• Anonym (orolig mamma)

    Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

    Vi skildes för 3 år sedan efter 19 år tillsammans. Mina känslor var slut sedan 5 år tidigare. Båda har gått vidare. Jag har träffat en ny som jag inte introducerat för dottern ännu. Skyndar långsamt helt enkelt.

    Exet har de senaste två åren träffat två kvinnor som han berättat om för mig och som han velat introducera för vår dotter efter bara ett par månader. Han hävdade att relationerna kändes helt rätt och hade allt han önskat sig. de tog slut. Nu är vi inne på tjej nr tre som han berättat om för vår dotter efter bara två månader och velat  introducera henne direkt.

    Dottern är 11 år. Hon har sagt till sin pappa att hon är ledsen över situationen, sörjer skilsmässan och att det är jobbigt för henne att träffa hans nya och hennes barn (ungefär samma ålder), att hon inte känner sig redo. Lärarna har initierat samtal med henne på skolan och sagt att hon inte är koncentrerad. Dottern berättar att hon är ledsen och tankarna flyger iväg.

    Det är ett bar som med all tydlighet visar att hon mår dåligt över situationen. Jag har varit tydlig med att hon inte gör mig ledsen på något vis och att jag bara vill hjälpa henne.

    Hennes vilja är tydlig. Hon vill inte träffa pappans nya och hennes barn.
    Många samtal, hon mår dåligt och han lovar att han ska ge henne ro.

    De åker iväg på höstlovet 5 dagar, kom hem och hon var förtvivlad över att pappan sagt att hon ska träffa hans nya och att hon med sina två barn följer med på deras skidresa. Dottern vill inte. Hon mår dåligt i det. Efter dotterns många tårar, gick han med på att de ska få göra sin resa själva.

    Jag var tvungen att be honom komma så vi kan prata med henne. Hon säger tydligt att hon inte vill. Han pressar henne hårt.

    Jag tycker det är fruktansvärt fel att han är så på, att han inte respekterar hennes vilja, att han försöker tvinga dottern att träffa hans nya. Ett barn som tydligt visar att hon inte vill just nu, att hon vill ta det i sin takt, behöver mer tid tycker jag man ska lyssna på.

    Han har så svårt för det. Tror att jag ligger bakom hennes vilket inte alls är sant. Jag har varit tydlig mot båda om att om dottern vill så har jag inget emot att hon träffar hans nya. Han har inför mig frågat dottern om det stämmer och hon kunde bekräfta.  

    Dottern är min oro. Ledsen. Pressad. Jag försöker underlätta för henne. Hon behöver tid. Jag tycker att nu när hon vet om den nya och det varit så stökigt så ska hon ska få vara i fred nu tills hon visar själv att hon vill träffa dem. Men exet vill köra sitt race och fortsätta prata med dottern.

    Nånstans känner jag att hon har rätt att välja när hon ska träffa nya människor och att hon inte ska tvingas in i det. Hon måste få ro.

    Hur kan jag skydda dottern?
    Hur kan jag hjälpa henne?

    Jag vill undvika familjerätten, men om det blir en sista utväg, vad behöver jag tänka på för att få dotterns röst hörd? Lyssnar man på 11-åringars vilja?

  • Svar på tråden Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.
  • Brumma
    Anonym (orolig mamma) skrev 2015-10-30 11:43:11 följande:

    Det är tråkigt att höra om hur det gått för er med er pappa. Jag förstår precis vad du pratar om och det är verkligen fallet precis här.

    Det är uppenbart att meningarna är delade i två läger.

    1. Vuxna barn med den erfarenheten avråder och visar att de vill bli respekterade och lyssnade på. Här sätter man barnet i centrum på ett sunt sätt. Att få vara med och bestämma om sitt liv, sätta egna gränser, säga ifrån när något känns olustigt är sunda förhållningssätt.

    2. Vuxna som är de nya sambos attackerar och tror att det handlar om papporna och mammans svartsjuka på deras nya liv. I centrum står pappan och den nya kvinnan. Barnen ska lära sig att de inte kan bestämma någon del av sina liv och sätter de gränser, ska detta kvävas. De ska vara lydiga och underlätta för föräldrar oavsett hur det känns för dem. Barns känslor kan man strunta i.. @sextiotalisten och @qwerty Skänt att ni inte kommer nära mitt barn.

    Jag är klar med analysen.

    I vilken förändringsprocess som helst är det så att människor som känner sig delaktiga i sin förändring och kan påverka delar av den tar det bättre. det är vad dottern ber om.

    Tack och varm kram till alla er som är vuxna barn från liknande situationer som delat av era erfarenheter. Smärtsamt att höra. Jag hoppas för min dotter skull att pappan inser att han behöver vara mjukare med dottern och att deras relation blir oskadd. 


    Så för att man tycker att barn inte skall ta ansvar för sina föräldrars relationer måste man vara "den nya sambon" och inte sätta barnet i första hand?

    Kanske är det just det man gör när man inte låter ett barn - som inte är moget att fatta sådana beslut eller har ett utvecklat konsekvenstänkande - axla ett sådant ansvar.

    Din analys känns extremt verklighetsfrånvänd och totalt utan förankring i verkligheten.

    Kanske inte så konstigt att din dotter har svårt att hantera saken när du själv inte verkar helt logisk utan går på förutfattade meningar och fördomar..
  • Anonym (Man äger inte sina barn.)
    Anonym (orolig mamma) skrev 2015-10-30 11:43:11 följande:

    Det är tråkigt att höra om hur det gått för er med er pappa. Jag förstår precis vad du pratar om och det är verkligen fallet precis här.

    Det är uppenbart att meningarna är delade i två läger.

    1. Vuxna barn med den erfarenheten avråder och visar att de vill bli respekterade och lyssnade på. Här sätter man barnet i centrum på ett sunt sätt. Att få vara med och bestämma om sitt liv, sätta egna gränser, säga ifrån när något känns olustigt är sunda förhållningssätt.

    2. Vuxna som är de nya sambos attackerar och tror att det handlar om papporna och mammans svartsjuka på deras nya liv. I centrum står pappan och den nya kvinnan. Barnen ska lära sig att de inte kan bestämma någon del av sina liv och sätter de gränser, ska detta kvävas. De ska vara lydiga och underlätta för föräldrar oavsett hur det känns för dem. Barns känslor kan man strunta i.. @sextiotalisten och @qwerty Skänt att ni inte kommer nära mitt barn.

    Jag är klar med analysen.

    I vilken förändringsprocess som helst är det så att människor som känner sig delaktiga i sin förändring och kan påverka delar av den tar det bättre. det är vad dottern ber om.

    Tack och varm kram till alla er som är vuxna barn från liknande situationer som delat av era erfarenheter. Smärtsamt att höra. Jag hoppas för min dotter skull att pappan inser att han behöver vara mjukare med dottern och att deras relation blir oskadd. 


    Hoppas det löser sig för er .
  • Påven Johanna
    Anonym (orolig mamma) skrev 2015-10-30 11:33:20 följande:
    Jag skulle inte få för mig att flytta ihop med en ny kärlek innan min dotter är redo för det. Om det inte skulle fungera för henne, skulle jag ha en särborelation men min nya. Det skulle fungera alldeles utmärkt också. Hon är snart utflugen ändå, då kan jag göra som jag vill.

    Så länge hon är kvar hemma hos mig,  vill jag och ska anpassa mig till att barn med tilltagande ålder ska få välja själva.

    Hon styr inte och ställer, och jag skulle inte göra detsamma mot henne heller. man får vara påhittig och hitta kompromisser.
    Snart utflugen? Jag tyckte du skrev att hon är 11 år?

    Men särborelation kan ju förstås vara ett alldeles utmärkt alternativ. Dock måste man väl umgås en del för att ens kunnas sägas ha en relation.
  • Brumma
    Anonym (orolig mamma) skrev 2015-10-30 11:50:39 följande:

    Barn bestämmer över sig själva. Inte över vuxna.

    Vuxna bestämmer över sig själva och över barnen i många beslut, men vissa saker får barn välja själva.

    Ett av dem är att välja bort umgänge med vem de vill.


    En an de saker de faktiskt INTE borde få välja är umgönge och boende.

    Lägger du sådant ansvar på ett barns axlar är det ju på gränsen till misshandel..
  • DVQ
    Brumma skrev 2015-10-30 11:59:33 följande:

    En an de saker de faktiskt INTE borde få välja är umgönge och boende.

    Lägger du sådant ansvar på ett barns axlar är det ju på gränsen till misshandel..


    Ungdomar över 12 år har mycket stort inflytande över just boende. Ts dotter gränsar till den åldern. I så fall tillämpar väl svensk lagstiftning misshandel också.
  • Anonym (orolig mamma)

    Jag fick en hypoetisk fråga vad som gäller för dottern då.

    Jag skulle absolut uppmuntra henne att bo med sin pappa och hoppas att det fungerar med den nya. Funkar det, är alla bara glada.

    Funkar det inte får man hitta andra lösningar. Då får större barn som hon välja var de vill bo.

    Jag skulle uppmuntra henne men aldrig tvinga. Och inte heller försöka få henne att välja bort sin pappa. Hon behöver honom!

    Skillnaden är att jag säger att barnets vilja ska respekteras. Du säger att det ska det inte alls.


    Anonym (a) skrev 2015-10-30 11:53:58 följande:

    Så barnet ska (efter din VÄLDIGT tydliga påverkan på henne) bestämma att hon inte ska bo hos pappa för att en ny kvinna bor där och pappa vill att dottern ska träffa henne?


  • Anonym (a)
    DVQ skrev 2015-10-30 12:01:56 följande:
    Ungdomar över 12 år har mycket stort inflytande över just boende. Ts dotter gränsar till den åldern. I så fall tillämpar väl svensk lagstiftning misshandel också.
    Skydda barn från föräldrar som manipulerar sina barn till att vara anti sin andra förälder för minsta lilla. Kontrollbehov, svartsjuka och missunnsamhet hör inte hemma i närheten av barn. 
  • Anonym (orolig mamma)

    Precis så DVQ! Med tilltagande ålder ska barnen lyssnas på i ökad utsträckning vi vad av boende och umgänge.


    DVQ skrev 2015-10-30 12:01:56 följande:

    Ungdomar över 12 år har mycket stort inflytande över just boende. Ts dotter gränsar till den åldern. I så fall tillämpar väl svensk lagstiftning misshandel också.


  • Anonym (a)
    Anonym (orolig mamma) skrev 2015-10-30 12:03:59 följande:

    Jag fick en hypoetisk fråga vad som gäller för dottern då.

    Jag skulle absolut uppmuntra henne att bo med sin pappa och hoppas att det fungerar med den nya. Funkar det, är alla bara glada.

    Funkar det inte får man hitta andra lösningar. Då får större barn som hon välja var de vill bo.

    Jag skulle uppmuntra henne men aldrig tvinga. Och inte heller försöka få henne att välja bort sin pappa. Hon behöver honom!

    Skillnaden är att jag säger att barnets vilja ska respekteras. Du säger att det ska det inte alls.


    Men snälla nån man får väl jobba lite för det. "Hoppsan hejsan jodå det funkar inte nämen dåså skriv över vårdnaden på mig så kan dottern träffa sin pappa på stan men ojoj utan hans fru för henne tycker dottern inte om hoppsan hejsan". Såklart har barn vid en viss ålder rätt att ha en åsikt om var de vill bo och det tas i beaktande utifrån deras ålder och mognad, i en vårdnadstvist. Snälla bespara henne det traumat och försök uppmuntra henne istället. Alla måste jobba för alla relationer. Detta är inget undantag. Pappan ska inte behandla henne illa, självklart, men hon är bara 11 år, hon är splittrad, hjälp henne tillrätta.
  • Anonym (qwerty)
    Anonym (orolig mamma) skrev 2015-10-30 11:43:11 följande:

    Det är tråkigt att höra om hur det gått för er med er pappa. Jag förstår precis vad du pratar om och det är verkligen fallet precis här.

    Det är uppenbart att meningarna är delade i två läger.

    1. Vuxna barn med den erfarenheten avråder och visar att de vill bli respekterade och lyssnade på. Här sätter man barnet i centrum på ett sunt sätt. Att få vara med och bestämma om sitt liv, sätta egna gränser, säga ifrån när något känns olustigt är sunda förhållningssätt.

    2. Vuxna som är de nya sambos attackerar och tror att det handlar om papporna och mammans svartsjuka på deras nya liv. I centrum står pappan och den nya kvinnan. Barnen ska lära sig att de inte kan bestämma någon del av sina liv och sätter de gränser, ska detta kvävas. De ska vara lydiga och underlätta för föräldrar oavsett hur det känns för dem. Barns känslor kan man strunta i.. @sextiotalisten och @qwerty Skänt att ni inte kommer nära mitt barn.

    Jag är klar med analysen.

    I vilken förändringsprocess som helst är det så att människor som känner sig delaktiga i sin förändring och kan påverka delar av den tar det bättre. det är vad dottern ber om.

    Tack och varm kram till alla er som är vuxna barn från liknande situationer som delat av era erfarenheter. Smärtsamt att höra. Jag hoppas för min dotter skull att pappan inser att han behöver vara mjukare med dottern och att deras relation blir oskadd. 


    Antingen så uttrycker jag mig dåligt eller så läser du inte vad jag skriver.

    Jag anser inte att man bara bör köra över barn. Och jag tycker nödvändigtvis inte att en gemensam skidresa är den bästa starten på ett nytt styvfamiljsliv. MEN jag väljer att leva i verkligheten.

    Dina möjligheter att påverka ditt ex och hur han driver sin familj är numera rätt små. Och lär bli ännu mindre och han bildar en ny familj med en ny kvinna. Du kan prata med ditt ex och ha önskemål men mer än det kan du inte göra (för du kan ju inte tvinga honom att göra som du vill och skulle du ens vilja om du kunde?).

    Det är med andra ord inte säkert att du kan påverka när och hur ditt ex ska introducera sin nya partner i er dotters liv. Det enda du kan påverka är din inställning och ditt förhållningssätt.

    I min bok vore ett bra förhållningssätt vara att bekräfta dottern och låta henne rasa och vara besviken. Men att ändra vara uppmuntrande och hjälpa henne att se på situationen och framtiden positivt. Absolut tabu att prata skit om pappan inför barnet, det gör man med sina väninnor. Och stötta henne i relationen med pappan om den är svår istället för att underblåsa en eventuell konflikt.

    Det är sedan en helt annan sak om det på sikt skulle märkas att hon faktiskt far illa på riktigt att pappans nya familjebildning. Men det är en annan fråga och ingenting som kan eller oroa sig för på förhand.
Svar på tråden Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.