• Anonym (Milla)

    Hamnat i en fruktansvärd sits!

    Jag och min pojkvän träffades och började dejta i våras, så vi har inte känt varandra mer än ett halvår.  
    Relationen har varit väldigt bra, inget bråk, och han är väldigt lugn, snäll, omtänksam och kärleksfull.
    Vi använde kondom i början, men sen började jag med minipiller.  
    Upptäckte för en månad sen att jag var gravid.   Blandade känslor, men var inställd på att det nog skulle bli abort.   Det var inte alls läge, vi hade ju bara varit tillsammans en kort tid, och bodde inte ihop.   Killen blev helt chockad, men sa direkt att det var alldeles för tidigt och osäkert att skaffa barn nu.

    Jag ringde och bokade tid för abort, ville få det avklarat så snabbt som möjligt. 
    Då blev han osäker och började gråta.  Han tyckte inte det kändes bra med abort. Vi grät båda en hel kväll, och bestämde oss för att fundera en gång till.
    Vi funderade ett par veckor, och kom sen fram till att behålla barnet.  

    Han var glad och pussade på magen och när vi gjorde ultraljud, fick han tårar i ögonen, och har ramat in bilden vi fick med oss, och har den bredvid sin säng. 
    Men lyckan varade inte länge, nu har han ångrat sig.
    Han är inte redo för barn nu, säger han.  
    Jag vet inte vad fasen jag ska göra!   Han vill inte övertala mig till abort, inte alls, men han vill vara ärlig med vad han känner, alltså att han vill vänta med att skaffa barn tills vi flyttat ihop och varit tillsammans en längre tid.  
    Jag är i vecka 11, och drar mig verkligen för att göra abort nu.  Tycker det gått för lång tid, hade kunnat göra det runt vecka 6-8, men nu känns det som det gått för långt.    

    Han skickar ut dubbla signaler, för han pussar och klappar magen fortfarande, och pratar med den.   

    Vad gör jag?   Vill inte gå igenom detta utan hans stöd, och en ensam graviditet lockar mig inte.   Men vill heller inte göra abort så pass sent :(

  • Svar på tråden Hamnat i en fruktansvärd sits!
  • Anonym (Oj!)

    Men usch vilket läge! Förstår att du är förtvivlad! Kan ni inte boka tid hos barnmorskan och berätta hur det ligger till..? De är säkert vana vid sådant här och kan kanske råda er till något bra. Förstår att det måste vara jättesvårt att göra abort NU. Lycka lycka till nu, hoppas ni får hjälp utifrån,det kan ni behöva så ni inte ångrar något. Kram<3

  • Fjäril kär

    Det låter som att han har fått kalla fötter . Självklart är det en enorm omställning att få ett barn som dessutom inte var planerat. 

    även om man bestämt sig för att detta barn ska födas så innebär ju inte det att allt är rosenrött och skimrande. Fortfarande kan det bli ångest och känslan av "vad har jag gett mig in på". 

    jag tror inte att han menar att du ska göra abort utan att han bara har en massa tankar och känslor inom sig.

    Han behöver prata med någon. Kanske du kan boka in en tid hos din barnmorska och att han får prata med henne i enrum och försöka sätta ord på vad han tänker inom sig. 

  • Anonym (Milla)

    Tack för era svar!
    Vi har varit och pratat med kurator, men det gav inte så mycket, vi blev inte klokare av det precis.

    Tror med att han fått kalla fötter och är rädd.  Det är inget konstigt i och för sig, vore nästan konstigare om han inte fick det.   Han är en eftertänksam person, som vill planera och ha ordning och reda.  Detta ingick inte alls i hans planering.
    Jag är mer spontan, och har mer än en gång kastat mig in i saker, vilket inte alltid är så bra...
    Jag blev väldigt överraskad över att han bestämde sig för att han ville behålla barnet när vi funderat klart.  Frågade om han var säker, och ja, det var han. Att han först blivit livrädd när han såg plusset, men sen efter att ha tänkt efter ett par veckor så kändes det bra. 

    Men han kan ju inte hjälpa att han ångrat sig.  Han pressar mig inte till något, utan vill bara vara ärlig med hur han känner inför detta.  När jag frågade häromdagen om han ville att jag skulle göra abort, kunde han inte svara på det, utan satt  med ansiktet i händerna och tårar i ögonen och sa bara:  "Detta är så jävla svårt!"  

    Känner själv att jag är rädd, panikslagen, glad, förväntansfull om vartannat.
    Hade helst känt att detta med bebisen var 100% rätt.  
    Är inte alls arg på honom för detta, kan förstå honom, men jag är oerhört frustrerad! 
    Igår kväll messade han mig och frågade om vi fått tid för fostervattensprov än? 
    Blir förvirrad.

  • yodi
    Anonym (Milla) skrev 2015-11-30 13:41:02 följande:

    Tack för era svar!
    Vi har varit och pratat med kurator, men det gav inte så mycket, vi blev inte klokare av det precis.

    Tror med att han fått kalla fötter och är rädd.  Det är inget konstigt i och för sig, vore nästan konstigare om han inte fick det.   Han är en eftertänksam person, som vill planera och ha ordning och reda.  Detta ingick inte alls i hans planering.
    Jag är mer spontan, och har mer än en gång kastat mig in i saker, vilket inte alltid är så bra...
    Jag blev väldigt överraskad över att han bestämde sig för att han ville behålla barnet när vi funderat klart.  Frågade om han var säker, och ja, det var han. Att han först blivit livrädd när han såg plusset, men sen efter att ha tänkt efter ett par veckor så kändes det bra. 

    Men han kan ju inte hjälpa att han ångrat sig.  Han pressar mig inte till något, utan vill bara vara ärlig med hur han känner inför detta.  När jag frågade häromdagen om han ville att jag skulle göra abort, kunde han inte svara på det, utan satt  med ansiktet i händerna och tårar i ögonen och sa bara:  "Detta är så jävla svårt!"  

    Känner själv att jag är rädd, panikslagen, glad, förväntansfull om vartannat.
    Hade helst känt att detta med bebisen var 100% rätt.  
    Är inte alls arg på honom för detta, kan förstå honom, men jag är oerhört frustrerad! 
    Igår kväll messade han mig och frågade om vi fått tid för fostervattensprov än? 
    Blir förvirrad.


    låter mest som om han faktiskt vill behålla men samtidigt är väldigt rädd och förvirrad.

    har själv som gravid varit överlycklig över barnet i magen samtidigt som jag har tänkt hur fan ska det här gå, låter nästan som om han går igenom något liknande.
  • Anonym (Milla)
    yodi skrev 2015-11-30 13:56:03 följande:
    låter mest som om han faktiskt vill behålla men samtidigt är väldigt rädd och förvirrad.

    har själv som gravid varit överlycklig över barnet i magen samtidigt som jag har tänkt hur fan ska det här gå, låter nästan som om han går igenom något liknande.
    Jo, får hoppas att det är så!
    Jag känner inte att någon av oss är beredd på abort i nuläget.   

    Jag har gjort en abort tidigare, men då var både jag och killen så helt och hållet säkra på att det var rätt beslut, ingen av oss ville för en sekund behålla.  Abort var enda rätta den gången.  Var i vecka 6-7 och det var ingen big deal.
  • v i r r a

    Jag hoppas ni hittar rätt väg för er. Det låter väldigt jobbigt för er men det låter också som att ni är två sansade personer.

    Jag har inget råd egentligen men ville säga att även den som planerat, ordnat allt som man tycker "ska" vara ordnat, har gift sig först osv osv kan få störtpanik. Jag drabbades av plötslig panik i v 17. Verkligen panik! Jag hoppades nästan att det inte skulle gå vägen (hemska tanke idag men just då kändes det helt oöverstigligt att klara av att bli föränder). Fy fasiken så jobbigt det var.

    Det lugnade ner sig efter ett tag och ca 12 veckor senare hade jag panik igen, men den gången hade jag panik att bebisen INTE skulle klara sig.

    När sonen väl kom var det förstås lycka men också varvat stora känslor av att jag inte skulle klara det alls.

    Det är liksom helt enkelt stort att vänta och att få barn. De flesta i min bekantskapskrets har drabbats av olika grader av kalla fötter.

    Det har gått bra för alla ändå och jag kan på sätt och vis tycka att det också kan vara lite av ett sundhetstecken. Det ÄR stort att bli förälder.

  • Anonym (Kitty)

    Jag(kvinna) blev oplanerat gravid när jag var 23. Jag reagerade ganska konstigt, tror jag blev lite chockad och därför irrationell. Kanske är din kille är i en liknande tillstånd.

    Jag bara grät och grät och vägrade prata med min pojkvän om graviditeten efter plusset. Blev snabbt väldigt trött och illamående, drog mig undan allt socialt eftersom jag inte orkade och sov jämt. En kväll när jag var i v 11 så sa min kille att eftersom jag inte ville prata om graviditeten men samtidigt inte verkade vilja avbryta så antog han att jag inte ville göra abort och att han från och med nu räknade med att vi skulle få barn.

    På något sätt så kändes det bättre efter det samtalet, jag började kunna prata om det, kände mig ibland lite glad över barnet och ringde för inskrivning hos MVC. Sedan fick jag MA i v 14, vilket vi givetvis var ledsna över men som på ett sätt var skönt. Några år senare skaffade vi ett planerat barn.

    Nu, tio år senare, så förstår jag inte varför jag betedde mig så fruktansvärt märkligt men barn är en så stor fråga att det är lätt att få lite panik. Jag tror du får bestämma dig för vad du vill och så får han förhålla sig till ditt beslut om han ger dubbla signaler.

  • Anonym (Milla)
    v i r r a skrev 2015-11-30 21:02:58 följande:

    Jag hoppas ni hittar rätt väg för er. Det låter väldigt jobbigt för er men det låter också som att ni är två sansade personer.

    Jag har inget råd egentligen men ville säga att även den som planerat, ordnat allt som man tycker "ska" vara ordnat, har gift sig först osv osv kan få störtpanik. Jag drabbades av plötslig panik i v 17. Verkligen panik! Jag hoppades nästan att det inte skulle gå vägen (hemska tanke idag men just då kändes det helt oöverstigligt att klara av att bli föränder). Fy fasiken så jobbigt det var.

    Det lugnade ner sig efter ett tag och ca 12 veckor senare hade jag panik igen, men den gången hade jag panik att bebisen INTE skulle klara sig.

    När sonen väl kom var det förstås lycka men också varvat stora känslor av att jag inte skulle klara det alls.

    Det är liksom helt enkelt stort att vänta och att få barn. De flesta i min bekantskapskrets har drabbats av olika grader av kalla fötter.

    Det har gått bra för alla ändå och jag kan på sätt och vis tycka att det också kan vara lite av ett sundhetstecken. Det ÄR stort att bli förälder.


    Tack för att du delade med dig!
  • Anonym (Milla)
    Anonym (Kitty) skrev 2015-12-01 09:46:22 följande:

    Jag(kvinna) blev oplanerat gravid när jag var 23. Jag reagerade ganska konstigt, tror jag blev lite chockad och därför irrationell. Kanske är din kille är i en liknande tillstånd.

    Jag bara grät och grät och vägrade prata med min pojkvän om graviditeten efter plusset. Blev snabbt väldigt trött och illamående, drog mig undan allt socialt eftersom jag inte orkade och sov jämt. En kväll när jag var i v 11 så sa min kille att eftersom jag inte ville prata om graviditeten men samtidigt inte verkade vilja avbryta så antog han att jag inte ville göra abort och att han från och med nu räknade med att vi skulle få barn.

    På något sätt så kändes det bättre efter det samtalet, jag började kunna prata om det, kände mig ibland lite glad över barnet och ringde för inskrivning hos MVC. Sedan fick jag MA i v 14, vilket vi givetvis var ledsna över men som på ett sätt var skönt. Några år senare skaffade vi ett planerat barn.

    Nu, tio år senare, så förstår jag inte varför jag betedde mig så fruktansvärt märkligt men barn är en så stor fråga att det är lätt att få lite panik. Jag tror du får bestämma dig för vad du vill och så får han förhålla sig till ditt beslut om han ger dubbla signaler.


    Tack för ditt svar!  
  • v i r r a

    Kan också lägga till att jag gjort en ganska sen abort (v14). Det fanns skäl och omständigheter och jag vet att det var rätt beslut. Då tänkte jag "det barn som kommer att komma senare kommer vara det självklara barnet". Säkert provocerande för många men det var helt och hållet rätt beslut för oss då.

Svar på tråden Hamnat i en fruktansvärd sits!