"Säg till mig vad jag ska göra?"

I början av vår relation så hade vi diskussioner om att han drack.
När han dricker så blir alla mönster tydligare.
Han vill liksom inte sova, han sitter och ältar om livet och om samhället..Att det kommer gå åt helvete och att man måste bära kniv för alla idioter osv.
Nu dricker han i princip aldrig, men det är himla svårt eftersom i många sociala situationer finns det alkohol. Vi gick på ett AA möte tillsammans, och han skulle fortsätta att gå själv men det rann ut i sanden

Han har den här rastlösheten ibland som man beskriver just att människor med ADHD har.
När han är hos mig så promenerar han ofta, är borta i 1-2 timmar och promenerar ut i skogen och gör brasor. Vilket jag tycker är jätte bra att han rör på sig och är ute i naturen. Men den där pressen han har...att han MÅSTE UT OCH GÅ...känns osund

Den inre rastlösheten du nämner, missbruk, kriminalitet som oftast är till följd av suspekt umgängeskrets, bristande impulskontroll som resulterar i bristande omdöme etc. Det måste naturligtvis inte bero på ADHD, med tanke på hans familjebakgrund så vore det inte konstigt om det efterlämnat andra psykiska problem som tar sig i uttryck på det här sättet. Men det skulle ju kunna vara en idé att kolla upp, antingen för att utesluta npf-diagnos, eller bekräfta det och isf kanske få adekvat hjälp för problematiken.

jag har själv gjort en utredning men minns inte hur jag började.
han har inte kontakt med läkarvården där han bor så hur gör man...ringer man vårdcentralen?

jag googlar parterapi, får fram att kyrkan har familjerådgivning där vi bor och jag känner spontant att"hjälp" kyrkan...kan dom såna här typer av problem?

Känns som att jag vill börja direkt och en utredning(även om den är nödvändig) tar så lång tid så jag vill göra något annat samtidigt.
En utredning ger ju inget stöd utan ja...man blir utredd.

Nu är min åsikt lite vinklad då jag själv har adhd, men det låter inte helt otroligt att det kan finnas en adhd diagnos i botten. Det kan vara orsaken till det impulsiva, och även att han hamnat i fel umgänge tidigt pga bristande stöd exempelvis. 

Du nämner droger och jag skulle tro att det är ett större problem, självmedicinering med uppåtdroger är ju inte helt ovanligt och med de följer ju en hel rad bieffekter som enligt min uppfattning går hand i hand med det du skriver :)

Detta är min syn på det hela. Adhd-symtom kan ju se lite olika ut mellan tjejer och killar så jag kan ha fel. Men en utredning skadar ju inte, man lär sig mycket om sig själv. Jag är överlycklig över min diagnos. 

Jag gick till vårdcentralen och tjatade mig till en remiss till psyk, när jag väl fått remissen så gick det undan, psyk har skött sig kanon. 

Varför inte bara skaffa en stabil kille, som inte gör skit och som du faktiskt hade klarat av att bo ihop med? Vilken framtid finns om man bråkar så mkt att man inte kan bo ihop? Dessutom tyder mycket på att han knarkar- inte minst att han mååååste på promenader ensam. Han står troligen och röker på i skogen.

Ja, varför får man inte handplocka vem man blir kär i?:)

Jag vet att han röker på. jag var hysterisk över det i början men nu bryr jag mig inte så ofta då han röker så sällan.
Men när han börjar medicinera med rökningen som han gjorde förra helgen, när han berättade att han mådde så dåligt så han "åkte och fixade röka" då blir jag orolig för honom

Han säger nu att han är less på att vara som han är och har känt ett tag att något är galet. Vilket iaf är ett litet kliv för förut sa han typ bara "äh"

Det skulle kunna vara ADD, googla på det. Skiljer sig från ADHD bl a genom energibrist. Fäste mig vid det du skrev att han inte har nåt driv, undrar även vad ni bråkade om när ni bodde ihop?

Jag är själv utredd för ADD och ser mig vara rätt "Påläst" vad gäller NPF överlag, men är svårare när det är en anhörig och "se" verkar det som.
Han orkar promenera, vill gärna hitta på saker, har stort behov av att röra på sig med promenader, men också det för att tänka säger han.
När vi bodde ihop så var det helt enkelt att jag kom hem från jobb med lite energi och han hade massor, det blev krockar.
Sen blev jag provocerad av att han inte har ett arbete, han hjälper till hemma och så men jag blev galen:)

Har han nåt jobb nu då, försöker få ett?

nej
ja jo enligt honom försöker han ju, och i början la jag mig i massor och frågade jämt vilka jobb han sökt osv, men nu orkar jag inte

Så han har aldrig haft ett jobb under era 3 år? Lever på A-kassa?

Sen tror jag du har fel i att en utredning inte ger nåt stöd, OM det skulle visa sig att han har diagnoser så kan det ge viss förståelse för både honom o hans omgivning. Man kan få råd o stöd i att hantera det, samt mediciner, hos lokala psyk. Men bara så du vet brukar det vara lång väntetid till såna här utredningar numera, så vänta inte för länge med att kontakta dom isåfall.

Fast ibland är inte kärlek nog. Vardagen måste funka också.

Jag har lämnat i ett scenario där mannen/pojken var mycket impulsiv och jah aldrig visste var jag hade honom. Han var aldrig våldsam eller skrämmande eller så, bara rätt oberäknelig i vardagen - det gick inte att planera nåt för han ville olika varje dag.

Det kändes skit att gå, för vi älskade varann, men vi kunde ju inte bo ihop. Det tog mig ett par år att komma över honom, och visst känner jag ett litet sting att tänka på honom ännu. Men sen hittade jag min nuvarande man, som jag blev kär i. Han är stabil, en jag vågade skaffa barn med, och nu är jag så oerhört lättad över att jag en gång vågade lämna mitt ex, trots att jag var kär. För mig funkade det att tänka med hjärnan istället för hjärtat just där.