Hur har du gjort för att sluta tröstäta?

Hej Marcella

Åh vad jag känner igen mig. Har precis samma beteende. Låter som att du, precis som jag, har all kunskap som behövs om vad och hur man ska äta för att må bra, men ändå trillar dit.

Jag tröstäter när jag är trött, stressad, irriterad, ledsen, ensam eller uttråkad. För min del är det mest godis och sånt, men egentligen tror jag inte det spelar någon roll vad man äter, utan det är själva beteendet som är problemet.

Jag slutade röka när jag var typ 20 och det som hjälpte mig då var ett forum som cancerfonden hade där man kunde skriva dagbok och peppa varandra. Det svåraste för mig var att ersätta trösten, inte nikotinet eller vanan. Jag kan fortfarande sakna just trösten trots att det gått över 15 år sen jag slutade. Nu tänker jag att jag ska testa samma sak med mitt tröstätande, att använda ett forum där jag kan skriva av mig och förhoppningsvis hitta en gemenskap att peppas av och peppa andra i samma sits. Jag startade just en sån tråd, vore jättekul om du ville vara med, så kan vi kämpa tillsammans!

www.familjeliv.se/forum/thread/75938389-sluta-trostataata-godis-tillsammans-hang-med

Annars tror jag det enda som hjälper är distraktion, göra något annat än att äta och för att palla med det tror jag man behöver pepp och hjälp från nån som förstår, en partner eller kompis eller så.

Stort lycka till!

Bästa sättet är att bli medveten om VAD man gör och HUR man mår.

Bli medveten om dig själv och din kropp. Bli medveten om vad du känner i den speciella stunden.

Stanna dig själv när du är på väg till kylskåpet eller börjar stoppa något i munnen. Ta 5 min och rannsaka dig. Du känner en känsla. Känn den. Börja istället KÄNNA känslan. Var arg/ledsen/stressad osv. Tillåt dig att vara det du känner.

Att tröstäta handlar ju om att du bedövar och trycker undan det du känner.

Senn kommer nästa fråga. VARFÖR känner du det du gör? Varför är du stressad? Varför är du arg? Varför är du ledsen? Osv..

När du kommit så långt måste du ju börja göra något åt anledningarna. Vad gör dig så arg? - se dig omkring och hitta orsaken och lös problemet.

Att tröstäta kommer ju inte lösa problemet med VARFÖR du ät arg/deppig/ledsen osv. W

Vad skönt att prata med någon annan som har samma beteende! 
Jag tycker det är jättesvårt att komma ur, och viljan finns där men inte vetskapen om hur man ska göra. 

Fast tror du inte distraktion bara är en tillfällig lösning då? Jag försöker ibland hålla mig sysselsatt i situationer jag märker att jag vill äta något, men i en redan stressad vardag känns det jobbigt att aldrig få sitta ner och slappna av. 

Min man stöttar mig gärna, tills han helt plötsligt glömt bort att jag försöker ändra mitt beteende, och köper hem en glass, eller liknande till mig.. 
Tycker även det är jättesvårt just när man sitter vid bordet med barnen, som är 1 och 3, när de äter. De tar dessutom ganska lång tid på sig att äta så även om jag bara tar något lätt är det så svårt att bara sitta och mata/titta på när de äter så länge.

Jo, jag har försökt med det också, kanske inte tillräckligt bara..

Det har blivit värre med tröstätandet sen vi fick barn, då allting plötsligt blev mycket stressigare och jag fick mindre tid för mig själv och det jag vill göra. Och oftast tröstäter jag i situationer då det är något med barnen. Båda är dessutom supermammiga och vill vara med mig väldigt mycket, samtidigt som man vill ge dem den tiden de behöver och förtjänar så finns det så mycket annat som också måste göras för att allt ska flyta på. Känns som det är något svårlöst tills barnen är lite äldre..?
Både jag och min man har dessutom tendensen att ha för många bollar i luften samtidigt.. 

Men jag vill ju ändra på beteendet, så får väl försöka lite till..

Mina barn är 4 och 6 och äter också länge, känner igen tristessen och stressen vid köksbordet... Jag tänker mycket på att vara en bra förebild kring mat för dem. De är båda tjejer och med dagens kroppsideal och matfokus vill jag ge dem en så okomplicerad relation som möjligt till mat och ätande. Det hjälper mig vid middagsbordet, men inte efter läggdags i soffan... I takt med att de blir äldre kommer de vara uppe senare och jag vill inte föra över min relation till smågodis till dem, det är mitt incitament att få bukt med mitt tröstätande. Plus att jag kanske kan hitta en "sannare" tröst som verkar på djupet och gör mig lyckligare.
Vet inte om det kan vara inspiration för dig att stå ut med tristessen kring barnmatsituationerna.

Sen låter det som att en annan bra ände att börja i skulle vara att minska stressen i ditt liv. Lättare sagt än gjort, men så himla himla viktigt. Kanske speciellt som småbarnsmamma.

Då behöver du helt enkelt lära dig att prioritera rätt. Du kanske måste lägga upp ett schema och strukturera upp vardagen. Lär dig säga nej till det oviktiga som kan vänta och prioritera annorlunda.

Och ja livet som småbarnsföräldrar är tufft och det innebär också att många saker som tex egentid måste falla bort för att prioritera barnen och annat viktigt just nu.

Jag vill också vara en bra förebild för mina barn, och jag håller med dig om att det är viktigt att tänka på det främst p.g.a. dagens kroppsideal. Fast jag tycker ändå att jag gör det ganska bra, då jag trots detta varit noga med att våra barn ska ha bra matvanor.
Ofta är det väl också deras rester jag äter upp, men även att jag tar några mackor i köket när de leker eller liknande. 
Har ju även perioder då vi äter mycket chips, choklad, godis osv. Men just den biten tycker jag blivit betydligt bättre. 
Det låter ju dock som du har ganska bra kontroll på ditt ätbeteende under dagen? :)

Jo, minska på stressen är verkligen lättare sagt än gjort. Robotdammsugaren vi skaffade för ett tag sen underlättade en hel del! Men det är fortfarande disk och TONVIS med tvätt som måste fixas varje dag, så har vi ju hund också. Och ovanpå det så studerar jag 1 ämne, för att kunna få csn nästa år då jag börjar min utbildning. Detta var ett krav av csn. Sen är det ju Alltid saker att göra. Det är svårt att få en lugn stund som småbarnsförälder, iaf för mig. Har försökt minska på alla måsten, men det är ju som sagt svårt.

Jag hade ett stort problem med tröstätning och hetsätning (vilket även resulterade i att jag blev ganska gravt överviktig - 94kg till mina 160 cm) fram till i augusti förra året, då jag bestämde mig för att ta tag i saken. Jag började gå i KBT och har nu ett drygt år senare slutat både hetsäta och tröstäta (vilket jag slutade med nästan helt efter bara nån månad) och har gått ner 28kg, så jag kan varmt rekommendera KBT!

Jag har redan släppt på många måsten just p.g.a. barnen och känner att det är svårt att släppa på mer. 

Men det är ju just det här beteendet jag måste få bukt med. Det finns ju så många andra som klarar av ett stressigt liv utan att tröstäta. 

Nästan så man funderar på att gå på kbt med detta. :S