Utanförskap i vuxenlivet.

Jag vet hur det känns jag känner mig alltid som femte hjulet under vagnen. Vill inte tränga mig på och har svårt att ta plats. Det funkar bra med andra människor till vardags men det gör ont när jag inser att andra gör en massa saker utan mig. Jag träffar nästan aldrig nån annan än familjen på kvällstid eller helger.

Vet verkligen inte hur man gör för att ta kontakt med folk. De vänner jag har är sådana som är supersociala, det är det som krävs för att det ska kunna komma någonstans. Men å andra sidan har de ju hundra vänner eftersom de är så sociala, och jag har typ 3... Så även om vi är vänner och tycker om varandra blir det så skevt när jag är en av många för dem men de är mina bästa och enda vänner.

Jag är 30. De vänner jag har träffar jag kanske 2-3 gånger per år så det är väldigt ensamt ändå.

Ja, det är samma på jobbet. Det funkar att jobba ihop men har aldrig umgåtts med någon privat. På luncher och fredagsfika sitter jag vid bordet men har liksom inget att säga. De andra pratar om gemensamma saker de gjort eller ska göra, de pratar om sina familjer och sommarstugor och de känner varandra uppenbarligen väl även privat. Jag skulle förstå det om jag varit helt ny och de andra jobbat ihop länge, men även de som börjat långt efter mig är med i gemenskapen.

Det där med julfesten vet jag inte hur jag skulle göra. På mitt jobb har det varit organiserad förfest med lite vin och snacks för alla. Jag brukar gå på både det och julbordet, men stannar inte så sent.

I ditt fall låter det faktiskt utstuderat taskigt, som klassisk mobbning på högstadiet. Är det verkligen alla utom du som är bjudna? Hur många är det och vem ordnar? Jag tänker att man kan så klart inte kräva att folk ska bli bästa kompis med en eller bjuda hem en om de inte vill, men ordnar man förfest för alla innan julbordet, då bjuder man fan imig alla. Att utelämna en är inget annat än mobbning.