Ångest - börjar tvivla på mitt utbildningsval (socionom)

Men det finns väl olika jobb du kan söka efter du är klar med utbildningen?

Jag är bipolär och jobbar som socionom. Speciellt stressande har jag inte tyckt att det är, men alla har olika tröskel. Kan tänka mig att det är tufft att jobba med barnutredningar, men det har jag inte provat. Jag har varit på ett fåtal stressiga arbetsplatser. Problemet där har varit att man inte fått någon hjälp när man flaggat för att det är för mycket, man ska spara så himla mycket på personal inom kommunerna... Lönerna är inte heller så roliga. 

Jag ångrar mitt val till viss del. Jag hade mycket empati när jag började, ville rädda världen och var alltid den som gjorde mest för klienterna. Var också den som alla klienterna anförtrodde sig åt. Men det var spännande i början. Det är inte lika spännande efter ett par år. Då känns det ganska upprepat alltihopa, och det är svårt att hålla engagemanget uppe när man sett och hört det mesta. 100 gånger om. Sen är det ganska otacksamt ibland. Att lägga ner sin själ i arbetet och få hantera arga människor som tack, då vill man bara ge upp.

Sen kan det även kännas extra jobbigt att hantera andra människors problem om man själv är inne i en dålig period. Men det finns inte utrymme för att visa det, så man får kväva en del av sig själv för att fortsätta att kunna ge av sig själv. Ett väldigt självuppoffrande arbete...

Arbetsredskap brukar bli utslitna och behöva bytas ut till slut. Problemet här är att det är du som är arbetsredskapet, som till slut blir utslitet. Du kommer troligtvis inte vara lika engagerad i människor efter ett par år...

Hur långt har du kvar på utb?
Du kanske kan söka lite lugnare jobb. Det är ju en väldigt bred utb. Har du gått mer än halva tycker jag du borde gå klart. En högskoleutb i bagaget är aldrig fel. Oavsett vart du hamnar sen.

Jag hade liknande tankar som du när jag pluggade..

Själva åldern kan jag se i efterhand att det var en onödig oro hos mig. Jag var i din ålder när jag pluggade och när jag började var de flesta i min ålder. Man klarar mer än man tror trots att man inte har så mycket erfarenhet. Jag känner mig ganska trygg i mitt jobb trots att jag är i 20-årsåldern. 

Gällande arbetsbörda och stress kan jag dock tyvärr säga att den bilden stämmer. Jag har jobbat 1,5 år och jag känner att jag REDAN kämpar för att orka vidare. Sanningen är nog att jag började känna så efter bara några månader. Det känns som att jag har sprungit sedan jag började och inte hunnit andas alls. Jag jobbar inte över men jobbar väldigt hårt när jag är på jobbet. Detta gör att jag bara vill sova när jag väl är ledig. Det är riktigt jobbigt att få höra negativa saker från sina klienter när man egentligen gör allt för dem, mer än man borde för sin egen skull. Ledningen ställer orimliga krav vilket gör att känslan av att inte klara av jobbet ökar. Man tvingas sänka något av alla de krav man har på sig från olika håll för att orka med, vilket är trist och svårt!! Cheferna säger att man ska prioritera men det är så svårt när man redan tycker att man knappt hinner med att leverera en okej standard. 

Det är inte svårt att få jobb iaf. Själva jobbet är roligt men hade varit roligare om man hade haft mer tid. MYCKET mer tid.

Säger som inlägg 3 att om du redan gått mer än hälften av utbildningen är det kanske bäst att gå klart men annars hade jag övervägt att hoppa av och byta till något annat.

I dagens läge måste man nog inse att man som socionom eller annat yrke där man jobbar med människor inte kommer kunna rädda världen som man kanske önskade, utan snarare kommer att bli utarbetad och troligen cynisk efter ett tag. De förutsättningar som finns för socionomer, lärare, sjuksköterskor mfl idag lämpar sig bättre för cyniker som inte tar saker personligt utan kan följa de direktiv och förutsättningar som ges utan att få dåligt samvete. MEN... det är ju inte den typen av människor som väljer dessa utbildningar och då blir man besviken och utarbetad efter ett tag eftersom arbetet tyvärr till stor del är stressigt och otacksamt och dessutom betalar dåligt för det ansvar och engagemang man lägger ned.

Om du ska fortsätta utbildningen hade jag åtminstone försökt se till att inte hamna på försörjningsstöd eller barnenheten på soc i alla fall - de verkar vara bland de tuffare såvitt jag hört. Handläggare på Migrationsverket eller att arbeta på något boende, t ex för ensamkommande, kan kanske vara lugnare.

Tror inte handläggarna på Migrationsverket håller med om det just nu.

Det finns väl rätt många olika arbeten du kan söka efter din utbildning? Du får söka såna som inte är lika mycket stress?

Hur länge har du pluggat?

Nej inte just nu men tills TS är klar har väl flyktingströmmarna förhoppningsvis lugnat ner sig. Beror nog också på vilken avdelning man är på. Enligt de personer jag känner som arbetar på Mig har de heller inte samma personliga kontakt med klienterna som de som jobbar på soc har, vilket gör att man på Mig oftast inte behöver hantera arga/besvikna klienter som ansikte mot ansikte anklagar en för att göra ett dåligt jobb, vilket verkar vanligt på soc. Det tror jag personligen är betydligt mer påfrestande än att ha mycket att göra, men jag vet ju inte vad TS känner vore värst.

Känner precis så. Jag måste bli "känslokall" för att kunna orka vidare eller i alla fall kunna acceptera att göra ett sådär jobb. Och vart ska då min motivation komma ifrån om jag tvingas dra ner på mitt engagemang?

Det känns tungt att aldrig kunna vara hemma en dag sjuk utan att slåss med tanken om huruvida det är bättre att vara på jobbet ändå och åtminstone få något gjort än att behöva ta itu med dubbelt så mycket när man kommer tillbaka. Tiden räcker inte ens till om man är där fullt tid utan att vara sjuk. Kaoset blir därmed bara värre om man är hemma sjuk.

Vi täcker upp för en eller flera kollegor som är på semester. Varför skulle vi helt plötsligt kunna arbeta mer än heltid? Vi har inga vikarier som kan hoppa in när det behövs personal. Vi behöver jobba väldigt hårt innan vi går på semester för att inte känna oss dåliga över att lämna över ärenden till kollegor som egentligen inte alls har tid att täcka upp för oss.

För att nämna det positiva tror jag aldrig att det är fel att ha erfarenheten. Man lär sig otroligt mycket om mycket. Hade villkoren varit bättre hade vi bättre kunnat tacklas med klienter som ofta uttrycker sin frustration till oss.

Jag jobbar på Försörjningsstöd.

Jag är inte socionom men har en nära släkting och en nära vän som är det och de känner precis som du. Släktingen som har jobbat länge har blivit cynisk. Jag själv är lärare på högstadiet och det finns många fördelar men för att göra ett så bra jobb som jag skulle vilja göra (dvs helt utan ångest att någon elev/förälder/kollega/chef ska ha belägg för att tycka att jag inte gjort något tillräckligt noggrant) och utan att behöva jobba över för att lyckas med det, så hade jag behövt ha max hälften så många elever att undervisa och bedöma som jag har. Många av oss som arbetar med människor i offentlig sektor har idag ett omöjligt uppdrag.