Varför ska man fortsätta?
Hej, jag är en kille på 24 år och jag har dom senaste 4 åren varit sjukskriven p.g.a. frekventa depressioner, generaliserat ångestsyndrom och social fobi, vilket är orsakat av mitt värdelösa självförtroende.
Jag sa dock inte detta till den psykologen som jag fick träffa för något år sedan när hon frågade mig varför jag mådde som jag gör, då jag helt enkelt tyckte att det var för pinsamt, då den främsta orsaken till mitt dåliga självförtroende är storleken på min kuk.
Så länge jag kan minnas så har den begränsat mitt liv, allt från förhållanden till att vara med i gympan i yngre dagar.
Jag har haft sex 1 gång i mitt liv (båda onyktra, var värdelöst, utomlands), samtidigt som jag har haft säkert 10 tillfällen där jag avböjt garanterat sex bara för att slippa riskera förolämpningar, rädslan för att det ska komma ut att jag har en liten kuk eller att jag ska göra tjejen besviken.
Min kuk är inte abnormt liten i erigerat tillstånd om man utgår från dom studier som har gjorts (om dom nu faktiskt är representativa för allmänheten, vilket jag betvivlar), även om den ser ut som en pre-pubertal pojksnopp när den är slak, jag ligger runt 15 cm i längd och en omkrets på 14 cm, jag finner den dock extremt liten, och av att döma från allt snack om kukar på tv, i radio, på forum (speciellt här), kommentarer från kvinnliga bekanta, vänner etc så är allt runt medlet oacceptabelt, patetiskt, omanligt och ett föremål för hån.
Det är också riktigt provocerande att hela tiden höra och läsa att kvinnor föredrar stora kukar, att frekvent bli påmind om att man har en kuk som inte duger för för dom flesta kvinnorna.
Detta har utöver mina depressioner och ångest skapat en frustration/hopplöshetskänsla och överlag ett växande hat mot kvinnor.
Det sistnämnda är idiotiskt, jag vet, dom kan inte rå för hur dom är skapta och vilka preferenser dom har, men ändå så får det mig att bli hatisk, något som jag verkligen inte gillar.
Hur som helst, jag är trött på att leva såhär, jag har mer eller mindre isolerat mig från samhället då jag känner mig utanför och otillräcklig.
Det kan räcka att någon nämner sex eller att jag ser en attraktiv tjej för att jag ska få ont i magen och ångest, för jag vet att dom flesta attraktiva tjejerna har varit med mängder med killar och med mina mått så skulle jag förmodligen aldrig ha en chans.
Och utöver detta så gillar jag inte människor överlag, vi är en självdestruktiv art som skördar och dödar allt i vår väg, och vårat sätt att leva är till slut det som kommer att döda oss själva.
Så dom senaste månaderna så har jag övervägt att avsluta mitt liv, jag är en börda för samhället, jag gillar överlag inte människor och jag vantrivs med min kropp, så jag ser inte riktigt vitsen med att fortsätta.
Jag har provat att strypa blodtillflödet till huvudet 2 gånger men när det har börjat mörkna för ögonen så har jag fått kalla fötter och börjat stödja på benen igen, dels för rädslan för hur det känns att dö och för att jag vet att mina yngre syskon, föräldrar och mina nära vänner skulle ta det riktigt hårt om jag gick igenom med det.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver denna tråden, jag antar att det är för att få släppa ut lite av allt jag känner, och vem vet, det kanske finns någon annan här som har liknande problem? Om så, hur har du lärt dig att koppla bort det? Droger?