte ge din dotter en relation till någon annan förutom dig själv.
Att inte acceptera andras val, känslor och tankar är för mig helt obeskrivligt. Varför kommenterar ni ens om ni inte kan skriva på ett ok sätt. Jag har aldrig sagt att jag är knäpp utan att jag förstår att just denna fråga/ tanke/ känsla kan upplevas på ett sånt sätt. Att skriva som sista inlägget gör är helt galet. Det sista jag ( eller nån som skriver pga av att man mår dåligt) behöver är slag.
Bort adoption efter att man jobbat med sånna frågor så skulle de aldrig komma på tanken. Så många av dessa barn mår dåligt och av erfarenhet av vänner som är adopterade är det ingen lösning.
Min man stöttar mig oavsett men självklart vill han behålla fostret oavsett kön.
För mig är det allt från en utebliven dotter/ syster/ till hur pojkar är/ leker/ kläder hur jag ens ska kunna hålla i nån jag inte ens kan föreställa mig att älska.
I detta läge mår jag så pass dåligt i grav att jag varken sover pga av klåda samt ryggen bråkar så em/ kvällar kan jag inte ens gå. Att de var en pojke var droppen för mina tårar. Hade innan könstitten nästan gett upp. Att inte kunna leka/ bära/ dansa med vår dotter tar död på min själ.
För mig känns mitt bästa alt att bara lämna och låta mannen finna en annan kärlek och ge vår dotter syskon då detta beslut är för stort för mig.
Döm och slå gärna alla ni som inte förstår för jag ligger redan och gråter.
Har enbart svarat och kommenterat här för att jag önskar att förståelsen ska kunna finnas om ni mötet en vän, medmänniska eller framtida barn med mina känslor.
Inget av mina val kommer bli bra.
Farligt att bara dömma.
Om du finns kvar i tråden TS så tänk på att det kanske blir en jätteflickig/ femenin pojke/kille/man och att dina barn blir supertajta.
Var glad att du har EN dotter det är det så många som vill ha men aldrig får!
Om ts bor i Sverige borde hon inte veta könet om hon inte gjort kub med tillhörande fvp alt mkp. Annars kollar man inte kön så tidigt i graviditeten utan gör det vid RUL i v19-20
Jag vill bara ge er en tankeställare och påminna er om oss som inte kan få barn alls. Jag skulle göra allt för att få ett barn och kan inte förstå hur man kan vara så naiv att ens önska kön när det är en gåva att ens få barn. Och dessutom barn nummer 2...kom ner på jorden.